The Project Gutenberg EBook of Det Nya Riket, by August Strindberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Det Nya Riket
       Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv

Author: August Strindberg

Release Date: November 21, 2009 [EBook #30525]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET NYA RIKET ***




Produced by Projekt Runeberg and Ronnie Sahlberg




Transcribers note:

This e-text was produced from Project Runeberg's
digital facsimile edition of
  Samlade Verk #10: Det Nya Riket
printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/nyariket/

Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
changed to use _italics_.

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
Learn more at =http://runeberg.org/=




SAMLADE SKRIFTER

AV

AUGUST STRINDBERG

TIONDE DELEN

DET NYA RIKET

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG




DET NYA RIKET

SKILDRINGAR FRÅN ATTENTATENS
OCH JUBELFESTERNAS TIDEVARV

AV

AUGUST STRINDBERG

    »Mr Pickwick gick några steg bort från
    de kringstående, och sedan han vinkat sin
    vän till sig, gav han honom en forskande
    blick och yttrade i en dämpad, men tydlig
    och eftertrycklig ton följande
    anmärkningsvärda ord:

    »Ni är en humbug, sir!»

    »Vad för slag?» sade mr Winkle och
    ryckte häftigt till!

    En humbug, sir. Jag skall tala tydligare
    om ni önskar det. En bedragare, sir.»

    Med dessa ord vände sig mr Pickwick
    långsamt om på klacken och gick tillbaka
    till sina vänner.»
                           (CHARLES DICKENS.)

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG




_Copyright. Albert Bonnier 1913._

STOCKHOLM 1913
A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI




_»För första gången hälsar jag i dag den unga Svea. Jag gör det med
vemod, ty jag älskade hennes moder, som i går jordades, och under vars
medeltidsdräkt ett svenskt, ett ungdomsfriskt hjärta alltid klappade. Jag
gör det med oro, kanhända därför att jag icke känner henne så väl som jag
kände den gamla. I alla händelser är hon ung; kanske skola hennes första
steg bliva stapplande; det är då vår plikt att stödja henne, och vi skola
göra det kärleksfullt; kanske behöver hon ännu en uppfostran; det är då
vår plikt att giva henne den, och vi skola göra det ömt, men allvarligt,
så att hon en gång för våra efterkommande må bliva vad den hädangångna
varit för oss, att hon må bliva, icke blott älskad som den gamla, utan
även såsom hon lycklig, stark och fri.»_

                                        _(HENNING HAMILTON 1865.)_

_»Ja, mina herrar, penningen är verkligen en makt, och jag kan gärna
tillägga, en av de kraftigaste hävstängerna i ett samhälle.»_

                                      _(F. A. CEDERSCHIÖLD 1865.)_

_»Jag anser mig pliktig endast förklara, att jag, efter noggrann prövning
av förslaget, befann detsamma omkullstörta det bestående, utan att förmå
skapa något hållbart nytt, och att det sålunda skall för ett älskat
fädernesland medföra ofred och olycka.»_

                                             _(ARVID POSSE 1865.)_




Illusionernas dagar.


Var det verkligen varmare på första maj för tjugo år sen eller
förefaller det oss blott så, därför att vi voro yngre! Den ljusa,
breda Storgatan, med dess fond av Skogsinstitutets vackra parkträn, har
klätt sig i festskrud, fönstren äro uppslagna, damer i teatertoaletter
äta apelsiner och titta i elfenbenskikare på en ensam förbivandrande
officer, vilken alls icke känner sig brydd av uppmärksamheten utan gör
halt och front samt tager den livliga gruppen i betraktande genom sin
lornjett eller, om han följt med tiden, sin pincenez. Det kan hända att
han för handen till mössan, men det kan också hända att han ger en
förstulen nick och fortsätter sin väg; det finns så många olika sätt
att hälsa, på Storgatan. Trottoarerna fyllas med en vandrande folkström,
som sakta vältar fram åt Djurgårdsbron. Det är på eftermiddagen och man
väntar de kungliga när som helst. Spridda hyrvagnar med familjer rulla
framåt gatan; en och annan civil kavalkad kommer som förbud för
förtrupperna -- vita rockar på svarta hingstar, det är Upplands
dragoner; man ser inga ansikten under de stora kaskarna, men det kan
också vara detsamma; därpå komma tjänstemännen i det finaste
ämbetsverk nationen består sin konung, de hava blåa kläder, damasker på
huvudet och flaggor i händerna, det är livvakten (livvaktsexamen är
den svåraste näst bergsexamen, ty till den fordras introduktion på
Riddarhuset och 6,000 kronors ränta); fotvakterna, som varken hava
hästar eller vagnar, få icke deltaga i promenaden, ty man promenerar icke
till fots på första maj. Därpå komma rikets herrar. Vilka äro rikets
herrar? Konungens informatorer och faddrar, konungens studentkamrater,
tionde gradens frimurare, förre kronprinsens adjutanter, kammarherrar och
första tenorer. I första vagnen åker rikets förnämsta herre, ädlingen
utan fruktan och tadel. Han är den finaste statsman Sverige haft på
hundra år. Hans yttre är mycket enkelt, och hans ansikte uttrycker intet
ovanligt överskott av förstånd, pannan är smal och låg, de från Oscar I:s
tid härstammande husarlockarna krypa fram bakifrån öronen och äro
något för långa -- som hartassar. Han känner alla statskonstens
hemligheter, diplomatiens djup har ingen lodat som han, sina första
studier gjorde han vid Karlberg, vilket läroverk han genomgick med heder;
han fullkomnade sig sedan som statsman i kronprinsens (Oscar I:s)
sällskap under dennes studier i Paris och Vichy, där han hade äran att
dagligen se Napoleon III, vilket skall hava haft ett avgörande inflytande
på hans senare statsmannaliv. Hemkommen genomgick han Marieberg och
kallades året därpå till ecklesiastikminister. Vid Oscar I:s död
kallades han samtidigt till utrikesminister i Petersburg, biskop i
Linköping och överståthållare i Stockholm, varförutom han icke kunde
avsäga sig några hedrande uppdrag i egenskap av ordförande i
Kreditbanken, revisor i Kropps stenkolsbolag samt landshövding i
Skåne. Var och en av dessa sysslor skulle ha tagit en vanlig människas
hela arbetskraft i anspråk, men vår statsman ägde ovanliga arbetskrafter.
Han är för tillfället icke särdeles populär hos folket, emedan han
röstar mot det vilande representationsförslaget, men hos konungen, som
också är emot förslaget (det kungliga!), är han i fortfarande
förtroende. Vi låta honom nu emellertid passera i sin statsvagn bland
andra storheter som nu gått till skuggorna. Så komma rikets fruntimmer. Om
dem kunna vi icke yttra oss, ehuru de stå i statskalendern och som
sådana skulle kunna hava något inflytande på det offentliga livet.

Folket hurrar hela gatan efter, det rör sig som i en myrstack, fönsterna
fyllas, halsar och kikare sträckas fram; en trupp livgardister utklädda
till Carl XII:s bussar rida fram och se något brydda ut över den roll de
fått sig ålagd; folket hurrar men ser icke ut att vara överväldigat. Så
kommer kungen, han ser icke heller överväldigad ut, ty han skrattar högt,
öppet, hjärtligt, med den upplyste skeptikerns skratt, som vet huru litet
kan roa barn, och han låter så gärna andra roa sig, ty han vill ha roligt
själv. Skall han hälsa uppåt fönsterna? Ja visst! Han hälsar alla
fruntimmer, unga och gamla, höga och låga, och vad den ensamma officeren
icke vågade, det vågar han, han nickar bekant upp till det där fönstret
och för samtidigt handen till mössan; han är större statsman än den där
med vita håret som åkte i vagnen, ty häri vet hur folket vill ha det, och
den nya tidens statskonst har han genast antagit: uppriktighet, brutal
uppriktighet. »Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa
folket, att vi inte heller äro så dumma att tro på den; vi måste nu en
gång finnas, efter ni vill så ha det; se här ha ni oss sådana vi äro. Vad
mer? Här har ni Carl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni
heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här ha'n I mina goda
vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej
för ett glas! Här har ni piprensarn i röd mössa! Jag har upptagit honom i
min omgivning och satt honom bland rikets herrar! Tycker ni inte han ser
livad ut?» Ändlösa hurrarop för piprensarn!

Men vid konungens vänstra sida rider en ung man. En blekhet som antyder
stora passioner vilar över de verkligt fina dragen, ett par utsökta
mustascher beslöja lagom en mun med ett skeptiskt, men icke cyniskt
leende, ögonen fladdra som gaslågor, ty de hava ännu icke bestämt sig för
något visst uttryck, men man ser att de söka vila för att i lugn få
genomtränga denna orediga massa av hjärnor som kräla fram på trottoarerna
och på vilkas tankar om saken man icke kan vara säker.

Det är gunstlingen. Han har en lysande bana för sig, är adjutant hos
konungen, kapten vid gardet, och väntar när som helst ett regn av
utnämningar. Han känner kungens tankar, men delar dem icke fullständigt.
Han är också skeptiker, men han känner en gryende pliktkänsla, som bjuder
honom vara något annat. Han vet att kungen tänker så här, nu då han rider
fram på Djurgårdsbron:

»Ni hurrar åt mig, därför att ni tror jag skall skänka er en ny fri
författning, men jag kan inte skänka er någon frihet, och sannerligen jag
ville det heller, åt ett sådant sällskap som hurrar åt min piprensare,
och äro så okunniga i rikets grundlagar att de tro jag har makt att
skänka något; ni hurrar åt kungen, därför att ni ser han inte är dum,
utan kan skratta med åt kungligheten, då han låter spela Menelaus på
nationalteatern. Bröd och skådespel! Bröd har jag inte, men skådespel ger
jag, som ni få betala själva! Ni vill ha humbug! Här har ni den!»

Gunstlingen har sedan en tid oroats av aningar om att det icke är fullt
moraliskt att understödja den nya stormakten humbug, ty för det första är
det icke så avgjort att alla vilja hylla den, och för det andra finns det
svaga huvuden som icke förstå ironi.

Men nu dånar musiken från Blåporten, folkmassans blickar söka den
omtyckte monarken och gunstlingen känner sig för en stund värmd av de
korseldar som gå förbi honom till hans höge granne.

                  *       *       *       *       *

Dagen därpå kunna vi söka upp gunstlingen, greven och adjutanten i en
studiekammare långt uppe på Regeringsgatan. Han har insett att hans
bildning icke räcker för de strider som förestå, han känner huru
genomfuskade hans skolår varit och han har beslutit göra om alltsammans.
Han har sökt upp sin gamle lärare och sitter nu på dennes skinnsoffa
insvept i ett moln från dennes tobakspipa. Här är det bara min kära Johan
och rektorn och resolvera Cornelius, ty greven har insett att utan
klassiska studier, dem han försummat, kan man varken förstå eller göra
sig förstådd på Riddarhuset, där han har säte och stämma. Han är
visserligen nog upplyst att inse romarspråkets brist på egentligt värde
för sig, men han känner också nödvändigheten av att icke kunna mindre än
de andra.

Han inser humbugen, men han känner dess bindande makt; glosor och
deklinationer tuggar han som den sjuke i ett slags hjältemodigt trots
tuggar sina piller, emedan han tror på deras inneboende kraft. Vilka
själsmarter för en ung självverkande själ, som i sin mannaålders kraft
kände alstringsförmågan hämmas genom denna instuvning av främmande gods,
som icke alls kunde få några beröringspunkter med hans egna avsikter. Men
när han fick en bra fras, lade han den åsido för att ha till hands i det
stora slaget, så att han till slut hade en hel liten vapensamling av »vae
victis», »etiam si omnes, ego non», »timeo Danaos et dona ferentes»,
»plus esse quam videri», »ille faciet», varmed de lärde officerarne på
Riddarhuset brukade beskjuta varandra. När han gick uppför trapporna till
lektionen kände han sig förödmjukad, rädd som en skolgosse för sin läxa,
och han tänkte mången gång kasta av den besvärliga och som han stundom
tyckte falska rollen och vända om, men han höll ut; hela hans ställning i
livet var ju så falsk!

Och han höll ut!

                  *       *       *       *       *

Den stora dagen var inne. Aldrig hade man sett så mycket adelsmän samlade
på Riddarhuset. Stora och små statsmän, högre och lägre officerare, unga
ärelystna extraordinarier, som nu skulle skaffa sig ett par billiga
sporrar. Så mycket smörja här pratades, så mycken förfalskad svensk
historia, så mycken chauvinism, sabelskrammel, uppgrävningar,
trumvirvlar. Leipzig och Lützen, till och med Pultava, Hannibal och Carl
XII, Gustav II Adolf och Epaminondas, Tocqueville och Guizot, Boströms
statslära, Sturar och Vasar, men först och sist: Svenska Folket. Huru
mycken lysande okunnighet, huru många glosor och verser ur Virgilius,
Esaias Tegnér, Horatius, Homer. När någon yttrade ett förståndigt ord
blev han nedtystad. Känslosträngar värderades mest. Gamla ruinerade
regementsofficerare lade upp sig som oxar på slaktbänken, erbjödo sina
hjärtan på fosterlandets altare, förbannade sig på att fosterlandet
skulle störta samman med dem; inbitna stockaristokrater blevo rabulister
som talade mot konung och regering; gamla syndare blevo religiösa på nytt
och bitar ur gamla och nya testamentet haglade. Värst voro vältalarne.
»Vår Herre söker människan på många vägar! Kanske skall från det stora,
lojala, i fred åt sig självt (det är: åt landshövdingarne!) lämnade
folket genom oss, dess främsta söner (o blygsamhet!), ett ångestrop
tränga fram till tronen; kanske läser konungen redan däruppe i
höganloftssal domen över edert förslag i samma eldskrift som vi se låga
på dessa murar (karlen var nu faktiskt galen!): Mene, mene thekel
upharsin, jag haver vägt dig på ena våg och funnit dig för lätt.» Denne
man ansågs vara bland de styvaste.

Somliga svepte sig i svenska riksbaneret och föllo framstupa med 25
dolkstyng framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön
vid Carl XII:s stövlar, men de aldra mest patriotiska framröto sin
passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden. Den som
hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de
på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir
människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: de egna.

Vår unge greve, som tyst åhört detta oväntade vrövel, gjorde den
anmärkningen, som man så ofta får göra, att utlänningarne voro de största
patrioterna och mest hemma i svenska historien: han hörde sålunda sina
gamla wirakamrater, greve Hotch-Potch av Hotch-Potch, baron de la Patrie,
baronerna Fibelhausen, Pffefferkorn, von Snabelstiefel och Mühlenburg
bita omkring sig som hungriga vargar, dem man berövar sitt byte. När den
förrumlade ryttmästar Pott förklarade sig vara amicus Plato, då föll
sista illusionen för vår unge statsman. Han hade sitt tal utarbetat och
inlärt, men innan han fick ordet, hade hela svärmar av vältalare sagt
allt vad han ämnade säga, begagnat nästan samma uttryck, använt alla hans
latinska citat, alla hans svenska versar; alla regentlängderna voro
åtgångna, så att det bara fanns några stackare kvar som voro obrukbara
såsom Johan III, Sigismund och Carl XIII. Detta bragte honom på underliga
tankar. Hur kunde alla dessa hjärnor just 'komma på samma idé som han.
Kanske det inte var några idéer? Mycket möjligt. Var det ord då? Ja, det
var det! Det var ord!

Efter en sömnlös natt, under vilken han genomtänkt sin ställning och
funnit den falsk, skrev han om sitt tal. Enkelt, anspråkslöst, på sak.
Men när han genomläste det, befann han sig ånyo i en falsk ställning,
gent emot den kungliga vännen, ty han hade talat för det förslag, som
denne ogillade, och han talade för det med övertygelsens hela styrka.
Hans hjärta kämpade ut sin strid, han räddade sin själ och gick upp att
begära ordet. Det var ett ögonblick, som kunde ha haft stor betydelse, om
ödet så velat. Han började med att granska skälen till motståndarnes
farhågor för det nya förslaget. Han fann den befarade demokratien icke
allenast ofarlig, utan önskvärd: »att folket med de inom detsamma
levande, i civilisationens tjänst arbetande krafter skulle bliva
härskande och styrande, däri» föreställde han sig, »skulle ridderskapet
och adeln desto mindre finna något lyte hos förslaget, som r. o. a.,
med aristokratien på sin fana, alltid förfäktat, att det bästa inom
samhället skulle vara härskande, och något bättre än folkväldet i nyss
angiven mening torde svårligen kunna uppställas; vartill kommer det på en
gång livande och stärkande och med klokhetens fordringar överensstämmande
i att omfatta de intressen och tendenser, som äga en framtid, och
folkväldet är ett intresse och en tendens, som äger framtid!»

Det var ett mene thekel, det, på väggen, men det såg ingen, icke en gång
den rasande galningen! Det skulle ha slagit blixtar för ögonen på gamla
och unga, men de voro blinda, och sådana ord på Riddarhuset hade man
aldrig hört och därför satt man och gapade och teg. Men han gick på.
Förslagets motståndare, som dragit fårskinn över sina rävpälsar, hade
beklagat (med utbrända hjärnors dråpliga slutledningsförmåga) att
valcensus till andra kammaren vore för hög och att detta missförhållande
skulle skapa en klass uteslutna, vilka kunde bli farliga! Greven
(lämnande fårpälsarne opiskade) ansåg att dessa uteslutna icke nu voro
angelägna om delaktighet i representationen, men »skulle förhållandet i
detta avseende förändras, så kvarstår ju alltid möjligheten att nedsätta
eller ock alldeles borttaga denna census, en åtgärd, som jag för min
ringa del och från min ståndpunkt skulle med glädje hälsa».

Hava vi skrivit de orden i guld, hava vi hållit den mannens minne och ära
i helgd? Vad ha vi gjort, vi demokrater, som aldrig kunna hålla ihop!
Ingenting, ty vi älska icke att kanonisera -- sådana!

Han slutade sitt anförande utan att ha sagt ett ord på latin, eller läst
upp någon vers, blott med uttalande av den övertygelsen, att
konungamakten skulle »genom en innerligare anslutning till folkviljan,
vinna i förmåga att föra landet framåt». Hans tal mottogs med tystnad,
åtminstone bevarar icke det tryckta protokollet något minne om bifall
eller missnöje.

                  *       *       *       *       *

Klockorna ringa förstgången i Jakobs kyrka, en vacker söndagsmorgon i
maj. Karl XIII:s torg vimlar av unga och gamla, kvinnor och barn. En
trumvirvel höres från östra allén, en till, och snart stiger från torgets
alla hörn virvel på virvel, det spinnande ljudet har ett egendomligt
inflytande på de oordnade massorna; det ser ut som varje trumma vore en
spinnrock, vilken samlade ändar från den orediga totten, drog ihop dem
och lade dem upp på tenen! Uniformerna draga sig ut från de civila
massorna och samla sig kring varje trumma, först i en svart massa, i
vilken man ännu ser här och där en instucken vårklänning eller tyllhatt,
vilken dock snart frånskiljes, då de svarta uniformerna ordna sig på
rader. Det är Stockholms frivilliga skarpskyttar, 2,000 man av de 40,000,
som nationen själv satt upp. En folklig armé på 40,000 man, som icke står
under krigsartiklarna! Vilken stormakt mitt i staten, lika stor som hela
indelta och värvade armén tillsammans! Det var dock en idé! Kände vi det
så livligt då? Och varför tröttnade vi? Dansade vi för mycket, sjöngo vi,
drucko vi för mycket punsch! Vi ledsnade, icke för grinets skull, utan
därför att vi tröttades med onyttig paradexercis; vi kurtiserades nog och
fingo stå vakt utanför slottet, när garden voro på manöver, men vi fingo
aldrig skjuta annat än med lösa patroner. Kanske det fanns djupare
orsaker. Insågo vi det tomma i sysselsättningen; funno vi humbugen,
upptäckte vi, att det hela var lärt på några timmar, som yrkesmilitären
begagnade år till, och ändå icke blevo fullkomliga, ty det kan man aldrig
bli i den saken, vilken är den enda på jorden, där man begär
fullkomlighet. Eller upptäckte vi några dolda motiv? Gud vet, men
tröttnade gjorde vi, det göra vi nu så ofta. Äro vi gamla, månne, och
längta till ro? Lärde vi något? Ja, en stor sak, att allmänna värnplikten
var ett attentat mot folkfriheten, att den var en lömsk förrädare, som
under frihetens lånade fana ville lägga ett folk i träldom; det lärde vi,
och därför voro vi beredde, när den gjorde sina första anlopp; vi kunde
svara dem, att vi ej trodde på det fosterländska i deras två års
kasernering, då vi visste att deras skräp kunde så lätt inläras på lediga
stunder.

Emellertid, våra kompanier stå uppställda; släktingar och vänner nicka
avsked och återseende till gärdet[A] Är det det nya statsskicket eller
»representationsförslaget», som vållar denna demokratiska anordning? Här
står lektorn bredvid gymnasisten, grosshandlaren bredvid drängen,
fabrikören vid gesällen. Studenter, unga ämbetsmän (dock högst få!),
artistelever, smedsgossar, kontorister, skolungdom råkades här i en
brokig blandning. Ståndsskillnaden var då verkligen upphävd? Ja, till en
tid! Vad vi voro demokratiska, entusiasmerade, förhoppningsfulla! Själva
militären, den mest aristokratiska, den mest hatade och fruktade var ju
faktiskt nedsatt, då vi visade, att vi kände alla deras hemligheter; vi
hade ju till bataljonschefer officerare från konungens egna livgarden,
kaptener och majorer i riktiga uniformer med guld och silver. Ja, men vi
ha också en bataljonschef, som icke bär konungens livré. Där rider han,
hög, nedlåtande och allvarlig, allvarligare än då vi sågo honom vid
konungens sida den första maj för ett år sedan. Greven har tagit avsked,
avlagt bottmoller och vapenrock med guldtränsar. Han är iklädd den enkla,
svarta skarpskytterocken och de fula blåmelerade bojbyxorna; hans bröst
ser friare ut sedan de blanka knapparne och de lysande ordnarne äro
borta; han andas lättare och bär huvudet högre; det glada leendet har
försvunnit, men blickarne äro lugnare, ty de ha funnit ett mål. Vad har
hänt? Det vet man icke! Ty skvallret och lögnen äro syskon! Att han
kommit i onåd, det är tillräckligt! Han har nedlagt sin militär- och
hovsyssla, ingått i en bankdirektion och är ledamot av den nyvalda andra
kammaren, det har man sett! Man har också sett huru kungen mottagit en
million i nationalbelöning för den erhållna friheten.

Och nu är han bataljonschef vid skarpskyttarne. Är han intim med dem,
söker han deras gunst! Han tyckes snarare erbjuda dem sin tjänst och är
medveten om att de stå i skuld till honom. Behöver han dem? Nej, icke han
dem.

Men hatet kallar honom demagog!

Klockan ringer igen i Jakob. Trummorna röras, kompanierna sätta sig i
rörelse åt Ladugårdslandet till, släktingarne bilda eftertrupp och tycka
att stegen äro så lätta när trumman går. Och på gärdet! Nya bekantskaper
vid frukosten, erfarenheter under beröring med andra samhällsklasser, som
man aldrig träffar annars inom stadens murar; här är så högt i tak, här
kan jag gömd bakom uniformernas skyddande likhet tala med min skomakare
om annat än räkningen, här kan gymnasisten se att lektorn är en människa
och icke en kvarn, bokhållarn upptäcka att patron också tycker om en sup.
Och denna känsla av frihet från kyrkotukten. Man hör alla stadens klockor
kalla till den officiella gudstjänsten, men vi hava dispens, vi få bryta
sabbaten som Frälsaren, därför att det är en plikt vi fylla, en plikt,
som är erkänd av samhälle, stat och kyrka! Och när vi hålla vår korta
gudstjänst i den stora fyrkantiga kyrkan, vars väggar utgöras av dubbla
led med levande människor och vars tak är en vårhimmel, då äro vi
uppriktigt andäktiga; och när vår korpral stiger fram och läser sin
lovsång till den Evige utan att nämna namnet på någon människa, han må ha
varit aldrig så stor, då känna vi oss som separatister, vilka flytt från
statskyrkan, vars högmodiga kupoler vi kunna se över hustaken; vi kunna
göra vår gudstjänst, vi 2,000 medborgare, utan präst. Samma dröm som att
vi en gång skulle kunna försvara oss (icke göra krig!) utan militär.

Det var drömmar, det är sant, men man drömmer endast om morgonen; nu ha
vi vänt oss mot väggen och snarka som om natten aldrig skulle bli morgon
mer.

                  *       *       *       *       *

Tidningen Aftonbladet innehöll en afton följande ledare under rubrik: _En
ny tid randas!_ Det nya statsskicket, som alltid hade sin varmaste
försvarare i oss, har redan visat sina hälsosamma frukter på alla
samhällslivets områden. Vår industri och vårt affärsliv, som på tjugu år
icke visat några livstecken, har plötsligt vaknat och som genom ett
trollslag hava hundratals bolag uppstått, dessa väldiga hävstänger i
civilisationens tjänst, vilka med kapitalens förenade krafter funnit den
Arkimedespunkt, varmed jorden kan röras. Tusentals idoga arbetare hava
genom dem fått ett lättvunnet bröd och våra små kapitalister ett gott
intresse på sina pengar.

Själva modernäringen jordbruket tyckes liksom andas lättare och skördarne
gunga sina gyllene ax under de nya friskare politiska vindar, som nu
blåsa över riket, så att hans örter måga drypa; fett och hannog flödar ur
lantmannens korn, sedan genom de nyinrättade landstingen (ett upplivande
av våra urgamla landskapsting) självstyrelsen blivit en verklighet och
sedan de nyöppnade järnvägskommunikationerna underlättat samfärdseln.

Men icke blott de materiella intressena utan även de andliga hava varit
föremål för våra nya lagstiftares omsorg; sålunda har folkundervisningen,
som hittills varit ett styvbarn, blivit upptagen bland skötebarnen,
särskilt veta vi huru som huvudstadens folkskolor blivit omorganiserade,
så att lärarne numera hava 800 kronor, varigenom denna ganska betydliga
kår erhållit rösträtt till riksdagens andra kammare ... o. s. v. Ett
nyvaknat intresse för det politiska livet spörjes från alla håll
o. s. v.

                  *       *       *       *       *

Utdrag ur protokollet hållet vid taxeringskommitténs sammanträde i femte
taxeringsdistriktet d. 0:e i 0:e 0000.

Byggmästaren Husberg ansåg för sin del, att mureriarbetarnes ställning
genom det förändrade statsskicket och därmed förbättrade konjunkturer
blivit sådan, att man med full säkerhet kunde uppskatta deras inkomster
till 800 kronor.

Bryggaren Maltholm var övertygad om att ölutkörarne, vilka med
förbättrade villkor, en följd av de uppblomstrande näringarne, numera
kunde med all säkerhet påräkna en årlig inkomst av 1,000 kronor eller
allra minst 800 kronor.

Brädhandlaren Sörgren instämde vice versa med bryggar Maltholm rörande de
800 kronornas tilllämplighet även på kransågare med dagspenning.

Rektorn för stadens folkskolor avlämnade en av honom egenhändigt
upprättad lista över lärarne med uppgift på deras löneförmåner.

                  *       *       *       *       *

Byggmästar Husberg är chef för nittonde skarpskyttekompaniet.
Skarpskyttarne äro numera en erkänd stormakt. De ha fått statsanslag;
kungen rider ut och skrattar åt dem ibland, och en gång tog han dem med
sig på en stor manöver till Drottningholm, där de fingo marschera hela
natten och ro kanonpråmar följande dag, varpå de lades i en skog, där
varken hördes hund eller hane; utan mat eller dryck blevo de här i
regnväder liggande till eftermiddagen, då de fingo upplysning om, att
striden var avgjord och slut. Ledsnade de ändå? Nej, intresset levde och
levde upp med ett alldeles spritt nytt liv.

Byggmästar Husberg sitter vid sin kaffefrukost en vårmorgon och läser i
bladet, att skarpskyttarne skola rycka ut på gärdet nästkommande söndag.

Korpralen på nittonde kompaniet, verkmästar Hagberg, som också läst
morgonbladet, har skyndat till chefen för att få order.

-- Gud bevare herr kompanichefen!

-- God morgon, korpral!

-- Är det några order?

-- Jo, vi ska rycka ut om söndag!

-- Går inte!

-- Varför det då?

-- De tusan djävlarna (han ansersig ha rätt att svära som militär) ha
satt bort sina uniformer.

-- Hos pantlånarn?

-- Jo säkert. Det har varit en svår vinter för murarn och fjolåret var
inte det bästa i sin helhet; de säga att de inte förtjänte mer än högst
600 kronor.

-- Å, håll mun! Jag vet vad de förtjänte, jag, för jag sitter i
taxeringen. Tag ut paltorna emellertid! Vad kostar det?

-- Ja, Jag vet inte vad de ha fått, men nog går det till pengar. Det
värsta är att gevären också ...

-- Gevären? Som de ha lånat av kronan. Hagberg går genast omkring och bär
upp alla pantsedlarne, kallar hela surven till ställning ner på Klara
materialgård söndag morgon klockan sju och säger till att uniformerna
vänta dem på stället.

-- På stället?

-- Ja, de få klä sig på gården! Jag lämnar inte ut uniformerna annars. Se
så! Marsch!

                  *       *       *       *       *

Hagberg går, men kommer igen på middagen. Hän är trött och arg.

-- Nåå?

-- Ä, de säga att de ge fan alltihop, för det är inte trevligt längre.

-- Har Hagberg tagit ut uniformerna?

-- Ja, så många det fanns sedlar på. De d--a hade gått och sålt sedlarne
också!

-- Nå, men varför vill de inte komma, de andra då?

-- De tycka det är odorvigt att gå ut i hettan och slita skodon utan att
få en bit mat till frukost.

Chefens ansikte klarnar.

-- Hagberg! Tag en droska och åk omkring till de lymlarna och säg att jag
bjuder dem på frukost till Ladugårdsgärdet om söndag kl. 11, men att
samlingen sker i torget med uniform. De som sakna uniform få ta bara
mössa.

-- Ja, men de ha gått och murat i mössan.

-- Nå så köp ett par dussin mössor! Men gå först till fru Lorentz och
beställ frukost. Förstår Hagberg sig på det?

-- Åja, så där!

-- Löskokta ägg, kräftor, pannkakor, öl och brännvin. Är det klart? Höger
om marsch!

Underligt var det, men nog var nittonde kompaniet fulltaligt i torget om
söndagsmorgonen.

Efter frukosten beredde chefen sitt kompani en överraskning. En
hyrkalesch inneslutande chefens maka, barn och pigor anlände till
lägerplatsen i Fågelbacken. En korg med portvin och ett hundra femtio
glas lyftes ur vagnen. Chefen känner sig uppmanad att hålla ett tal till
kompaniet. Talet måste vara politiskt. »Det nya statsskicket hade gjort
en oblodig revolution; det fanns inga samhällsklasser numera;
arbetsgivare och arbetstagare voro fria medborgare, jämbördingar, ty de
ägde båda samma politiska rättigheter, de heligaste rättigheter en nation
kunde äga; talaren hälsade därför sina kamrater, ty de voro kamrater både
i militäriskt och politiskt avseende och hoppades att de skulle som
politiska personer visa samma nit och intresse som militära; talaren såg
detta senare nit ådagalagt genom den fulltalighet som kompaniet i dag
gjort gällande på ett sätt som intet kompani och han hoppades att se dem
lika fulltaliga och nitiska då de snart skulle samlas till valurnorna.»

-- Vad är det för rättigheter? frågade murar Pettersson sin granne.

-- Det s--r jag i, sade denne och öppnade kurtis med sin »kamrats»
huspiga, varöver frun och dottern blevo galna och läto köra hem till
stan.

Vid nästa prövningskommitté inlämnades 500 klagomål från Stockholms
mureriarbetare över för hög uppskattning. Med siffror »sökte de göra
troligt» att ingen enda förtjänat mer än 600 kronor. Besvären ogillades,
emedan de dels kommit in för sent, dels voro behäftade med formfel.

Om hösten valdes byggmästar Husberg till ledamot av riksdagens andra
kammare. Hans politiska verksamhet utmärker sig för en strängt
konservativ riktning och han tål inga onödiga nyheter, allra minst i
grundlagen, vilken han finner vara fullkomlig. Han har talat en gång i
kammaren; det var mot allmänna rösträtten. Han hade med egna ögon sett
huru politiskt omyndiga de arbetande klasserna voro och han kunde se huru
de, begåvade med rösträtt, skulle fösas som djur till valurnorna,
liggande i händerna på politiska vinglare. Byggmästar Husberg blev på
grund därav invald i konstitutionsutskottet och erhöll Vasaorden vid
sista jubelfesten.

Men mureriarbetarne erhöllo vid nästa taxering nedsättning på sina
kontributioner, så att de numera endast behöva skatta för 500 kronor,
varöver de blevo mycket glada. Nittonde kompaniet upplöstes, »sedan den
allmänna värnplikten gjort skarpskytterörelsen onödig», efter vad
byggmästar Husberg förklarade vid upplösningssexan.

                  *       *       *       *       *

Men vår unge greve? Han fick aldrig se det nya statsskickets frukter, de
goda tiderna, industriens blomstring, bolagens välsignelse,
växelrörelsens omfång, folkskolans vård, religionsfrihetens utsträckning
och den unga Sveas uppfostran av de gamla ädlingarne utan fruktan och
tadel; han fick aldrig se det nya riket, ty han dog i sin ungdom, med
sina vackra förhoppningar och fasta tro. Han fick aldrig se huru våra
unga förhoppningar jordades, han fick aldrig se »ångerns dagar», då
folkhjältarne, hans gamla vänner, som stigit på arbetarnes axlar till en
politisk ställning och 1,200 kronors inkomst, lämnade dessa arbetare i
sticket och sökte generalkonsulat, han slapp se huru framåtskridandets
nyliberala parti blevo ångerköpta och tröstade sig med kommendörsband
över försummade tillfällen, och det var kanske lyckligt för honom.

Men bar det nya statsskicket dåliga frukter?

Troligen icke! Att rikets fyra miljoner jordbrukare fått övervikt över
dess halva miljon stadsbor, det är ingen dålig frukt. Att städernas från
det stora moderlandet lösbrutna kommuner, med lösbrutna, främmande och
underordnade intressen kommit i strid med landets sannskyldiga besittare
och brukare, det är icke annat än en naturlig följd av en ojämn
utbildning hos innevånarne i stad och på landet, och den striden kan
endast lösas genom att städerna underordna sig eller lösgöra sig.

Det var nog icke statsskicket, som gjorde det nya riket; det var kanske
något annat. En epidemi, en rubbning i den politisk-ekonomiska jämvikten,
en äventyrarlusta, kommen från okända håll, möjligheterna att strafflöst
göra orätt vinst på laglig väg, snopenhet efter uppfyllda önskningar,
trötthet i rättskänslan, dåliga föredömen, understöd uppifrån. Gud vet
allt vad det var, men det var någonting, det är säkert.

-----
  [A]  Här måste jag begagna tillfället upplysa alla
       språkforskande bönder, att en stockholmare aldrig säger
       »gelet» för gärdet, vilket däremot alltid säges av
       resande västgötar och smålänningar, som befolka våra
       hamnbryggor och vilka visst icke vilja räkna sig som
       stockholmare, Gud bevars.




Svenska Folket.


Det anspråkslösa, försynta och hyggliga Svenska Folket är troligen det
mest representerade av alla folk; det uppträder numera, sedan regeringen
förklarat den folkvalda representationen sitt höga missnöje, och
uppfunnit de ambulatoriska riksdagarne i stationshus vid dukade bord,
mest i landshövdings- och banvaktsuniformer, men kan även synas i bara
frackar och benor i nacken på galaspektaklen, i djup sorgdräkt vid
likbårar, isynnerhet alla kungliga, i studentmössor vid jubelfester, och
för övrigt vid alla stora middagar där det finns tre sorters vin och en
Vasaorden.

Hans majestät skall inviga en ny bibana uppe i Kolbottens bergslag; det
är visserligen bara en enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag
och grundlagarne ålägga som bekant konungen att övervaka all hushållning
med statsanslag. Ryktet sprider sig som en elektrisk gnista och Svenska
Folket skyndar att infinna sig efter spann i landshövdingemössa, i
kalesch och landssekreteraruniform, på kärra i länsmansornat, till fot i
prästkappa och på dressin i banvaktsmundering; chefen för Kolbottens
militärdistrikt med stab kommer ridande, de indelta soldaterna omringa
stationshuset och banvakterna bilda en oöverskådlig och entusiasmerad
folkmassa bakom dessa.

Kungen kommer. Smörgåsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla.
Fågeln är uppäten. Champagne! Tal! -- En ny pulsåder är öppnad (= en ny
åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den svenska
statskroppen, vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (d. v. s.
järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syremängder
tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd av den hyllning som hans
trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (=
champagneglas) för Kolbotten, en urgammal härd för svenskmannatrohet.
(Obs.: alla nya järnvägsstationer äro sådana härdar.)

Fanfarer; folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjärtan.

Landshövdingen har ordet. Svenska Folket har alltid älskat sina konungar
(såsom Erik av Pommern, Albrecht av Mecklenburg, Christian II), och
stridit och blött för dem (mycket sant!); Svenska Folket, vars
representanter talaren ser samlade här (talaren tror sig se riksdagsmän
genom champagneglaset), har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik
av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så.
Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med
järnband, svenska järnband (gjorda i England). Detta band skall alltid
(genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket,
lättare kunna så att säga umgås med varandra och de skola lära känna
varandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk
nyligen bära hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord
(avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand på någon konung (utom
de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Carl XII, Gustav III
och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i
Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan
måste njutas i ett annat land, Amerika).

Fanfarer! Omigen Ur svenska hjärtan!

Landshövdingen blir kommendör. Byggnadschefen får vasen och banvakterna
brännvin!

Militärdistriktets chef anser i ett bildrikt tal att järnvägarne skola
bidraga till folkupplysningen, (den _sanna_ folkupplysningen nämligen)
genom vilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna
livbeväringen, vilken å sin sida skall sätta nytt liv i nationen, hämma
utvandringen (betala officerarnas skulder) och borttaga den sista rest av
råhet (= självkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det
bildande umgänget med befälet).

Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den
sanna religionen (det finns bara en sådan!), att den rena läran
(Augsburgska bekännelsen) skall återvinna de förlorade och att tronen
skall få ett säkrare stöd.

Vagnarne rassla fram. En folkskolelärare uppläser på perrongen ett
versstycke från »de djupa lederna» till konungahuset. Han blir på stället
utnämnd till seminarierektor, oaktat hans protester (tysta) att han icke
vill övergiva detta folk, som han älskar så högt, och den ringa plats han
valt för sin del.

Tåget avgår. Indelta armén hurrar icke, ty man har glömt ge dem
brännvin. Den oöverskådliga folkmassan (banvakterna) hurrar.

Skott. Regementsmusik. Flaggor.

                  *       *       *       *       *

Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan. Vad den
jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna
spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar;
eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand
håller plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna
och falla så tyst i den öppnade jorden.

Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta
mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det
uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i
vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av
över trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana,
drages ut.

En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga
uppträdet, måste fästa sina grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är
för befängd och väcker allmänt bifall.

Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de
dö icke!

Men tåget brusar fram igen och lämnar efter sig en svartblå rökstrimma av
stenkol och havannatobak.

-- Det är ett vackert land, vi ha, herr landshövding!

Landshövdingen saknar större vattendrag, ty han är född vid kusten.

-- Vad säger överintendenten över Svenska Folkets oljefärgstavlor och
akvareller?

Överintendenten anser att åkrarne störa tavlan (såsom tavla).

De störa verkligen, ty de stå så torra, så torra. Vår Herre har icke
givit regn på sex veckor och landshövdingen kommer icke med sin
femårsberättelse förrän om tre år, så att det kan nu icke hjälpas.

Men druckna ögon hava icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan.
Det är icke större än en hand, men det är en stor svart hand som lägger
sig tung över solen, och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt
öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga
paraplyn! Hovmarskalken är i förtvivlan! Signalera lokomotivföraren! Han
hör inte! Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna.
Plymagerna lägga sig som våta höns på hattarne, uniformsguldet blir
grönt, ty det är bara 8 karat, sablarne rosta, havannacigarrerna släckas,
trafikchefen springer över barriären för att stoppa, men fastnar i
koltendern. Tåget rusar fram, fram och överröstar kammarherrarnes
förbannelser. Men ute på åkern står bonden med mössan i hand och
välsignar himmelen som gav honom ett välsignat regn.

                  *       *       *       *       *

Ett bland de mest obehagliga och oftast förekommande åligganden Svenska
Folket har, är att sörja vid likbårar. Svenska Folket står sörjande vid
hans likbår, och detta oaktat bärarne redan för 50 år sen utbyttes mot
likvagnar. Att det nu skall stå vid alla kungliga likbårar, det är dess
fördömda skyldighet, ehuru vid sådana tillfällen dess tjänstgöring åtages
av en annan mycket anlitad person, en viss Svea, om vilken man för övrigt
ingenting känner. Men dör en aktörsstrunt som råkat propsa sig till
sextusen kronor och huvudrollerna, då måste Svenska Folket fram; dör
någon som har gjort många versstycken, målat oljefärgstavlor eller
modellerat, så måste folket fram och stå och sörja.

Det var en gång en ung student som hade sina anledningar att lämna
Uppsala. På nedresan till Stockholm erinrade han sig att han hade
sångröst, varför han beslöt att välja operan i stället för
handelskontoret. Efter en grundlig sångkurs på två månader debuterade han
vid operan och vann damerna fullständigt genom sina starkt utvecklade
ben. Hans lycka var gjord och när barytonen reste utrikes intog han
dennes plats. I tjugo års tid tjurhöll han alla barytonpartier och man
hörde ofta den anmärkningen göras, att i Sverige det var en sådan
märkvärdig brist på barytoner att operan bara hade en enda sådan, utan
att någon kom att tänka på orsaken. Vår sångare »satt» nämligen på
rollerna och tillät aldrig någon att få dem. Efter tio års uppträdande i
huvudpartier hade publiken vant sig vid hans medelmåttiga röst, efter
femton år var han publikens gunstling och efter tjugo förklarades han
oersättlig. Då var det färdigt! Att han under tiden avgått fem gånger,
gjort utrikes studieresor med avsked och återkommit vart tredje år och
firade sitt tjugoårsjubileum med en kolossal recett, det var nu givet.

En härlig ung baryton, som lyckades komma så långt som till debut,
misslyckades, emedan »publikens gunstling» hade alla sina vänner på
debuten och dessa ansågo det minst sagt oförskämt, att han vågade
uppträda i Vilhelm Tell, en roll som publikens gunstling hade »skapat»,
det vill säga gjort av intet, ty kompositören kan naturligtvis inte skapa
något.

Vår numera store vän blomstrade härligt, gav köttet sitt, åldrades sakta,
uppdrev sin lön, åt middagar och dog under ganska triviala
omständigheter. Nu slogs larm; svenska konsten hade naturligtvis gjort en
oersättlig förlust, nationalteatern en ännu större och Svenska Folket
stod sörjande vid hans bår. I liktalet förklarades att han skött sin
tempeltjänst i helgedomen vid Gustav Adolfs torg, Gustav III:s skapelse
hotades med undergång; det var en jämmer, som slutades med en gemensam
sexa. Av Svenska Folket, som nu fått sorg, fanns fyra miljoner som aldrig
sett honom; hört honom hade blott få, ty hans svaga röst hördes inte på
raderna, men betalt hans lön hade alla. Ja, men hans gärningar, hans
livsgärning för all del, den skulle verka förädlande på släkten efter
släkten, och här var skedd en oersättlig förlust. Varför oersättlig?
Därför att ingen fått ersätta honom.

Åtta dagar efter debuterade en ny baryton och lyckades. Men då revs den
oersättlige ur mullen och hans skugga, nej hans store ande krossade den
nye, som först om tjugo år kan bli oersättlig och då måste Svenska Folket
fram igen till en likbår.

                  *       *       *       *       *

Att våga hysa den meningen att Svenska Folkets historia är en annan än
konungarnes straffas med förlusten av medborgerligt förtroende på
obestämd, men mycket lång tid, vilket straff dock kan få förvandlas i
landsflykt.

Som författaren redan emottagit sitt straff, har han därmed
tillkännagivit att han erkänt domens befogenhet. Ett bland de skönaste
uppdrag Svenska Folket fått, är att figurera i historien såsom borgensmän
för sina älskade konungahus. Hur ståtlig är icke Svenska Folkets historia
under en sådan regent som Erik av Pommern. Engelbrekt och Erik XIII! En
jämförelse värdig att bli prisämne i Svenska akademien.

Ett av författarens tidigaste intryck av svenska historien är följande.
En dalkulla, som skötte trädgården, kom en gång och frågade frun vad
detta skulle vara som hon lärt sig i skolan hemma i Leksand; hon
upprepade därpå följande ramsa, sedan hon antytt som sin mening att det
kunde vara en almanacka eller en bön från katolska tiden: Oden, Thor, (!)
Yngve Frej, Fjolner, Svegder, Vanland, Visbur, Domalder, Domar, Dyggve,
Dag, Agne, Alrik, och Erik o. s. v.

Frun, som icke var något lärt fruntimmer, kunde dock genast svara: »Kära
barn, det är ju svenska historien!»

Vilket lysande bevis för att den berömda satsen nedträngt i
folkmedvetandet (genom kungliga lärobokskommissioner); hon, den enkla
fäbohyddans okonstlade dotter, kunde framstamma namnen på älskade
konungar innan hon visste något om deras lysande bedrifter, såsom att
drunkna i mjödkar, slåss med betsel, gå in i stenar och dylikt.

Vilket dräpande argument för våra dagars mest snillrika och djärva
historiska sats: det personliga är det högsta i historien! (Det
personliga kan även ha en mycket ful betydelse, såsom då man kallar en
kritik, ett angrepp, en satir personlig.) I regeringens nu gällande
lärobok i svenska historien hava vi nyss sett den djärva satsens
hälsosamma frukter i tillämpningen. Sålunda börjar Carl XV:s, det vill
säga: Svenska Folkets historia 1859--1872 på följande uttrycksfulla sätt:
»Konung Carl XV, som vid 33 års ålder besteg Sveriges tron, var till det
yttre en högrest, kraftfull gestalt med sköna manliga anletsdrag.» Detta
är det personliga i historien; detta är det högsta! Ja, i sanning, högre
kan man icke komma. Vi hava haft tillfälle att se manuskriptet till en ny
lärobok i svenska historien, där den banbrytande idéen om det personliga
blivit genomförd med hänsynslös konsekvens och totalt brutit med den
gamla åsikten att Svenska Folkets historia är dess konungars.
Författaren, som är död (han dog av förskräckelse då han läste genom sitt
manuskript) och icke lämnar några barn efter sig, som kunna få umgälla
hans brott, hyste den meningen att Sveriges storhet daterar sig från Carl
XII:s död. Han drog icke i betänkande att uttala vissa bekanta
sakförhållanden såsom att Carl XII flydde från Pultava (i en förfärlig
motsats till poemböckerna som påstå att han icke kunde vika); vidare
påstår han bestämt att samme konung var feg, då han aldrig vågade stå för
sina dåliga handlingar, såsom då han anklagar Lewenhaupt inför domstol
såsom orsaken till sitt nederlag vid Pultava; han var feg, säger samma
avlidne författare, då han behandlar Sverige som ett erövrat fiendeland,
men skjuter fram Görtz som ansvaring; han var kommunard då han upphävde
äganderätten, men har var icke kommunard då han slog falskt mynt eller
tillgrep enskildes tillhörigheter. När vi läsa sådant, gamla kända saker,
förstås, men som icke fått sin rätta belysning, så förvånas vi icke över
att författaren tog den utvägen att gå hädan; vi veta alla att det är
sant vad han säger, men man får icke säga sådant! Hans idé är emellertid
fruktbringande och vi skola se att sanningen en gång skall krypa fram när
vi börja på att på skarpen leta fram det personliga i historien, utan
fruktan för att råka in på personligheter, och då skall intet tvivel mera
råda om Svenska Folkets historia är dess konungars och alla gamla ovänner
skola falla i varandras armar, och det skall bli frid på jorden.

                  *       *       *       *       *

Hans majestät hade genom en för övrigt särdeles lyckad järnvägsinvigning
ådragit sig en envis magkatarr, varför han måste begagna en brunnskur,
vilken hade den lyckliga verkan att sjukdomen hävdes. En ljusfabrikör
bland stadsfullmäktige tog sina fem svågrar med sig och beslöt att
Svenska Folket skulle illuminera rikets huvudstad. Förste hovmarskalken
skickade en order till nationalteatern att den skulle med en italiensk
opera giva ett uttryck åt Svenska Folkets inneboende glädje över det höga
tillfrisknandet. Som ett par tyska sångare för tillfället uppehöllo sig i
huvudstaden, mötte hans befallning inga svårigheter. Ett galaspektakel
består egentligen i att man ger en gammal opera, tänder armstakarna på
raderna och läser upp ett versstycke. Som det icke fanns någon opera på
repertoaren, som kunde ha någon tillämpning på en magkatarr, bestämmer
man sig för Don Juan. Versstycket beställes av hovmarskalken samtidigt
med förfriskningarne av vederbörande hovleverantör och effektueras med
ackuratess.

Svenska Folket står naturligtvis i kö utanför biljettluckan, och när den
öppnas äro alla biljetterna utsålda.

På aftonen är ändå Svenska Folket samlat i teatersalongen. På första
parkettbänken står blomman av nationen; låga pannor, höga skjortkragar,
fina frackar. De hava ett eget sätt att sitta på orkesterns skrank så att
det ser ut som de skulle stå. Underliga blommor!

Längre upp på parkett stater och kårer och på amfiteatern sitter den
Svenska Kvinnan urringad och med solfjädrar döljande vad som är ämnat att
ses i fågelperspektiv från raderna.

På första raden: corps diplomatique, en brokig samling från det bildade
Europas stater, vilka skola vaka över att icke det krigiska Svenska
Folket begår några oförsiktigheter. På andra raden sitta stater och
kårer, på tredje raden stater och kårer, på fjärde raden hovbetjäningen
och på femte -- ja det vet ingen.

Det är en lysande församling och man kan vara stolt över ett sådant folk.
Så skulle nationen alltid vara representerad!

Emellertid sjunges Ur svenska hjärtan (corps diplomatique deltar ej i
sången) och därpå framträder publikens gunstling från dramatiska
nationalteatern, eller också den kungliga nationalintendenten för
teaterpjäserna. Han (författaren nämligen) börjar naturligtvis med den
sedvanliga förklaringen, att han icke lärt att smickra, men att han ändå
skall göra så gott han kan.

Därpå framför han en vördsam hälsning från Svenska Folket, som han
träffade vid en middag på Hasselbacken, och berättar att han fann det
mycket lyckligt och belåtet samt att det bad hälsa att det alltid skulle
vara troget och beskedligt. Sedan ger han sig ut på de egna djupen, där
de stora fiskarne gå; återvänder småningom till konungahuset, undviker
med skicklighet att nämna sjukdomens opoetiska namn och bugar sig
slutligen på Svenska Folkets vägnar.

Ridån går upp till Don Juan. De tyska sångarne sjunga så mycket tygena
hålla för att giva ett sant uttryck åt Svenska Folkets glädje över
tillfrisknandet.

Vad som står i Posttidningen kvällen därpå? Ack, inte behöva vi upprepa
vad som är så upprepat; men att Svenska Folket har skrivit det, det är
säkert!




De nyadlige.


Den gamle hade rätt besynnerliga åsikter i statsläran. -- Min son,
brukade han säga, samhället består av släktingar, vänner och bekanta;
samhället är ett kotteri, eller rättare en samling kotterier, vilka alla
regeras av det kungliga kotteriet. Du tror att kastväsendet tillhör
Indien. Det tillhör Gamla Världen. Människorna hava fått för sig den
villfarelsen att utveckling består i att lära det onyttiga, att bildning
består i att kunna vad andra icke kunna, sak samma vad det är. En bildad
person, d. v. s. en som vet när Carl XIII dog, kan icke låta sina barn
umgås med sådana barn, vilkas föräldrar icke veta när Carl XIII dog. En
ämbetsmans barn kunna icke bli hantverkare, de skulle tvina bort och dö
av sorg över hämmad utveckling, urartning eller återgång, vad det nu
kallas. Därför, min son, vill jag att du skall bli hantverkare och dö som
hederlig karl utan att veta när Carl XIII dog.

Men sonen svarade:

-- Varför får jag icke, som de andra, veta när Carl XIII dog?

-- Därför att då vill du också veta när Carl XIV dog och sen finns det
inga gränser. Roten till kunskapens träd heter högfärd. När jag låg i
Uppsala, föll det en student in att studera mandschuriska språket.
Därigenom råkade han kunna något som de andra icke kunde. Följden blev
den att alla skulle studera mandschuriska, ty man kunde icke lida att en
ensam ägde mandschuriskan. På detta sätt hava en hop vetenskaper
uppstått.

Men sonen svarade:

-- Jag vill bli detsamma som pappa!

-- En obefordrad ämbetsman! Son! Du föredrager att vara ett tjänstehjon,
att taga ett liv som en träl i stället för att vara en fri arbetare. Är
du arbetare, så byter du husbonde när du blir missnöjd med honom, är du
ämbetsman, har du honom för livet. Statens tjänster äro fideikommisser;
de tillhöra kotterier, släktingar, vänner och bekanta. Statenstjänster
äro pensioner, som hålla ämbetsadelns släkter uppe. Min far var hökare
och jag skulle förädla rasen. Sedan jag vid gymnasium förstört det lilla
far ägde, förstörde jag i Uppsala vad mor och systrar ägde. Sedan
förstörde jag som extra ordinarie i Stockholm vad fastrar och kusiner
ägde och ännu håller jag på att förstöra vad jag aldrig ägt. Ty jag är
femtiofem år och har aldrig förtjänat mitt bröd. Vad säger du om det?

-- Men 1809 års regeringsform stadgar ju att skicklighet och förtjänst
äro de enda befordringsgrunderna,

-- Regeringsformer äro som alla former livlösa och kunna som alla lagar
bli föremål för tolkningar. Vet du vad tolkning är? När den ena inte vill
förstå vad den andra säger, så skaffar han en tolk, vilken gör en
tolkning. Hör på! I det verk jag som extraordinarie tillhör eller
departementet för Sveriges boskap, vilket har att hålla räkning och föra
böcker över all Sveriges boskap, hände nyligen att chefen dog. Hur gick
det då? Verket höll på att gå sönder, ty det fanns ingen som kände
skillnaden på en springgumse och en bock, ingen som visste huru många
kalvar lades på i Västergötland, ingen som visste när grisarne skulle
mantalsskrivas.

Jo, det fanns en! Det finns i varje verk ett faktotum, ett slags högre
vaktmästare, som vet allt vad de andra icke veta och som gör allas
tjänst. Det är vanligen en mindre ansedd person, med klen ekonomi och
utan utsikt att bli befordrad; det är just honom 1809 års regeringsform
utsett till chef, emedan han är den dugligaste, men kunglig majestät och
regeringsformen äro icke goda vänner och i de flesta verk äro duglighet
och förtjänst ganska farliga egenskaper för innehavaren, såvida han icke
genast intager sin roll som faktotum.

För tillfället var jag nu den dugligaste. Den som var chefen närmast blev
tillförordnad chef, men därför var han icke den blivande chefen, och han
blev det icke heller, ty han var icke något chefsämne. Med chefsämne
menas något mycket obestämt; ibland menas en person, som för det första
har ett fördelaktigt utseende och stark skäggväxt, är fullmålig, det vill
säga håller minst sex fot, har råd att bära verkets uniform, äger en
eller ett par utländska ordnar, så att han kan visas i deputation på
slottet, har ett namn, som icke slutar på son eller berg eller lund, med
ett ord är en presentabel karl. Det är märkvärdigt att se huru ett
chefsämne alltid känner med sig att han är född till chef; han uppför sig
redan på lägre tjänstegraden som chef, behandlar kamrater med
överlägsenhet och vaktmästare med förakt; han sköter sin tjänst illa,
sätter för andra arbete, klandrar allas göranden och gör ingenting själv,
ty, säger tjänstemannainstruktionen, en chef får icke deltaga i de
löpande göromålen utan överskåda det hela. Och han överskådar det hela.
Han överskådar posten när den kommer och ser efter vad tjänstemännen
mottaga för brev, han läser alla brevkort, håller reda på alla
befordringar och utnämningar i alla verk. En dag mottog jag ett brev med
folkbankens stämpel utanpå. Chefsämnet hade sett det och han rapporterar
till chefen att jag hade dåliga affärer. Det har jag också, men det
brevet innehöll en kallelse till bolagsstämma, ty min syster har en aktie
i bolaget. En dag emottog en kamrat (utan dåliga affärer) en
middagsbjudning från en kanslist i Överståthållarämbetet, vilken varit
nog oförsiktig att begagna ämbetets kuvert. Chefsämnet inberättar att
kamraten fått ett utslag på halsen. Ett sådant livligt intresse för
verket kunde icke i längden bli obelönat, men denna gång dröjde det litet
längre än eljest.

Det var en morgon två månader efter chefens död. Man hade varit ovanligt
hövlig mot mig under denna tid, ty jag skulle utreda och städa efter den
avlidne. Chefsämnet, som icke fått förordnande, var vid dåligt lynne, och
sökte sin vanliga åskledare: diariet. Han slog upp några längder på
oringade svin och anbefallde fem åtals anställande. Därpå utfärdade han
några hotelsebrev för olaga slaktning. Men hans sinne blev icke lättare.
Dova rykten gingo omkring i rummen och slutligen kom en notarie fram med
den upplysningen, att varken chefsämnet eller den tillförordnade skulle
bli utnämnda, utan en helt annan, en främling.

Det var ett slag! Främlingen hade börjat som akademiker, fortsatt som
litteratör, bolagsman och boktryckare, tjänstgjort vid riksdagens kansli
och slutligen blivit en politisk person med dåliga affärer, det vill säga
skrivit i tidningarne åt regeringen och skulle nu belönas. Men chefsämnet
och den tillförordnade skulle tröstas. Regeringen kastar in en
proposition till riksdagen om två nya platsers tillsättande i
boskapsdepartementet, vilkas blivande innehavare skulle få titel av
underchefer och erhålla Nordstjärnan, varförutom chefsämnet blev nämnd
till kammarjunkare, som gav honom rang före chefen och vita plymager i
hatten. Riksdagen kunde naturligtvis icke annat än med tacksamhet erkänna
regeringens omtanke om boskapen och platserna blevo till och blevo
besatta.

Men nu blev ett nytt bekymmer. Två platser blevo lediga efter de
uppflyttade och nu blev ett sökande. Till en av de lägsta skulle jag vara
självskriven, helst jag skött verket i så många år, men nu förklaras att
självskrivenhet icke fanns och att endast skicklighet och förtjänst voro
befordringsgrunder.

Den nye chefen, som ägde en brorson i departementet för grödan och en
systerson i departementet för fisket, befordrade dessa »på grund av
skicklighet och förtjänst». Jag stod på förslaget men kunde icke
befordras emedan jag var »för gammal» och emedan jag hade »dåliga
affärer».

Sonen sade:

-- Men chefen hade ju också »dåliga affärer»?

-- Det var ju just därför han också blev befordrad.

-- Men huru kom det sig från början att du aldrig kom fram?

-- Det kom sig av flera orsaker. Jag skrev in mig i sex verk. I det
första var chefen östgöte och han befordrade av princip endast östgötar;
det är en lämning av den gamla förbundsförfattningen; i det andra var
chefen läsare och jag ville icke stå och hänga utanför hans bänk i
Beskowska kyrkan; i det tredje, som var ett dömande verk, hade jag något
utsikt, men en oförklarlig lusta för det rätta vållade min olycka. De
gamle domarne dömde en dag i bakrus en stattorpare till sex månaders
straffarbete för att han lagat en plog på söndagen. Jag erinrade de gamle
om en nyss tillkommen kunglig förordning, som upphävde straffbestämmelsen
om fängelse för sabbatsbrott. Först förnekade de förordningens tillvaro,
och då jag lämnade fram det tryckta exemplaret, ja, så blev jag
obefordrad. I det fjärde verket, som var ett granskande verk över
ämbetsmännens räkenskaper, bestod min lön i provision på de fel jag
upptäckte. En dag upptäckte jag att man under loppet av många år upptagit
skoning åt arméns vakanta hästar. Med triumferande min bar jag fram min
upptäckt till chefen, som tackade mig med ett bittert leende och lade
undan handlingarne. Jag återsåg aldrig de handlingarne mer och aldrig
några andra heller, och så var jag från den banan.

Sonen:

-- Men det var ju din syssla att upptäcka fel?

-- Fel, ja, men icke brister!

-- Vilka upptäcka brister då?

-- De upptäckas icke! Därför har man chefernas årsberättelser att allting
är som det skall vara! Därför har man tidningar som säga att svenska
ämbetsmannakåren är den bästa i Europa, därför har man festtalen som säga
att den svenske ämbetsmannen är ett mönster av samvetsgrannhet, och
därför har man Nordstjärnan som nian får när man varit befordrad i tio år
och icke blivit beslagen.

Min son! Din farfar var hökare, jag fick aldrig Nordstjärnan; låt oss
återgå till vår bestämmelse; vi äro icke födda till jarlar, låt oss
fortfara att vara trälar och vara lyckliga; snart kommer nog trälarnes
tid och då är kanske gott att icke vara jarl.

                  *       *       *       *       *

Om människorna av somliga indelas i civila och militära, så indelas
återigen militärerna i löjtnanter och icke-löjtnanter. Det finns intet
streck på hela den sociala skalan som är så oöverstigligt som det mellan
underofficeren och löjtnanten. En skomakares son kan bli professor, en
bonde minister, en löjtnant biskop, men en underofficer blir löjtnant
först då han vid gravens rand lämnat tjänsten och givit skriftlig
förbindelse på att häri aldrig skall begagna uniformen. En soldat kan
befordras -- till korpral, sergeant och fanjunkare, men en underofficer
kan aldrig befordras förrän som sagt i sin dödsstund, och då är det så
dags. En löjtnant kan vara förtrolig med en soldat, men aldrig med en
underofficer. Soldaten har något av grodd i sig, det finns hopp om
utveckling, men en underofficer bär något ödesdigert, oundvikligt,
hämmande i sig och är därför sällan lycklig.

Styckjunkar Lundqvist på Stockholms kanonregemente kände sig aldrig
lycklig. Så länge han var sergeant ägde han ännu hoppet att bli
styckjunkare och var tämligen nöjd med sin lott; men när han utbytte
sergeantens gullackerade cartoucherem mot styckjunkarens stickade
yllerem, vilken på avstånd liknade guld, blev halvheten i hans lycka
honom besvärlig. Han kunde i mörkret få en skyldring av en vaktpost, men
vid dagsljus fick han aldrig annat än i armen gevär. Han ville icke umgås
med sergeanter och fick icke umgås med löjtnanter. Han hade ärvt något
pengar och såg med en viss tillfredsställelse de magra löjtnanternas
bekymmerfulla ansikten under det hans egen hydda antog storartade mått.
Men han hade en son, en enda, och han hade redan vid dennes födelse
bestämt honom till att fullfölja sin hämmade utveckling; han skulle
spränga slagbommen, sätta över graven och inträda i de utvaldes skara,
förädla rasen och giva ära åt namnet. Denna tanke, som även delades av
modern och systern, gav hans liv en något ljusare färg; ty själviskheten
är icke uteslutande riktad på individens väl utan på släktets och har
därför något berättigat i sig.

Men fadern hade även iakttagit att mänskorna indelas i studenter och
icke-studenter. Han hade sett huru det fanns något som själva
löjtnanterna undveko att komma för nära, det var studentmössan. Han
beslöt alltså att sonen först skulle bli student och sedan löjtnant.

Sonen var en allvarsam och tänkande yngling, som snart genomskådade hela
det sociala bedrägeriet med kasterna och intogs tidigt av ett djupt
förakt för det militära yrket. Han såg mycket hyggligt folk bland dem
och när de voro civila kunde han lida dem väl, men så snart de fingo
uniformen på sig voro de ej sig lika. När han tagit studentexamen och
vistats en termin i Uppsala gav han, ehuru efter långt motstånd, vika för
föräldrarnes samfällta böner att gå in vid Karlberg.

Vid gymnasium hade en viss jämlikhet och frihet varit rådande, ja, i
sådan grad att verkliga vänskapsförbindelser mellan rike mannens och
Lazari son kunnat uppstå. I Uppsala hade han smakat friheten i högre
grad, känt sig som medborgare och gjort några erfarenheter som påskyndade
manbarhetens inträdande. På Karlberg frågades först: Vad heter han? och
sedan: Vad är hans far? Svaren på dessa frågor voro nycklarne till
livet.

Efter att vara väl inskriven, klipptes hans långa vackra hår, och han
ifördes fångdräkten. Det smärtade honom djupt att lägga av studentmössan,
vilken varit honom ett fribrev från skolfängelset och satt honom utom de
omyndiges krets. Kränkt i sitt innersta av detta våld på sin person och
skamsen över sitt snöpliga utseende inträdde han i klassen, ledsagad av
en officer som släppte honom med ett grin vid dörren, oaktat Lundqvist
bett honom presentera sig för kamraterna. En besynnerlig samling av
pojkar, alla lika klädda, med glåmiga ögon och finniga hakor, mottogo
honom här med fräcka ögonkast.

Den längste och fräckaste gick fram till honom, ställde sig bredbent och
frågade:

-- Vad heter du?

-- Jag heter Lundqvist.

-- Fy fan! svarade den längste och svaret hälsades med bifallsskratt.
Uppmuntrad härav fortfor han:

-- Vad är din far?

Lundqvist, som nu först erinrade sig det oförskämda i att en student
kallades du, utom själva frågornas närgångenhet och frånvaron av
presentation, flammade nu upp och svarade:

-- Med vem har jag den äran att tala?

En örfil blev svaret och frågan upprepades:

-- Vad är din far?

-- Det rör dig inte, din lymmel, svarade Lundqvist och föll ur rollen.

Den långe spottade honom i ansiktet, vilket måtte ha varit någon
militärisk signal till anfall, ty i ett var Lundqvist omringad.

-- Vet ni inte att jag är student, man slår inte en fri student! Jag är
akademisk medborgare! ropade han, men låg snart genompryglad på ett bord
av femtio icke-studenter.

Han kände sig såsom tillbakavräkt från en höjd, som han med möda
bestigit, och hans lidanden under den treåriga fängelsetiden har han
aldrig haft mod att upprepa, knappast för sig själv.

Han kände sig som en opersonlig liten del i en maskin. Hans borgerliga
namn upphävdes och han blev ett nummer i en samling. Allting var så
omänskligt. Befallningar och meddelanden skedde mest med trumslag,
ihåliga, döda, oartikulerade ljud. De evigt återkommande kommandoorden
tycktes komma från en maskin och gjorde genom vanan hans hjärnverksamhet
överflödig. Att äta, stiga upp, gå och lägga sig, exercera, göra bön,
allt gjordes till sist som av sig själv av hans muskler. Bland det
värsta var för honom att stiga fram och läsa böner i gudars namn, vilka
häri upphört att dyrka. Sina lediga stunder tillbragte han på Solna
kyrkogård, där han studerade sina nya filosofer, vilka öppnade för honom
förgårdar till ett nytt andligt liv i frihet.

Han avlade en vacker utgångsexamen. Då han skulle välja regemente
uppstod, i anledning av svaren på de två livsfrågorna: Vad heter herrn?
och: Vad är herrns far, nya svårigheter. Guvernören anbefallde Jämtlands
fältjägare eller Västmanlands regemente såsom havande den bästa »turen»
(det vill säga voro längst avlägsna från huvudstaden och från Karlberg),
men Lundqvist hade underkastat sig de tre fängelseåren endast och
allenast för att komma in på Svea artilleri, och han stod fast. Detta
regementes officerskår tillfrågades, om den ville mottaga den nye
officeren. Sedan de två livsfrågorna ånyo blivit framställda blev han med
en rösts övervikt mottagen. Denna röst skall ha tillhört en
regementsofficer, som känt gossen och hans far från barndomen och lärt
värdera båda.

Faderns glädje var gränslös, när han kom in i vaktrummet om morgnarne och
fick stanna vid dörren samt tilltala sin son med namnet löjtnanten, och
sonen inför truppen ropade upp styckjunkar Lundqvist. Men sonens glädje
var icke oblandad. Kamraterna måste upptaga honom ibland sig därför att
regementsofficerarne mottagit honom, men de umgingos aldrig med honom,
knappast de dagar då han fick skriva på borgen eller låna ut kontant, ty
det fick han ordentligt. Att kunna förlåta honom en sådan taktlöshet, som
att ha gått in på det regemente, där fadern var underofficer, det kunde
de aldrig.

Snart insåg han det falska i sin ställning till livet och sin person. Han
ägnade sin verksamhet åt något som icke var en verksamhet. Han och hans
trupp hade lärt sig på två dagar att stoppa in en patron, rikta och fyra
av en kanon. Vad mer? Varför skulle de fortsätta att i åratal lära
varandra vad de redan kunde? Det var ju ett gyckelspel; hans livsuppgift
var ju bara att ladda, rikta och fyra av en kanon! Var det någon
uppgift.

Men så kom ett nytt uppslag. För att kunna bli befordrad måste han i tre
år på Marieberg lära att på ett vetenskapligt sätt ladda, rikta och fyra
av en kanon, som han redan kunde på ett ovetenskapligt, det vill säga,
mycket enklare sätt. Vad ville detta betyda? Han började till
inträdesexamen att rita av en kanon med alla dess delar, framlänges och
baklänges. Som en kanon består av ett rör, som är öppet i ena och slutet
i andra ändan, så blevo ritningarne bra enformiga och detta sätt att göra
vetenskap äcklade honom.

Emellertid dog fadern och uppmanade i sin dödsstund sonen att bliva
regementsofficer, så skulle de med glädje mötas i himlen.

Men nu, när sonen fick hand om den lilla förmögenheten, och faderns
dagliga närvaro icke lade de sonliga plikterna så öppet för honom,
fattades han av starka tvivel om han verkligen uppfyllde sin bestämmelse
att förädla rasen Lundqvist, och fullfölja en hämmad utveckling. Han
kände ju själv att hans personlighet gick tillbaka, och det var bestämt
icke någon utveckling att få flera stjärnor på kragen, bli befordrad, få
löneförhöjning och pension. Hans själ slets sönder under dessa tvivel och
han sökte upp gamla kamrater, som icke voro militärer: unga litteratörer
utan svarta hattar, unga artister, som icke åto middag, och unga
ämbetsmän, som förädlade rasen; och han trivdes med dem och kände sig som
människa. Men snart skulle han erfara att han icke var en enskild person,
utan att han med liv och själ var såld till en korporation, en klubb,
vars livré han bar och som han icke fick fläcka.

Resultatet blev en kallelse till majoren, där ett förberedande förhör
anställdes.

-- Löjtnanten umgås med sluskar?

-- Nej!

-- Man påstår så?

-- Det ljuger man!

-- Löjtnanten har två dygns arrest. Vad är det för folk han umgås med?

-- Det är unga artister och litteratörer.

-- Vad heta de? Känner jag deras namn?

-- Nej, det tror jag inte!

-- Nå, se där; en artist, som icke har något namn, är en slusk!

-- Jag trodde jag fick välja mitt umgänge själv.

-- Fem dygns arrest! Nej, det får inte löjtnanten! Man har skyldigheter
mot den uniform man bär! Varför umgås icke löjtnanten med sina kamrater?

Det kunde han icke svara nu på och icke heller efter att ha hållit sig
inne i fem dygn.

Han fortsatte det gamla umgänget; föraktade att avrita seldon och
hästskor, förstörde sina pengar, sin mors pengar och sin systers pengar.
Stämdes för en borgen, blev uppmanad att söka avsked. Men då roade det
honom att tredskas. Man vågade icke ge honom avsked, ty man ville icke
skämma ut officerskåren.

När han ledsnat på detta upptåg reste han till Paris. Man skrev till
honom och bönföll att han skulle vara så nådig och begära avsked; man
kunde ställa honom för krigsrätt, emedan han övergivit sin fana, men man
ville icke skämma ut officerskåren. Nej, detta var hans hämnd mot denna
kår, som icke ville upptaga honom, oaktat han var den skickligaste och
mest förtjänte.

Resande landsmän berätta att de på den avlägsna Rue Monceau i quartier
Latin funnit ett levande skelett i en säng. Saknande gångkläder hade han
tillbragt ett halvt år i denna säng, studerande Darwins lära om arternas
härledning och utvecklingsteorien, och hade efter anställd jämförelse
mellan sig och sin starka fader kommit till det resultat, att han hade
urartat genom uppfostran, och genom densamma blivit urståndsatt att
fortsätta kampen för tillvaron.

Landsmännens mera populära förklaring, att han var ett offer för
högfärden, sin släkts och sina kamraters, vann mera anslutning.




Våra entreprenörer.


I små samhällen och hos utlevade nationer, vilka förlorat
företagsamhetens gåva, uppstår lätt ett missförhållande, som är noga
bekant under namnet entreprenadsystemet; det behöves blott att en herre
med något litet relationer stiger fram, »viker av» en stol och säger: det
är min, hans vänner instämma genast och säga: det är hans, och det är
hans på livstid. Ve den som vågar titta åt den stolen.

I Sverige, som nu faktiskt är ett litet samhälle, har detta
missförhållande varit beständigt, och just genom detsamma har den odygd,
vilken eljest är gemensam för hela mänskligheten, avunden, råkat att
synas mer hos svensken än hos andra (efter vad man påstått).

Emellertid!

Efter Argus-Johansson, vilken som bekant övertog Sverige strax efter
1809, hade riket legat för fäfot i några och tjugu år, då Gregorius
Ballhorn hade hunnit födas och växa upp till yngling.

Äldre stockholmare minnas nog en besynnerlig tingest, som tecknade sig
över Skinnarviksbergens bryn och som var synlig från alla Norrmalms
gränder som öppna en utsikt åt Mälaren; det var en kvarn med sex vingar,
vilken bar namnet av gagnet och kallades benmjölskvarn. Vid foten av
denna tingest, på höjden av Södermalm föddes Gregorius Ballhorn. Detta
kunde nu vara ganska likgiltigt, då det rör en sådan utmärkt person som
Ballhorn, men vi veta av den nyare filosofien, huru stort inflytande
barndomens intryck kunna utöva på en blivande stor man. I det lilla
samhället på Skinnarviksbergen bestämdes Gregorius tidigt att av fem
bröder läggas på till familjeärans uppehållande och rasens förädling. De
fem bröderna blevo mjölnardrängar, men Gregorius fick gå i skola. Tre
omständigheter, till utseendet obetydliga, gåvo nu sin riktning åt det
unga sinnet. Genom att umgås med mjölnardrängar, som icke visste att
mensa betyder bord, lärde sig Gregorius snart att behandla alla människor
som mjölnardrängar, helst dessa hans anförvanter med aldrig svikande
vördnad och beundran sågo upp till honom, som skulle förbättra deras
stackars ras.

Genom att dagligen hava för ögonen skådespelet av huru sådana bortkastade
ting som gamla urkokta ben kunde leda till nytta och föda en familj med
sex pojkar, fördes den unges tankar tidigt in på en stråt, som genom sin
ensidighet skulle bringa mannen in i stupiditetens avgrunder. Han fann
nämligen snart att allt som var bortkastat ägde värde och därifrån var
han snart inne på att det bortkastade var det bästa. Man borde således
samla allt bortkastat och därmed var samlaren född. Gregorius travade
omkring i alla tobaksland i Mariatrakten och samlade porslinsbitar; som
de mest voro olika varandra, uppstod verkligen snart en samling. Hade en
skärva legat över två år i jorden så att glasyren angripits, då var det
ett mycket gammalt porslin. Varför skulle det vara mycket gammalt? Jo,
för att få större värde för ägaren. Härmed var han inne på
antikvitetsvurmeriet. Bröderna, som icke ville anse dessa porslinsbitar
med vederbörlig aktning, blevo behandlade med vanvördnad. En yngre bror,
vars samlingslusta härav väcktes, tog sig för att samla sardinlådor,
vilka som bekant förekomma i alla tobaksland, men denna samling vann icke
broderns bifall, lika litet som då han senare samlade ostronskal och
tyglappar.

En tredje biomständighet, som skulle bli olycksbringande för Gregorius,
var den höga synpunkt varifrån han vandes att se ner på samhället; när
han nämligen stod på kvarnbacken såg han alltid Stockholm under sina
fötter och Stockholm det var naturligtvis hela Sverige för honom. Det var
under sådana höga vyers inflytande den tanken föddes hos honom att han
skulle bli Argus-Johanssons efterträdare och överta gamla Sverige. Han
såg det ju dagligen ligga vid sina fötter och liksom blicka bedjande upp
till honom: tag upp mig.

Vi göra nu ett språng över utvecklingens mindre betydelsefulla skeden och
kasta oss genast in i Uppsala. Med Gregorius' invanda höga vyer från
kvarnbacken, måste han genast betrakta Uppsala som en småstadshåla och
studenterna som mjölnardrängar. Därigenom vann han snart en aktad
ställning i studentkåren och erhöll i Estetiska föreningen uppmaning att
hålla föredrag. Gregorius är idealist, behöva vi anmärka det, och som
sådan är han naturligtvis beundrare av alla Sveriges idealistiska kungar,
och således mest Carl XII. Han beslutar sålunda att hålla ett föredrag om
Carl XII, men för att avvinna honom ett nytt intresse och erinrande sig
benmjölskvarnen, tar han ett sådant ben som icke förr varit malt på. Carl
XII som filosof, matematiker, nationalekonom, artilleriofficer, det var
gammalt, nej, Carl XII som estetiker, det var nytt. Saken var den, att
Carl en gång under vistelsen i Lund blev angripen av en magåkomma och av
misstag råkade springa in på en föreläsningssal. Olyckan ville att
professorn läste estetik. Carl, som icke ville somna offentligt, tog upp
sin kniv och karvade i bordet precis som andra akademiska medborgare.
Föreläsningen rörde borghesiska fäktarn. Carl som icke kände borghesiska
fäktarn, hörde icke på, utan skar ut ett par ridstövlar i bordet. Efter
föreläsningens slut kom professorn fram till kungen och ville tala
estetik, men denne sparkade honom i ändan på sitt vanliga rättframma
sätt, vilket tillvann honom alla studenternas hjärtan. Kungen blev också
genast vald till hedersledamot av Estetiska föreningen och bordet
införlivades med konstmuseum i Lund.

Nu gällde det att få något ut av allt detta, och det fick Ballhorn genom
att göra utdrag ur Estetiska föreningens matrikel där kungens namn stod,
och med det namnet kunde man köra långt. Sedan fanns ett brev ibland Carl
XII:s utgivna brev, där Carl anhåller att ögonblickligen få ritningar
till en kasern. Aha! Han förstod arkitektur! Avhandlingen, som
beledsagades av ett faksimile av stövlarne, ådagalade fullständigt att
Carl XII icke, »såsom man hittills inbillat sig», var uteslutande
officer, utan att han var en mycket framstående estetiker, och särskilt
intresserade sig för arkitekturen, brukade (!) bevista föreläsningarne i
Lund och var en tecknare av första rangen som med något mera utbildning
kunnat få en hög plats i vår »tyvärr oskrivna» konsthistoria. Efter denna
framgång var det som Ballhorn utvecklade sin benmjölnarverksamhet i stor
skala. Han släpade fram ur klädstånd och vindar gamla papperslappar, som
det var skrivet på. Här kommo nu intrycken från tobakslanden fram och
skapade en sats som icke kunde utsägas utan att röja sin dumhet, men väl
tillämpas. Allt som var skrivet på vers i förra århundradet var poesi;
icke medelmåttig poesi, utan den allra härligaste poesi och just därför
var glömd, men som nu skulle ges ut och de glömdes namn inskrivas i
litteraturhistorien. Ballhorn fick statsanslag att utgiva Sveriges
klassiska författare.

De eländigaste rimmare, som aldrig drömt om äran att bli tryckta, grävdes
nu upp och i den nya upplagan av skolornas litteraturhistoria infördes en
hop glada eller melankoliska bruksbokhållare och prästgårdsmamseller som
haft den lyckan att skriva vers för hundra år sen och -- glömmen icke det
-- haft den äran att upptäckas av Gregorius Ballhorn. Denna senare
omständighet synes hava varit den viktigaste, ty i litteraturhistorien
stod nu »utgiven av Gregorius Ballhorn» på varenda sida. Men att denna
sista omständighet, nämligen att Ballhorn upptäckt dem, var av den
största vikt för de »fossila» författarne, framgick alldeles tydligt, då
en hel kista med vers från förra århundradet hittats på en herrgårdsvind
och underställdes Ballhorns granskning, varvid denne fann dem allesammans
värdelösa. (Nu måste vi för de mindre bokkunnige upplysa om meningen med
de två stora orden. Upptäcka är lika med: låna ur ett bibliotek, och
utgiva lika med: läsa korrektur på.)

Ballhorn hade övertagit svenska litteraturen på entreprenad. Hädanefter
voro alla upptäckter som för all framtid kommo att göras av andra än
Ballhorn förklarade värdelösa!

När nu dessa oskyldiga poeter gått till odödligheten genom Gregorius
Ballhorn, och inga fler fingo upptäckas, tyckte Gregorius att
litteraturen var en honom tillerkänd och numera omistlig erövring. Nya
oupptäckta länder vinkade i fjärran och benmjölsintrycken verkade
mäktigt. Ballhorn hade snart gjort en ny upptäckt som genom sin skenbara
orimlighet skulle slå världen med häpnad: »Det var icke i böckerna vi
skulle läsa människans historia, ty språket var som bekant tillkommet för
att dölja människans tankar, nej, det var utanpå dessa böcker, där den på
naturens omedvetna ståndpunkt sig befinnande konstarbetaren oreflekterat
tryckt tidevarvets stämpel i för den andligt skumögde, visserligen
oläsliga, men för den seende, så vältaliga hieroglyfer. Bokbinderiets
historia är mänsklighetens -- in nuce (i en nöt)». Denna djärva hypotes
som skulle hava behandlats med löje om den kommit från någon annan än
Ballhorn, mottogs med jubel, och snart lästes inga häftade böcker i den
lärda världen; man bara samlade bundna och dem läste man icke längre,
utan man betraktade deras pärmar genom loupe. Man såg i pergamentbanden
(icke det skinntorra, utan) det högre djurlivets varmblodiga omhölje, på
vilket människohanden (mässingsstämpeln) tryckt sina fotspår (!) under
vandringen genom odlingens nio världar, under det pappbanden med det
lägre växtlivets vävnader icke kunde giva samma levande uttryck.

Man förvånades över sådana härliga upptäckter såsom att band från
renässansens tidevarv voro prydda med renässansornament och band från
rokokon i rokokoornament. Nu behövde man icke längre råka i tvivel om en
boks ålder, ty nu hade den nya vetenskapen skingrat allt mörker. Förut
hade man nämligen måst slå upp boken och läsa på tryckåret, nu behövde
man bara se på pärmarna. Gregorius Ballhorn hade nu faktiskt övertagit
Svenska Bokbinderiets historia -- på entreprenad, och han fann snart
formeln för denna sin verksamhet: »Svenska Folkets historia är dess
bokbindares».

Men från ljusare rymder kom snart på susande vingar en och annan liten
fågel och viskade i Ballhorns öra om andra jaktmarker, dem ingen svensk
ännu vågat avdriva. Att Ballhorn var idealist hava vi ovan förklarat
onödigt att anmärka; med sin idealistiska riktning förenade han en stor
kärlek för det liderliga, ty sådana motsägelser kunna vi råka på i det
outrannsakliga människohjärtat. Men han hade en viss urskillning
härvidlag. Allt som rörde könsförhållanden och var skrivet före år 1850,
det var humor; men med smuts (som idealist älskade han ordet smuts)
menade han alla angrepp (efter 1850) på konungar, drottningar,
serafimerriddare, generaldirektörer, kommendörer, litteraturhistorici och
samlare. Nu beslöt Ballhorn att visa svenskarne vilka dolda skatter av
humor de ägde, och han anställde en djupgrävning i gamla visor tryckta i
år, hämtade ur minnet alla oanständiga historier han hört på krogar och i
idealistkotteriet, plockade ut otryckta bitar ur klassiska författare,
utgav dessa under den humoristiska titeln: »Geranier plockade vid
Parnassens fot». Som det mesta var vers, mottogs det av idealisterna med
uppräckta händer, men justitiekansleren som var en arg realist, det vill
säga lät saken gälla för vad den var, konfiskerade upplagan, som sedan
blev en stående raritet på de bättre bokauktionerna. Som justitiekanslern
var kommendör, vågade icke idealisterna göra larm, utan saken nedtystades
genom några andra kommendörers bemedling. Ballhorn hade emellertid
övertagit Sveriges humoristiska litteratur, och senare försök, ehuru i en
bättre riktning, hava av honom blivit hänsynslöst förföljda.

Nu hade tjugufem år förflutit. Hela nationen hade väntat på Ballhorns
Svenska konsthistoria, som »ännu tyvärr var oskriven». Ingen hade vågat
offentliggöra sina anteckningar eller samlingar; professorerna i
konsthistorien hade icke vågat tänka på något sådant så länge Ballhorns
Svenska konsthistoria bebådades en gång om året. En gång anmäldes till
och med och recenserades den outgivna konsthistorien i ett litterärt
Påskblad, där Ballhorn var avritad under rubriken »Det unga Sverige»,
vilket av många togs som ett grovt skämt, fastän det var det oskyldigaste
allvar. Emellertid skulle berget till att föda; det födde en liten bok om
hundra sidor, vilken oläst anmäldes dagen före utkomsten i alla
idealisttidningar; en lucka i svenska litteraturen var fylld, Ballhorns
konsthistoria var utkommen. Man köpte och skar upp. Läste titeln: »Allmän
konsthistoria, utgiven av Gregorius Ballhorn». Allmän, det vill säga hela
världens alla konster! Och detta på hundra sidor! Kolossalt! Men så stod
ett tillägg, »bearbetad efter professor Schinderhannes tyska
Kunstgeschichte»! Då hördes ett och annat »ä»! Men de som läste förordet,
i vilket tillkännagavs att Ballhorns bearbetning var en bearbetning av
en mamsell Piffendorfs bearbetning av Schinderhannes Kunstgeschichte, de
kunde icke återhålla ett utrop, som skulle artikulerat kunna återgivas så
här: humbug! Men saken tystades ner, ty idealisterna hava en oerhörd
förmåga i att tysta ner -- somliga saker. -- Svenska konsthistoriens
skrivande hade blivit uppskjutet i tjugufem år! Se där verkningarne av
entreprenadsystemet! Och följden! Jo, två månader därefter utkom första
häftet av en annan författares sedan många år hoparbetade Svenska
konsthistoria. Ballhorn slog ner som en blixt, skrev »varningar» (ny form
av anmälning) i alla idealisttidningar, hans vänner tjöto över att
arbetet, på vilket man väntat så länge, råkat i sådana orena händer, då
»mannen» var given; några kallade det inbrottsstöld, förräderi
o. s. v.; arbetet avstannade med första häftet, förläggaren förlorade
20,000 kronor och författarens framtid var förstörd.

Nu vågar icke någon svensk konsthistoria växa upp förrän mullen grönskar
på Ballhorns grav.

Frid över ditt stoft, gamle benmjölare!

                  *       *       *       *       *

Nära besläktade med renhållningsentreprenörerna äro de som tagit den
svenska osedligheten på entreprenad. De hava ett ganska lärorikt men
obehagligt göra. De skola läsa alla osedliga böcker som utkomma och, vad
värre är, recensera (eller varna) för desamma, de skola besöka alla
oanständiga varietéföreställningar, varigenom de aldrig få tid att se en
god pjäs på nationalteatern; de skola se på alla oanständiga
fotografier, som säljas på gator och i bodar; när det icke spelas på
varietéteatern skola de tillbringa aftonen på krogen, för att höra på
ungkarlshistorier och se efter huru mycket punsch ungdomen dricker; vilja
de sedan vara nitiska, måste de gå ut på illa kända gator och antasta
prostituerade kvinnor, för att få reda på detaljerna i deras hemliga
yrke.

Ödet, som har sina grymma nycker ibland, hade till översteentreprenör för
detta välgörande sällskap utsett en person som aldrig drömt om en sådan
ära. Han hade efter en vild ungdom under årens lopp och genom
släktförbindelser tillskansat sig en lärareplats vid en anstalt, där unga
damer åtnjöto undervisning och vilka måste betala hans ynnest med sin
ynnest. Då och då hördes ett hotande mummel, men vår entreprenör var
frimurare och saken tystades alltid ner. När nu en tidig, kanske alltför
tidig ålderdom inträdde, och den gamle mannen, den vördade läraren, var
trött och mätt och längtade till ro, stego några dunkla aningar om en
viss ostraffad brottslighet fram, och den annalkande döden ledde hans
tankar in på allvarliga ämnen. Han tog avsked från sin lärarebefattning,
vilken givit honom så många ljuva, dock nu så bittra minnen; vid
avskedet, som åtföljdes av en middag med vers och ordensutnämning, hade
mången som kände den allbekante kurtisörens framfarna dagar svårt att
hålla sig allvarsam, då tidningarne påbördade honom dygder, dem han själv
aldrig drömt sig äga. Efter avskedet kastade han sig in på religion och
välgörenhet och greps ögonblickligen av de välgörande fruarne, vilka just
nyss avslutat leveranskontrakt med osedlighetsentreprenörerna. Vilka
helvetiskt uttänkta belägenheter den arme syndaren nu råkade i, vilka
kval för den arme, då han en dag befinner sig som överste för
osedlighetsentreprenörerna. Hans sista år voro ett helvete sådant endast
en Dante kunnat uttänka det åt sin värsta ovän.

Han vaknar om morgonen efter en orolig natt, ty han har måst läsa Zolas
sista roman i svensk översättning.

Det väntar någon i mottagningsrummet.

Det är en välgörande fru, som är mycket rik, men icke skäms att tigga
offentligt i tidningarne. (Sedan polisen förbjudit fattigt folk att
tigga, hava de rika i stället ostraffat slagit sig på den näringen.)

-- Har ni sett uselheten? utropar hon och tager upp en packe fotografier
och andliga skrifter.

Direktören har icke sett; men nu måste han se. O, vad hans gamla syndiga
nerver skaka; han vänder bort sitt ansikte!

-- Men det är förfärligt, utbrister han och hans askgråa ansikte rycker
av sinnesrörelse.

-- Man skulle kunna rodna, säger frun, om man icke hade det etiska
momentet i sitt självmedvetande.

-- Dem renom är allting rent, säger direktören och sorterar korten på ett
sätt, som antyder en stor färdighet att handskas med kort.

-- Var ni på varietéteatern i går?

-- Nej, jag läste Zola. Vilken bottenlös dy, vilka skändligheter han
pådiktar den välgörande kejsaren och den dygdiga kejsarinnan.

(Här måste anmärkas att osedlighetsentreprenörerna såsom sannskyldiga
entreprenörer icke tillåta någon annan att röra i dynghögarne; det vilja
de göra själva! Därför lida de icke Zola.)

Det ringer igen hos vår direktör. En ung flicka, som skulle kunna vara en
Perowska vad entusiasmen och hänsynslösheten beträffar, erhåller
företräde:

-- Har direktören läst sista avhandlingen om ärftlig syfilis i The
Lancet?

-- Nej, jag har hållit på med en uppsats om Zola.

-- Nå, då måste ni läsa den, ty styrelsen har genom mig uppdragit åt
direktören att skriva om ärftlig syfilis.

Direktören, den gamle grånade skörlevnadsmannen, rodnar svagt på de delar
av kinden där han företrädesvis brukar lägga sminket, men han bleknar
genast och blir likvit.

Varför bleknade han? Låg det något lik i skåpet, som den unga Perowska
känt lukten av? Hans blickar söka ett hål på golvet, en lönndörr på
väggen, en hiss genom taket, för att släppa honom ut ur detta rum där han
icke kan fortsätta sin tillvaro utan att brinna ner inför dessa blickar,
som betrakta honom.

-- Ni lovar att skriva, herr direktör?

-- Jag lovar! Och han räcker handen till avsked.

Han blir ensam. Några minuter står han försjunken i sina tankar, därpå
tar han sin nyckelknippa, öppnar chiffonjéklaffen, drar ut en av
smålådorna. Hans öga dröjer ofrivilligt på de granna banden och de
lysande stjärnorna. Där ligger Nordstjärnans svarta band, svart som
ämbetsmannens allvar, svart som sorgen över utebliven befordran till det
blåa bandet; och stjärnan strålar så vänligt nescit occasum, »han kan
icke avsättas», en erinran om att ägaren lyckats hålla sig vid sin syssla
oaktat det smygande missnöjet; där ligger franska Hederslegionen; rött
som en blodfläck lyser bandet påminnande om de blodiga bragder som gav
den sitt upphov och om den fredliga (den att tillägna sin
doktorsavhandling till kejsar Napoleon), som förskaffade ägaren densamma;
turkiska Medjidieorden, som han fick för att han hjälpte Portens sändebud
att äta upp en middag på Hasselbacken, italienska Kronorden, som han
mottog i Civita Vecchia, därför att han lyckats vara uppbördsläkare på
ett svenskt örlogsfartyg som gick i Medelhavet, ryska Stanislaiorden, som
han fick i utbyte mot den Vasaorden hans hustru kunde skaffa den ryske
brännvinsbrännaren och verklige statsrådet under dess vistelse i
Stockholm.

Han beskådade härligheten med dystra blickar. Hur litet den betyder för
ägaren och hur mycket för den som icke äger den! Han drar ut lådan och
ställer den på klaffen. Därpå träder han in handen och får ut en
lönnlåda. Här har han trott sig begrava några minnen av ungdomens
förvillelser, men de hava dykt upp igen och gått igen; han tömmer lådan
på dess innehåll, en samling fransyska fotografier, och han kastar dem i
kakelugnen där en brinnande eld förvandlar dem till aska. De rulla sig
som ormar under den förtärande branden, alla dessa fresterskor med
svällande former, och han tycker sig i kakelugnsöppningen skåda uppträden
ur Dantes helvete och Ehrenstrahls yttersta dom.

Äntligen äro de försvunna, de vällustiga och uppskakande bilderna. Han
andas lättare och går till fönstret för att vila sitt öga vid dagsljuset.
Vad var det? De döda hava stått upp! Ligga icke en hel här av dessa
synderskor på hans skrivbord? Jo! -- Den välgörande frun hade glömt dem!
Nå, det betyder ju ingenting, ty hon kände icke vad som låg i chiffonjén
bakom ordnarne. Han samlar ihop korten och lägger dem i sin
skrivbordslåda; de såldes i går utanför teatern av en fattig gosse, vars
mor ligger på lasarettet, och i övermorgon skall gossen i polisen och då
skola fotografierna vittna.

Därpå sätter han sig vid sin toalett. Han känner sig orakad. Hm! Det är
en underlig känsla den där att känna sig orakad. Ansiktet är otrevligt,
man erfar intryck av att man icke är snygg, de finare linjerna i huden
äro igengrodda, små skuggor gå fram här och där och göra att man ser
förstörd ut. Rakborsten far över hakan och kinderna, den mjuka
tvållöddern värmer och smeker som en fin liten hand, en svag mandeldoft
väcker minnen som av sammet, grävsvinshåren stryka ut som hartassen på
griffeltavlan, och när man ser sig i spegeln, kan man icke se hur gammal
man är; det är som snön då han faller på höstsmutsen. Och så kommer
kniven som raderar ut allt och lämnar huden så frisk och ny som på en
yngling! Hans panna ljusnar när han betraktar sitt nyförvärvade ansikte i
spegeln, och då han stiger upp och knyter sin halsduk, har han återvunnit
sig själv. Han är åter inne i sin roll, hedersmannens, den vördade
lärarens, riddarens av alla de ordnarne som ligga i lådan framför
fotografierna ... nej, de äro uppbrända nu!

Han tar det omnämnda häftet av The Lancet, betraktar det med likgiltiga
blickar som man betraktar varje annan tidskrift av vilken man just icke
väntar sig varken nöje eller lärdom. Han läser om ärftlig syfilis som om
han läste om gödselvattning i lantbruksakademiens tidskrift -- det rörde
honom inte. Och när han slutat läsa, tar han en penna och börjar skriva.
Och han börjar så här:

»Av alla de följder osedligheten medför torde ingen vara av en så
oroväckande och farlig natur som» (här stannade pennan ett ögonblick, ty
han fruktade att höra dess skärande röst på papperet) »ärftlig syfilis.
Denna sjukdom kan med skäl kallas fädernas missgärningar in på barnen»
(här stannade han igen, men snart var pennan i gång och gick sin bana
till slutet, väsande över samvetslösa fäder, gnisslande över sedeslös
ungdom och skriande över kvinnors lättfärdighet).

Därpå gick han till frukostbordet och drack en halv butelj rött vin såsom
en sannskyldig nestor anstår. Varför bleknade då den vördade läraren
inför den unga kvinnan? Hade han något på samvetet som tvålen kunde
tvätta bort och rakkniven skrapa ut? Vem vet det?

Jo, han själv visste, att hans tankar i ett ögonblick satte sig i en
läkardroska, åkte uppför Drottninggatan, togo av in på Rörstrandsgatan,
åkte förbi cellfängelset, strövade uppför Sabbatsbergs backe och gingo in
på sjukhuset, där en ung man låg i sina sista andedrag umgällande med sin
död en av fädernas missgärningar. Men vad rörde det väl hedersmannen och
riddaren av alla de ordnarne, som lågo i lådan framför fotografierna? Den
sjuke bar ju icke hans namn? Nej! Men han skulle ha haft rätt att bära
det.

Och nestor, huru ägde han mod att referera The Lancet? Kunde tvål och
kniv rena ett samvete? Eller var han en hycklare. Han var en
självbedragare av allra vanligaste slag; han utförde de roller samhället
givit honom. Men samhället, som kände honom, varför log det icke, då det
såg hans namn i spetsen för osedlighetsentreprenörerna, då det läste
festverserna och hörde om hans ordensutnämningar. Samhället log icke,
därför att det erkände samhällsfördragets första grundlagsparagraf om den
offentliga lögnen.

                  *       *       *       *       *

Entreprenadsystemet visar sig även på andra områden. Att Svenska Folkets
historia bland annat är dess flintsakers och säkerhetsnålars har nyss
blivit lett i bevis. Detta har blivit en lätt sak då svenska historien
sedan urminnes tider varit ett kungligt monopol, varigenom
historieskrivningen blivit överlämnad på entreprenad åt några pålitliga
och handfasta personer. Våga ett försök att rita av en flintsak eller en
säkerhetsnål och ni skall få se huru ni blir behandlad som en
inbrottstjuv. Det vågar därför icke heller någon.

Dessa entreprenörer hava utfärdat ett dekret: att alla handlingar som
komma att upptäckas och vilka bevisa annat än att Karl XII, Gustav II
Adolf och Carl Michael Bellman voro födda gudar, äro förfalskade. På
denna grund förklarades Gustav II Adolf hava förfalskat sin egen
namnteckning, då han i egenhändig skrift angivit orsaken till
trettioåriga kriget vara politik, och man är betänkt på att vid nästa
jubelfest få hans obefläckade avlelse införd i den augsburgska
bekännelsen. Om Carl Mikael Bellman borde aldrig den som har hustru och
barn yttra sig; kalla honom Sveriges förnämste vissångare och uteglöm
bara epiteten gudaboren, oupphinlig o. s. v. och ni skall göra väl att
sälja ert möblemang och köpa biljett till utrikes ort.

En gammal man, som vågat kalla Bellman aristokrat därför att han
lovsjungit menedaren Gustav III:s statskupp, hade sådana erfarenheter av
saken att han på dödsbädden testamenterade detta råd till sin avhållne
son: »Förneka Kristi gudom, gosse, det får du, mantalskriv dig som
ateist, angrip det regerande konungahuset, men för d--n rör aldrig vid
Carl Michael Bellman; våga aldrig hysa några andra än andras meningar om
honom; anfäktas du av tvivel, så gå ut i ödemarken, men tig, tig; säg att
han är nationalskald, skriv i tidningarne att det inte finns någon svensk
bonde av de fyra miljonerna som icke älskar hans visor, som icke kan dem
utantill; har du röst som en korp, så lär dig sjunga Bellman; får du en
son, så döp honom till Carl Michael, får du en dotter så kristna henne
till Ulla, köper du en brännvinsflaska, när du skall sätta bo en gång, så
rista hans namn på ena och Gustavs på den andra sidan. Jag, min son, var
nog olycklig att ha en annan mening än de andra; var är ve, var är sorg?
Vad var läsarnas ofördragsamhet, franska skräckväldets hänsynslöshet mot
den förföljelse som de frisinnade anställde mot mig, samma frisinnade som
varje dag predikade tankefrihet och som kunde bli uppskakade av raseri,
då de sågo våld begås mot den heliga tanke- och yttrandefriheten;
fullblodiga demokrater blevo blinda av ilska och tyckte sig se en
demokrat i Bellman, i Bellman. Gudar! -- Vilka anställde och ledde
Bellmansförföljelsen tror du? Jo! Bellmansentreprenörerna! Min son,
uppfyll min sista önskan innan jag lägger igen ögonen! Bliv entreprenör
-- och du skall bliva stor -- och lycklig!»

Oaktat överdrifterna i dessa den döende mannens ord kunna vi icke förneka
dem en viss grad av sanning. Av erfarenhet kunna vi vara i stånd att giva
unga författare ett lika gott råd, som de icke böra underlåta att
begagna. Om du är ung och ännu icke skrivit något egentligen, på sin höjd
några versstycken, som dock ännu icke utgöra en julbok, om du vill
framåt, men icke har tillräckligt stark kropp att du kan undvara en och
annan middag, om du sätter värde på en god cigarr och icke kan leva utan
människors smicker, om du med ett ord vill komma fram utan något besvär
alls, så låt poussera dig, knuffa fram dig, av entreprenörerna, av
ryktbarheter, vilket för övrigt kan bli dig ganska behagligt då dessa
dina beskyddare alla äro beskyddarinnor. Vår gamle vän som skriver
litteraturanmälningar i Den obesticklige erhöll en dag ett
inbjudningskort till en litterär séance på Grand Hotel. Lockad av
inbjudarinnornas namn och i förhoppning om en god supé var han nog
obetänksam att infinna sig på platsen. Där finner han samlade alla
Stockholmstidningars litteraturrecensenter, inträngda i fönstersmygar och
belägrade av beskyddarinnor, så att de icke hade någon annan utväg till
flykt än att gå ut genom fönstren. Försiktigtvis hade entreprenörerna
tagit våningen tre trappor upp, så att varje tanke på flykt var omöjlig,
helst dörren var strängt bevakad av en tebricka. Teet serverades också
under bevakning så att våra litteraturanmälare måste pina i sig den för
dem motbjudande drycken och doppa skorpor till på köpet. Efter teet
serverades en ung man med fördelaktigt utseende, vilken varit snäll att
lova ett föredrag. Herr Lagerström, så hette han, var nog blygsam att
bedja om ursäkt innan han började en föreläsning om Henrik Ibsen. Vilka
njutningsrika timmar, det var två timmar, för våra gamla bokanmälare att
få en liten repetitionskurs i Ibsens skrifter, och huru lärorikt att få
en ny synpunkt över sakerna, helst denna synpunkt var delvis avvikande
från deras egen! De vredo sig som trampade maskar, de kastade längtande
blickar mot dörrarne om icke någon punschbricka skulle synas (om toddy
hade de övergivit allt hopp), de langade tobaksrullar bakom damernas
ryggar för att motarbeta verkningarna av den för dem ovana tedrycken. När
predikan var slut, måste de gå fram och tacka den okände ynglingen, måste
de svara »charmangt» när beskyddarinnorna frågade dem om det icke var
bra. Därpå gavs tecken till uppbrott. Supén då? Fanns ingen!

Men ännu återstod en angenäm överraskning som damerna på sitt vanliga
älskvärda sätt förstå att anordna. Vid dörren satt en vaktmästare med en
blyertspenna och en lista. Var det insamling också? Nej!

-- Två kronor och femtio öre, om jag får be!

-- För vad?

-- För tesupé, lokal, belysning och servis.

Motstånd hjälpte icke, förbannelser ännu mindre. Att behöva betala där
man borde haft betalt! Det var oerhört. Men vad gjorde det. Ändamålet
var ju vunnet. Den unge mannen var känd i den litterära världen.

Nedkomna på hamnbryggan svuro våra bokanmälare i månens åsyn en dyr ed
att icke med ett ord i tidningarne nämna om hela uppträdet. Och de
erkände sig skyldiga att bli kastade i Norrström om de bröto den eden.
Och de höllo sin ed.

Detta hindrade alls icke att de följande dag fingo läsa, var och en i sin
tidning, de mest smickrande lovord om den unge mannens föredrag. De kloka
fruarne hade i tid iakttagit teets verkningar och vädrat tobaksrullarne
för att låta en dyrbar tid gå förlorad.

Herr Lagerström fortfor att låta sig bäras på mjuka armar. När han
skrivit sin första enaktspjäs, sammankallade de beskyddande fruarne
kungliga nationalteaterns artister och tidningarnes teaterrecensenter,
men aktade sig att bjuda några bokanmälare. Den förnämste skådespelaren
vid lilla nationalteatern måste läsa upp stycket, vilket läst av honom
måste göra lycka. Dagen efter lyckönskades nationalteatern i tidningarne
till det nya stycket och den inhemska dramatiken till en ny författare.
Att stycket antogs efter den betan, det var givet.

Efter ett par år utan några umbäranden eller missöden var vår Lagerström
så stor författare, att han å sin sida börjat beskydda unga författare.
Han tillämpar därvid en grundsats som han har ur erfarenheten: det är ens
eget fel om en icke kan komma fram.

Nå, men de, vilka icke låta beskydda sig, eller de, vilka icke äro nog
lyckliga att falla de beskyddande damerna i smaken? De finnas icke till
för dem. Första åren svara de att de »icke hört det namnet». Heter den
stackarn Petterman, så börja de på femte året tala om en viss Pettersson
och fråga om det är något med honom. På åttonde året känna de till herr
Petterman, men de »ha icke läst något av honom». När han på femtonde året
icke kan förnekas, börja de äntligen erkänna, att han är författare och
visa honom den äran att gnata på honom i sina tidskrifter. När han
slutligen blir översatt på tyska, tala de om honom under benämningen den
unge lovande författaren och det namnet får han behålla till döddagar.

Chefen för detta entreprenadbolag är ett mycket lärt fruntimmer. Hon kan
tjugusex språk och har alltid med sig på ångbåten en koptisk grammatika,
vilken hon icke försummar att lägga uppslagen efter sig på akterdäck. En
grosshandlare, som rest i sex somrar på samma ångbåt och alltid går och
tittar i den uppslagna boken, när gumman går under däck, är numera
övertygad om att koptiskan är det svåraste språk av alla, och han
försäkrar sina vänner att man behöver minst sex år för att lära sig
detsamma.

Men hon åtnöjer sig icke med att beskydda unga okända svenskar, hon
beskyddar också alla stora utländska författare, till vilka hon skriver
brev och tackar för deras sista arbete, dock alltid med en och annan
bifogad lärorik anmärkning, den hon icke kan återhålla, emedan hon har en
öppen natur.

Bolaget har också övertagit den svenska tonkonsten (tonkonsten i sin
helhet har redan sin beskyddare) och det har visat sig att unga sångare
och sångerskor sällan lyckats utan att ha lämnat sitt öde i bolagets
händer.

I ett samhälle, där skyddssystemet är så utvecklat, skulle man ha rätt
att vänta sig mera lysande resultat än man i verkligheten finner. Tyvärr
har en upplyst samtid funnit entreprenadsystemet gammalmodigt och
hindrande för utvecklingen, vilket haft till följd att detsamma ändå
varmare omhuldas av sina vänner och gynnare och synes hava en bättre
framtid att vänta än det förtjänar.




Våra idealister.


Varken mantalskommissarien, uppbördsmannen eller statistiska byrån har
reda på några idealister; förgäves hava vi efterhört hos traktens
polisvaktkontor och församlingens prästerskap, men de hava inga sådana i
sina längder, åtminstone inte vad de veta; de äro överallt och
ingenstädes. Icke såsom icke idealister skulle betala kontribution, gå i
kyrkan, besöka polisvaktkontor eller så; de göra nog allt detta, men som
sagt, i adresskalendern och statskalendern får man icke upp dem. De
tillhöra således de tvivelaktiga existenserna, om vilkas tillvaro man
endast då och då påminnes. Avslöja bara en humbug, och ni skall strax se
en idealist krypa fram och försvara humbugen, kalla en som förfalskat en
växel för växelförfalskare, och en idealist skall visa sig och säga att
ni förlorat idealen; om ni förlorat pengarne, det vilja de icke tala om,
ty de bry sig icke om pengar, säga de; vänd på vilken social komposthög
som helst, och idealister skola kräla som metmaskar för att gömma sig ner
i jorden; men vill ni se dem i ansiktet, så bjud på en stor middag, och
ni skall se dem svärma som flugor, stora feta köttflugor; annonsera ett
statsstipendium, en pension, en syssla, och de skola komma fram som
gräshoppor och de skola ofelbart hava stipendiet eller sysslan.

Vad som egentligen menas med idealist har ännu icke blivit klargjort och
som alla sjuka frågor har även denna funnits lämplig att hållas
svävande.

Håkan Olsson tror att det är ett hemligt sällskap som har sina anhängare
i riksdagen. Där utmärka de sig genom sitt livliga intresse för alla
kulturfrågor. De uppträda alltid till biskopslönernas försvar, tala
alltid för anslaget till statens aktör- och balettkår, som de sätta över
alla andra bildningsfrågor, predika samvetstvång, yrka på skatternas
läggande på de fattiga, uttala öppet förakt för de arbetande medlemmarne
i staten och anse timmerhuggare följa med skogsköp. För övrigt påstå de
världen nu hava nått höjden av utveckling i konungariket Sverige och
varje rubbning av det bestående vara en återgång.

Anders Rindholm, student i Uppsala, menar att idealisterna äro ett
hemligt sällskap bland studenterna.

Carl Rydberg i Morgonbladet tror att det är ett jesuitersällskap bland
tidningsskrivarne.

Jag för min ringa del vet inte vad jag skall tro. Jag har träffat dem
överallt, men icke egentligen fått reda på dem. En gång delade jag deras
mening som ansågo dem vara ett jesuitersällskap, men jag övergav meningen
då jag såg en idealist full. En jesuit hade bestämt icke berusat sig. Att
de äro ett hemligt sällskap trodde jag en hel sommar, som jag tillbragte
i sällskap med en tidningsskrivare i Aftonbladet. Vi voro ense i alla
sociala och politiska frågor, trodde lika litet på Napoleon III som på
Kristi gudom, ansågo sanningen vara ofunnen men att spåren voro funna, vi
voro med ett ord fullkomligt ense i alla huvudsaker. En dag frågades jag
av en bekant hur jag kunde trivas med den mannen.

-- Därför att vi äro ense i de flesta frågor.

-- Ni? men han är ju idealist?

-- Hm! Vad vill det säga?

-- Har du inte läst Aftonbladet?

-- Nej! Jag läser aldrig Aftonbladet.

-- Läs den då, sade han med ett egendomligt uttryck mitt emellan hån och
medlidande.

Vid middagsbordet föllo mina ögon alldeles ofrivilligt på en blågrå
makulatur, som låg under brödkorgen. Jag framtog den försiktigt, vecklade
ut den ändå försiktigare och mellan fläckar av soja och senap upptäckte
jag en rubrik som ådrog sig min uppmärksamhet. Artikeln var undertecknad
med min väns tämligen okända signatur.

Jag hade trott mig känna världen och människorna rätt bra, men efter den
läsningen ansåg jag mig vara en duvunge. Signaturen visade sig nämligen i
sin skrivna artikel icke allenast sakna alla de övertygelser han
samtalsvis förfäktade, utan även vara i full besittning av alldeles
motsatta. Han var nu patetisk, moralisk, ofördragsam, inskränkt och
religiös.

Jag torkade mina händer på servetten och stoppade makulaturen bakom
islåren.

Om aftonen träffade jag återigen idealisten och jag upptäckte att han vid
klockkedjan bar en bronsmedalj med den nyss dödade prins Napoleons bild.
På min fråga varför han bar densamma, svarade han att han fått den. Och
då jag frågade vad som menades med idealist, frågade han mig skrattande,
om jag ville dricka konjak.

Längre kom jag icke den gången i mina forskningar, och resultatet blev:
skratta och dricka konjak.

Idealister träffas bland alla samhällsklasser; jag har känt vinhandlare
och ångbåtskaptener som varit idealister, men vari det bestått, det fick
jag aldrig reda på. Hos en ångbåtskapten yttrade det sig i att han läste
ett kapitel ur bibeln var kväll. Ett kapitel skulle det vara. Men som han
var full var kväll, har ingen fått reda på hur det gått till. Hos
vinhandlaren tycktes det blott vara ett sjukligt tillstånd som tog sitt
uttryck i begagnandet av bilinervatten om morgnarne.

Yrkesidealisterna åter, vilka äro det hemliga sällskapets synliga ledare,
hava givit en mera bestämd form åt det saknade innehållet. Det är
isynnerhet två av ledarne, vilka framstå genom sin oerhörda förmåga att
idealisera. Den ena är skalden, den andra patrioten. Skalden tillhör den
lilla och lyckliga klass av människor som kallas de omtyckta. De må bära
sig åt huru bakvänt, klandervärt som helst, de äro nu en gång bland de
omtyckta, som få göra vad de vilja.

Han var omtyckt av lärarne i skolan för sin vackra sammetsblus, han var
omtyckt då han skulle konfirmeras och kunde lägga en hundrakrona i
prästens hatt, han var omtyckt i studentexamen då han höll middag på
Hasselbacken. Han for utrikes och besåg oljefärgstavlor, marmorstatyer
och kyrkor samt roade sig och läste poemböcker. När han tröttnade på det,
kom han hem och promoverades till filosofie doktor i poemböckerna, vilket
tillgick så, att han skulle säga vad den examinerande professorn tänkte
om de och de poemen. Som han var god vän och du med honom så kände han
tämligen väl hans tankar; de andra, som icke voro du med professorn,
fingo gå i många år innan de kunde utleta professorns tankar, som icke
stodo i några böcker. Vår vän blev naturligtvis förklarad som snille
efter han gick om kamraterna. Efter att nu ha läst så många poemböcker,
så var det naturligtvis icke svårt att göra poem själv. Han gjorde ett
att börja med. Att hans framgång var fullständig säger sig självt; men
olyckligtvis räcker icke ett poem att göra en människa odödlig. Han
beslöt alltså att göra flera. Och han gjorde vid alla tillfällen. Hans
lärde vän hade nämligen lärt honom att det var förenat med mindre risk
att läsa upp sina poem än att trycka dem, och att denna väg var både
behagligare och genare. Tillfällen saknades icke under jubelfesternas
tidevarv och vår vän valde kungsvägen. Det fanns ingen jubel- eller
invigningsmiddag då icke vår omtyckte poet vid desserten inför en rusig
hop herrar och damer läste upp sina poem, vilka mottogos med ändlöst
jubel och avtrycktes med festreferaten i alla tidningar. Men när han gått
på med detta i tio års tid, började hans lyra bli ostämd, utsatt som den
var för temperatur- och vindväxlingar av alla slag, och han undgick icke
det öde som drabbar alla stora förmågor, nämligen att bli utsatt för
löjet. Skämtet döpte honom till krokanskalden, emedan han alltid fick
gudayran när krokanen bröts, och jämförelsen mellan hans poem och en viss
dessert som kallas snömos anställdes.

Lyckligtvis blåste en ny konjunkturvind upp som skulle fylla skaldens
slappa segel.

En av vår tids lyckligaste idéer var utan tvivel bolagsidéens praktiska
tillämpning på poesien. Vi minnas alla poesiaktiebolaget Då. Grundaren av
en poetisk tidskrift såg sina ansträngningar att få fart i tidskriften
stranda mot tidningarnes obenägenhet att befordra densamma. Han ändrade
nu affären till ett bolag, i vilket alla recensenterna erhöllo aktier --
se, nu var företagets framgång tryggad. Vår vän, som alltid tyckte om det
solida och garanterade, åtog sig nu en leverans av poemer att avlämnas
till varje häfte. Som han enligt bolagets stadgar garanterades beröm för
allt vad han skrev, blev han inom året en berömd skald och när han så
till julen samlade sina bitar, så blev det en versbok, som bands i blå
klot, passande till julklapp. Vad han skrev om? Ja, egentligen var det
ingenting. Hans poesi var en majstång, bestående av en naken stång
påklädd med blommor. Han var naturskald, men naturen var för honom ett
orangeri och en trädgård. Georginer, lövkojor, astrar, kronärtskockor,
meloner, sparris, alla odlade växter som genom trädgårdsmästarens
»idealisering» kunde fröjda de timliga lustarne, de voro föremål för
poesien. Andra året, då leveranskontraktet skulle fullgöras, började de
odlade växterna att tryta. Han kastade sig då över ogräsen, nässlor,
maskrosor, trampgräs och bolmört. Den vilda floran hade han aldrig sett,
ty han blev mörkrädd i skogen och på ängen hade han aldrig fått gå för
sin mamma, som var rädd för ormar. Men efter att ha berömt i två års tid,
började recensenterna att ledsna på detta som just icke var
överensstämmande med deras lynne eller tillhörde deras verksamhet.
Bolaget sprack och vår naturskald stod där övergiven. Men blida nornor
vakade över honom. Han samlade alla sina dessertpoem i en stor julbok,
med den följd att han invaldes i Svenska akademien och utnämndes till
hovpoet. Och nu hade han kommit på den plats, dit natur och begåvning
kallat honom. Hans verksamhet som sådan känna vi i botten. Eller ha vi
icke läst hovmarskalkarnes redogörelser för jubelfesterna.

  Kör.    Recitativ.    Kvartett,    Solo med kör.    Av W. C. D.

  Potage tortue       |                      |
    à l'Indienne .... | Xeres............... | Oscar-Vals, Strauss.
  --------------------|                      |
  Rissoles d'Ecrvisas |                      | Svenska Folkvisor
    à la Russe ...... | Château Lafitte 1844 |  av Geijer(!).
  --------------------|                      |
  Glaces, Compôtes,   |                      |
    Dessert ......... | Champange Monopol    | Verser av W. C. D.

»De högstämda verserna gjorde ett gripande intryck och voro skrivna med
ovanlig talang av den skald till vars älskliga toner Svenska Folket
suttit lyssnande sedan en längre tid tillbaka», säger hovmarskalksämbetet
i sitt referat.

Men tiden går sina tunga steg och driver mänskobarnen för sig i skaror.
Ve den som stannar! Fridens sommarvindar lägga sig till ro, det mulnar i
horisonten och det blir dovt i luften. Det mullrar i fjärran, verandans
kretonggardiner börja slå, cigarröken svävar orolig av och an, fönstren
stängas och spjällen skjutas. Det blir åska! Det höres en lång suck, ett
avlägset sus; en regndroppe, tung som ett blyhagel, slår på det belgiska
fönsterglaset, kanariefåglarne skrika, stormen är här! Han knäcker
georginerna i första stöten, bryter av de bleksiktiga sparrisstjälkarne,
ruskar på kronärtskockornas bruna peruker och gör en ärtreva av lövkojor
och astrar; kålhuvena trycka mot jorden som skrämda harar och ämna låta
stormen gå över; men han går icke över, utan bläddrar i deras blad som i
en kupongbok och han river ut vartenda ett och strör dem omkring som
agnar.

Giv akt, kålhuven, när det blir storm härnäst!

Vår vän såg sig en dag i spegeln och fann att de evigt upprepade
jubelmiddagarne givit honom ett apoplektiskt utseende. Han såg ju ut som
en grosshandlare och icke som en skald. Detta bragte honom på eftertanke.
Han började sova oroligt om nätterna och hörde i drömmen pistolskott; han
började i vaket tillstånd lukta krutrök. Som hovpoet hade han till
binäring att hålla utkik. Han såg i fjärran okända segel dyka upp,
flaggor, dem han icke återfann i regeringarnes flaggkartor, djärva
resningar och skarpa kölar som han icke sett förr. Vad var det för ena
friseglare? De funnos icke i milorna, alltså fiender! Han rapporterade
förhållandet och blev genast utnämnd till litteraturfiskal. Denna syssla
skulle vara alldeles betydelselös, om icke svaga själar funnos, som tro
på de utnämnde. Detta blev ett nytt uppslag i skaldens verksamhet. I
hovtidningen förklarade han nu öppet, att allt vad alla andra skrev var
smörja, och att vad han själv skriver är det bästa, och det hans vänner
skriva, näst det bästa. Och varför? Därför att han har idealet! Vad är då
idealet? Det har han aldrig förklarat och därför bevaras hemligheten. Att
döma av hans gärningar tyckes idealet vara: Konung och ärkebiskop,
Svenska akademien, Serafimerorden, vers, konjak à 75 öre glaset, 20,000
kronors årlig inkomst, bänknyckel, syrener, domkyrkor (med målade
fönster), ett litet parti på Sällskapet. Men om man frågar honom, om han
anser detta vara idealet, så svarar han »inte det», men han säger aldrig:
»se här är'et». Vad däremot icke är idealet, det kallar han smuts. Det
har hos honom utbildat sig en sjukdom att se smuts överallt, och denna
sjukdom, vars upphov tillskrives oordentligt levnadssätt och blivit en
förnäm sjukdom, som smittat hans vänner, har redan fått det grekiska
namnet: Kopromani. Med smuts menar han: all litteratur, som icke är
skriven på vers eller handlar om kungliga personer, syrener och
domkyrkor; vidare fattigdomen (all fattigdom är självförvållad!) tiggare
(tiggeri är i lag förbjudet!), trasiga barn, obotligt sjuka, (undantag:
apoplektiska), fallna kvinnor, dåliga middagar; misslyckade (undantag:
misslyckade hovpoeter!) poeter, smutsförfattare äro alla, som häckla
hovpoeter, som avslöja lyckade humbugar, som söka orsakerna till det
mänskliga eländet, och som vända på sophögar för att möjligen finna
pärlor. Av allt detta kan man ändock icke få fram hans ideal! Tänk om det
icke vore någon idé! Tänk om det icke vore någonting alls! Tänk om det
bara vore en svart bonjour, som man har hängande och tar på sig när man
går bort! Tänk om det vore en annans namn som man skrivit själv! Tänk!!!

Men det finns en annan idealist som i sina verkningar skulle kunna vara
farligare än han är, om han icke vore så dum, det är patrioten.

Han är tre alnar lång, har stort skägg, begagnar enpåk och stövlar med
skaft. Han är produkten av ett tidelag mellan studentmötena och
folkhögskolan. Han har gjort sin lycka i världen med ett gammalt
flintlåsgevär, som han brukar knäppa med. Han började knäppa med det i
en folkhögskola åt livbeväringens vänner och har sedan knäppt med det i
en stor tidning. Men flintan är sprucken och han har förgäves hembjudit
bitarne åt historiska museum; fnösket är vått och krutet är unket. När
ingen trodde mer på hans gevär, till vilket han skrev dåliga poem varje
år, tog han fram en sabel som han köpt i en lumpbod. Nu skramlar han
emellanåt med sabeln, men det lockar inte något folk!

Hans ideal äro naturligtvis Karl XII, svenska folkvisorna och förre
ecklesiastikministern. Hans religion är den antagna bänknyckelsreligionen,
och hans svenska historia är hans konungars; han tillhör historiska
polisen och gör beslag på alla ostämplade varor i den vägen.

Ett dumhuvud själv och misslyckad författare, har han en liten binäring i
att förfölja unga författare. Har även försökt sig på hovbanan, men hans
enpåk stötte för hårt i parkettgolven och hans skaftstövlar revo hål på
mattorna. Anställd numera som hovets reseombud i provinserna, där han
håller föredrag i de svenska konungarnes historia och förstör
folkhögskoleidén. Fuskar i litet av varje för att vinna ärans lager och
gör falska växlar i patriotism, vilket är det billigaste. Tror att
utvandringens orsaker äro en försvagad konungamakt och avtagande
religiositet; menar att den kan hämmas genom skyddstullar och
livbeväring; predikar läran om att det tusenåriga riket har kommit till
Sverige och att utvecklingen nått sin höjd och att Sverige är det
friaste, lyckligaste land på jorden. För övrigt biträder han med
patriotiska tal vid invigningar av folkskolehus, öppnandet av
kreatursutställningar, kanaler och slussar (järnvägar får han icke vara
med om) samt avtäcker gärna monument över patrioter, utdelar patriotiska
sällskapets medalj åt troget tjänstefolk, är ledamot av sällskapet för
patriotslöjdens befrämjande och arrangerar flaggningar i landsorterna.
Att han är krigisk är en följd av studentmötena och det omnämnda
flintlåsgeväret.

Hans dagars tal äro dock numera räknade, emedan han är mycket gammal, och
man väntar stundligen höra om någon olycka som hänt honom med det gamla
gevärsskrället, vilket han sitter och skurar på. Vi hoppas dock att han
må få leva länge och lära att det finns andra idéer än Karl XII och
kreatursutställningar, fastän de icke få rum i hans hjärna eller hälsas
med flaggningar i landsorterna.




Moses.


Det finnes icke något av den gamla världens folkslag, som omfattat den
svenska nationen med sådan uppriktig och ihållande välvilja, man skulle
kunna säga kärlek, som judarne, eller Moses, som de med sin vanliga humor
älska att kalla sig. -- »Jak ticker så risligt micket om den svensken»,
sade en gång en hårklippare under det han fick pisk av fästmannen till
den flicka vars flätor han klippt. -- »Den man ger mik strik, fer att Jak
kept den flickens hår; men Jak ticker ändå så risligt micket om den
svensken.» Ett vackrare bevis på Moses' orubbliga hängivenhet kunna vi
icke uppleta. Vad Moses gjort för Sverige, det kan ännu icke till fullo
uppmätas, men en tacksam eftervärld skall erkänna att det var mycket. Han
har också å sin sida vunnit nationens odelade kärlek och högaktning, som
han förtjänar.

Det vackraste och mest tilltalande draget i Moses' karaktär är hans
orubbliga vördnad för sin urgamla religion; detta drag, som aldrig nog
ofta kan prisas, avsticker så mycket bjärtare mot svenskens ombytlighet,
som oupphörligt skall söka ett nytt och ställa till bråk inom den gamla
statskyrkan. Moses, han håller vid sin gamla beprövade statskyrka, ty den
har fört honom genom öknen, då han kände sig för god att arbeta åt
sådana okunnighetshjältar som de gamla Faraonerna; den hjälpte honom att
intaga det väl skötta Palestina och den har hjälpt baronerna Rothschild
till deras inflytelserika ställning i Europa.

Utan Jehova och Schabbis hade Moses icke varit den han är. Jehova känna
de flesta av mina läsare från bibliska historien, Schabbis däremot icke.
Schabbis är en fläkt gädda, kokad i persilja, violrot och smör, vilken
ätes om fredagarne. Detta synes vara en småsak för oss fritänkare, som
sakna vördnaden för det gamla, men för Moses är det ingen småsak, ty hans
största och vackraste drag är kärleken till det gamla. Är hans kärlek
riktigt brinnande, så har han på dörrposten ett glasrör fyllt med
papperslappar och på vilket han fingrar då han går ut och in under den
bekanta bönen: »Allah ekbar barastrunt!» Judehatarne, vilka dess bättre i
vårt Sverige icke äro många, kalla detta hedendom och anse »dyrkandet av
termometrar» vara förbjudet i grundlagen, men lyckligtvis betyder det
ingenting vad som står i grundlagen, ty det ändras så ofta.

Vår egen statskyrka, som är mindre tolerant än Moses', har även låtit
förstå, att Moses enligt samma grundlag icke skulle ha rättighet att bo i
Sverige, emedan han förnekar Gud, för såvitt Kristus var sann Gud, vilket
dock ännu icke är lett i bevis, varför saken fått falla.

Denna framstående vördnad för det gamla, som noga bör skiljas från
stillastående eller konservatism, har gjort Moses till en högst
förträfflig och laglydig medborgare. Kärleken till det nya fosterlandet
tager ett vackert uttryck i kärleken till konungahuset och vördnaden för
landets gamla ätter, lagar och institutioner. Han är outtröttlig i att
visa kungliga familjen små uppmärksamheter och vet alltid när deras
landstigningsdagar, första nattvardsgångar, examensdagar, namns- och
födelsedagar infalla, och då skall man alltid se Abraham, Isak och Jakob
stå först på inbjudningarne till små uppmärksamheter. Våra gamla ätter
aktar han högt och han anser som en stor utmärkelse att få se någon av
desamma i sitt hus, helst dock på sitt kontor, där umgänget kan bli mera
förtroligt och icke störas av larmande barn eller lyssnande tjänare.

Moses är god patriot. Detta påstående synes strida mot hans visade
likgiltighet mot det gamla fäderneslandet, men detta är blott en skenbar
motsägelse, ty som sitt fädernesland anser han, och det med rätta, det
land, där han är född och där han får slå upp bod. Utan denna anmärkta
likgiltighet för det gamla fäderneslandet, vilken även tyckes stå i strid
mot hans kärlek för det gamla (vilket dock blott är skenbart), skulle
Moses aldrig ha kunnat så assimileras med svenska nationen.
Sammansmältningen är dock så fullständig, att man skulle i händelse av en
oförmodad skilsmässa hava mycket svårt att skilja mitt och ditt. Han
sitter som domare och ser med fullkomligt lugn huru den anklagade
avlägger ed på nya testamentet; han låter promovera sig i en domkyrka,
sjunger luterska psalmer, håller hatten för ansiktet under Fader vår,
knäpper ihop händerna under bönen, allt med den fullkomligaste
fördomsfrihet, vilken för den kortsynte tyckes stå i strid med hans
vördnad för sin fäderneärvda tro, men detta är blott skenbart. Ty hans
nationalitetskänsla, hans ansvarighetsmedvetande är större, och det är
en dygd för vilken vi icke böra klandra honom, och därför blir aldrig
hans ställning falsk, även om den skulle kunna tyckas så.

Rörande visade sig denna solidaritetskänsla vid sista jubelfesten i
Uppsala. En ung Moses anförde en deputation till en gammal domprost som
översatt Luthers argaste postilla. Moses, som höll festtalet, erinrade (i
glömskan av det förflutna) om vad den gamle verkat för det gemensamma
fosterlandet och dess upplysning. Han slutade med att nedkalla Guds
välsignelse över domprostens ålderdom!

Därpå anförde han en deputation till finnarne, och i sin förlåtliga
patriotiska iver glömmande att han flyttat in i landet för knappa femtio
år sen, erinrade han finnarne om, huru deras gemensamma förfäder under
Gustav II Adolfs fanor slogos tillsammans på Leipzigs slätter emot
gemensamma fiender (trosfiender!).

Icke en röst hördes uttrycka någon förvåning över detta goda minne, så
naturligt föreföll det.

Vid samma glada tillfälle anförde han också en deputation, som
överlämnade en hederskäpp åt en lärd, vilken var berömd för sin kritik
över Kristi gudom. Talaren erinrade om vad den lärde verkat för det
gemensamma fäderneslandet, för dess upplysning (om att Kristus blott var
en jude) och uttalade den mening såsom hela deputationens, att Kristus
snart skulle vara förvisad till myterna liksom Jehova.

Ett sådant frisinnat ord hade man icke hört i Uppsala på en mansålder och
Moses blev chef för de frisinnades parti.

Någon, som i försiktiga ordalag vågade framsmyga en antydan om det
motsägande i Moses' dubbla uppträdande hos domprosten och den lärde,
slogs genast till marken med den mycket berättigade och krossande frågan:
Är icke Moses svensk? -- Varpå det förödmjukande svaret måste bli ett
nedslaget: Jo!

Men Moses' patriotism yttrar sig icke blott i ord, då han anför
deputationer, den kan yttra sig i storartad handling. Moses, som är en
tacksam natur, fäster sig gärna vid den plats där han haft sin verksamhet
och vill gärna »göra något» för det samhälle som upptagit honom i sitt
hägn. Med sitt högt utvecklade skönhetssinne väljer han alltid sådana
medel, som kunna genom yttre företeelse både giva ett synligt uttryck åt
hans tacksamhet och på samma gång bliva en prydnad för samhället. Aldrig
har jag i egenskap av stockholmare läst en tidningsnotis, som rört min
kära födelsestad, med mera intresse och uppmärksamhet, än den som
häromdagen stod införd i en morgontidning under rubrik: _Storartad gåva
till samhället_. Direktören och riddaren Moses, vars frikostighet mot
Stockholms stad är vida bekant, har ånyo skänkt huvudstaden en prydnad,
som i sanning kan kallas en »folkegave», för så vitt Sveriges huvudstad
ännu vågar anse sig som en folkets tillhörighet. Han har nämligen på den
skräpiga och avlägsna plats, som är välbekant under namnet
Kungsträdgården, låtit undanröja en mängd gamla ruckel och på den
alldeles värdelösa tomten låtit uppföra ett palats, vars make man aldrig
förr sett och som tävlar i skönhet med världens förnämsta. Palatset, som
innehåller 25 våningar och 17 handelsbutiker, vilka icke komma att få
uthyras, har kostat inemot en miljon och är endast avsett att vara en
prydnad för huvudstaden. Det fosterländska företaget förtjänar den
största utmärkelse som kan tilldelas svensk man.

Beskrivning på palatset. Ritningarne äro gjorda av professor Münchhausen
i Berlin; granitsocklarne i soubassemangen äro slipade av professorn och
riddaren v. Steinmetz i Stuttgart; järnbalustraderna äro gjutna vid
kejserliga gjuteriet i Danzig, förgyllda i hovförgylleriet i Weimar och
polerade i Dresden.

Taket krönes av en kolossal uppasserska lutad mot en punschbricka och med
Göta lejon vid fötterna. (En lycklig men skämtsam sinnebild både av den
frikostige givarens sysselsättning och patriotiska sinnelag.) Figuren,
som är modellerad av Italiens förnämste bildhuggare, professorn och
senatorn Rossi, bildar en värdig avslutning av torgets norra fasad på
samma gång den blir en saknad pendant till den så folkkäre konungs
bildstod, som förgäves sökt fylla en plats i den ruskiga sandöknen.

Rummen, vilka icke komma att bebos, äro det oaktat försedda med
majolika-kakelugnar, införskrivna från den kungliga fabriken i Chelsea.

Det fosterländska företaget är överlämnat till Stockholms kommun med
villkor att det icke får uthyras, vilket väl också svårligen skulle gå
för sig på en så avlägsen och illa känd plats.

Om man tänker sig vilken rad av försakelser, umbäranden, kroppsliga och
andliga, som denne fosterlandsvän hade utstått innan han på en obetydlig
värdshusrörelse kunnat sammanspara en hel miljon att handlöst skänka
bort, skall man utan svårighet nedlägga varje tanke på att andra än de
ädlaste bevekelsegrunder kunna framkalla stora handlingar.

Bland stående osanningar är väl ingen större än den, att Moses med
förkärlek ägnar sig åt köpenskap och penningeförvärv. I Sverige är detta
så mycket mindre fallet, som han icke behöver handla, emedan alla svenska
Moses äro rika. Han ägnar i dess ställe gärna sina krafter åt det älskade
fosterlandets tjänst, antingen som ämbetsman, eller också ägnar han sig
åt upphjälpandet av de sköna konsterna, dels i egenskap av beskyddare,
dels i egenskap av utövare.

Har han tillräckligt med pengar ägnar han sig åt det allmänna. Att
förklara vad som i ett konstitutionellt samhälle menas med det allmänna
har sig icke så lätt, men när Moses ägnar sig åt det, så kunna vi tro att
det är något förståndigt.

Såg ni aldrig på Stockholms gator en ensitsig droska, sådan som läkarne
bruka den, med en stark dragare för, ila fram på de mest besökta gatorna!
Ni kanske icke observerade droskan, men så observerade ni åtminstone det
stora håret! Icke det? Då observerade ni icke heller den store mannen som
åkte i den droskan och var iförd det stora håret! Det var ett stort vitt
hår, erinrande om patriarkens i Lilla Dorrit (av Charles Dickens); det
väckte ovillkorligen längtan efter en sax; man ville så gärna se hur det
obetydliga ansiktet skulle ta sig ut berövat sin infattning!
Stockholmarne, som visste hans namn, upphörde ändock aldrig att fråga:
vem är det? Uppgifterna voro så gränslöst svävande att vi aldrig fingo
reda på vem det var? Att det var Moses, det såg man ju! Han blev tid
efter annan avritad i Illustrerad tidning, men oaktat förklarande text
medföljde gratis, fick man ändå aldrig klart för sig annat än att det var
Moses som arbetade i det allmänna, och att hans verksamhetsfält var ett
slags kommittéer. Att han var en djävla man försäkrades då och då av
sakkunnige, men vad han gjort, det var en gåta, som han höll på att ta
med sig i graven. Lyckligtvis dog han under för hans biograf särdeles
gynnsamma omständigheter, nämligen på ett besök i sin födelsestad
Norrköping, där en landsman fick i uppdrag att per telegraf meddela hans
biografi till en i Stockholm utkommande tidning. Av telegrammet, som ju
måste hålla sig till huvudsaker, framgick, att Moses arbetat i det
allmännas tjänst, ägde Nordstjärneorden, hade ett angenämt hem, vitt
långt hår och var en djävla man.

Närmare upplysningar fingo vi aldrig om den store mannen, förrän långt
efteråt någon av en händelse omtalade, att han var bokhållare på ett
kontor och författat ett kommittébetänkande, som vann någorlunda mycket
bifall av de sakkunnige. Vad det var för ett betänkande, det fick man
inte reda på, men mera djupgående forskningar upplyste att »det i
väsentlig mån var dåvarande assessor Almqvists förtjänst» (det kände inte
f--n någon Almqvist, men vår store Moses, den kände vi).

Om den uppväxande kontorspersonalen ville ägna sig litet mera åt det
allmännas tjänst, så skulle den kanske, vi säga kanske, kunna motse en
tryggad och ärad ålderdom i ett aktat hem samt litet oftare bli hugnad
med Nordstjärneorden än den under nuvarande förhållanden blir.

När Moses ägnar sig åt artistiska eller litterära värv gör han det på
fullt allvar. Det finns ingen svensk som så ägnat sig åt svenska
litteraturen som Moses. Han har ägnat sig åt hela den klassiska
litteraturen; han har ägnat sig åt Bellman, Lidner, Lenngren, Stagnelius,
Nicander, Braun, Carlén, han har ägnat sig åt Fältskärns berättelser,
Mellins historiska noveller, Jolins skrifter, Snoilskys dikter, Wirséns
poem och Bäckströms vers. Almqvist, Crusenstolpe, Aftonbladet, Litterärt
Album, Svea, Göta och Nore hava Moses till upphovsmän.

Moses' kärlek till svenska litteraturen har också funnit sin rättvisa
belöning, då Uppsala universitets nyligen avgångne kansler besatte de
tvenne lediga katedrarna i svenska litteraturens historia med tvenne unga
Moses, av vilkas frisinnade tänkesätt man väntar sig det allra bästa för
den svenska versproduktionen, vilken står under dessa katedrars
kontroll.

Moses' andliga begåvning har aldrig blivit ifrågasatt, när han ägnar sig
åt det artistiska. Vi ha sett nyligen ett grant exempel på huru en äldre
Moses, som ägnat femtio år av sitt liv åt ett aktat yrke, plötsligen
fattas av en artistisk lusta som bryter ut i oljefärgsmålning. Han
beströk några kvadratrev duk på en otroligt kort tid, hängde upp dem i
konstföreningen och lyckades genast vinna Aftonbladets bifall, vilken
tidning endast kunde förklara saken som ett underverk, att en person utan
studier i ämnet kunde på tre dagar frambringa åtta rev och två stänger
oljefärgsmålning, som eljest man behövde ett halvt liv till. Uppmuntrad
av bifallet fortsatte Moses med ohejdad fart, och inom tre veckor var han
professor vid Ritarakademien. Med vanlig frikostighet visade han sin
tacksamhet genom en storartad gåva till Nationalmuseum, bestående i sex
av sina bästa tavlor, vilka mottogos med tacksamhet. Men nu var Moses'
äregirighet väckt. Att få en tavla på Nationalmuseum anses av
urinnevånarne i Sverige som den största heder, men Moses, som redan fått
in sina sex, ansåg det var större heder att få in en i Stockholms slott.
Detta var kinkigare, ty Hans Majestät hade i ett trontal förklarat, att
han icke tålde oljefärgsmålning. Men Moses, som var listigare än alla
djur på jorden, visste besked. När prinsen av Bohuslän fick sin första
tand blev det ett jubelskri bland svenska folkets stater och kårer. Och
man beslöt att giva luft åt sina känslor på många sätt. Moses fann snart
sitt sätt, och tråkigt var det icke. Han hade nyss fullbordat en tavla;
duken upptog en fjärdedels hektar (nya måttet); ämnet hette: »Paraden
kommer». Som Moses fått väder på att en ny riktning uppträtt i Paris, där
man tog sina modeller ur verkligheten, ansåg han sig berättigad och
skyldig att tillgodogöra sig densamma. Nåväl, paraden anfördes av en
prins av blodet; i spetsen gick regementstrumslagaren Hermann; på en
trappa stodo fruarne Aronsson och Jakobsson; i fönstren syntes doktor
Isaksson med fru, grosshandlar Abramsson med fru, operasångare Labansson
med fru. Alla fruarne voro iförda nya klänningar från Valentin; på
trappan låg en matta från Marcus; herrarne voro klädda i nya vårhabiter
från Moritz Hirsch. Tavlans huvudmoment var gripande. En man har gått ur
ledet och framlämnar från överstelöjtnanten ett återbud till grosshandlar
Abramssons middag. Fru Abramsson svimmar i fru Isakssons armar och
nedsjunker halvdöende på Marcus' brysselmatta. Doktor Isaksson skyndar
till med en termometer för att undersöka fru Abramssons puls.

Stockholms damer, vilka enligt Sveriges officiella statistik utgöra ett
antal av 93,559, sammankallades i läsesalongen vid Brunkeberg, den enda
lokal i Stockholm som kunde rymma en så stor samling, och beslöto att
inköpa tavlan och överlämna densamma till tandgåva åt prinsen av
Bohuslän. Som emellertid endast tjugufem damer infunnit sig, fattades det
beslut (under fru Isakssons ordförandeskap) att de frånvarande fingo
rätta sig efter de närvarandes beslut, varpå tavlan överlämnades med
påskrift: Från Stockholms damer.

Träffa vi åter Moses i ämbetsmannens maktpåliggande ställning, så är han
mera nitisk än, vi måste till vår blygd erkänna det, våra egna. Vi sågo
till exempel honom som polismästare i Göteborg; hans medfödda hat mot
laster och brott av alla slag gav sig luft i en formlig förföljelse av
allt °tyg; tjuvar och skökor darrade inför hans skarpa öga, och hans
kärlek till sanningen var så stor, att han icke kunde höra ett nekande
svar inför domstolen utan att råka i raseri, så mycket mera oväntat som
den kända tålighet, varmed han i nittonhundra år lidit förföljelser,
eljest är ett karaktärsdrag hos honom.

Såsom människa i dagliga livet är Moses en mycket enkel, rättfram och
vinnande person, vilken enkelhet stundom antar den glada
burschikos-formen. Han hatar krus och ceremonier och skall genom sitt
verksamma föredöme inverka gott och reformerande på vårt stela
sällskapsliv. Sålunda har han redan gjort förberedande försök att
införa de älskvärda österländska sederna att ej lyfta på hatten och icke
besvara brev. Vi hava sett en mycket omtyckt Moses, som personligen
gjort försök med den behövliga reformen att inträda i salong med överrock
och brinnande cigarr; han anställde de första försöken hos änkor och
mindre bemedlade familjer, och lyckades fullständigt. Bland lovvärda
bordseder han infört och vilka äro både angenäma och tidsbesparande är,
att såsom värd ta sig själv först, stödjande sig på Macbeths teori att
gästen är värd i värdens hus och därför skall serveras sist.

Moses har också en annan dygd som urinnevånarne sakna; han älskar
sammanhållning mellan landsmän; aldrig ser man en Moses uppträda mot en
annan Moses inför domstol, och råkar han någon gång ut för polisen, så
skaffar alltid hans fredsälskande lynne honom en förlikning. Han hatar
processer och låter hellre udda vara jämnt.

Vad vi utom alla hans andra dygder ha att lära av honom är hans
fullständiga förakt för titlar. Aldrig skall man se honom söka en
konsulsbefattning för uniformens och ordnarnes skull; aldrig ser man
Moses helt fräckt kröna sin butiksdörr med svenska riksvapnet över
hovleverantörstiteln; aldrig begagnar han sådana små bakvägar till
Vasaorden som att, då han är handlande, låta inskriva sig i någon
direktion för en välgörande stiftelse, och aldrig ser man Moses sätta ut
den dumma doktorstiteln under sitt namn på ett bokomslag; däremot skall
man höra med vilken gladlynt naivitet som han gör gamla ämbetsmän galna;
han titulerar Kunglig Majestäts kanslister för notarier, kungliga
bibliotekarier för lektorer, när han någon gång begagnar titlar. Eljest
har han blott ett enda tilltalsord, och det lika enkelt som vackert; han
säger rätt och slätt: herrn och frun. Med greve- och friherretitlarna har
han gått ett steg längre än vår mest demokratiska tidning, ty han har
avlagt dem. Möjligen kan han av ömma släktkonsiderationer förmå sig
titulera sin måg greven och sin dotter grevinnan, men aldrig gör han det
med någon annan, det månde vara vem som helst.

Enkel och flärdlös är han till sin natur; det har han med sig från sitt
gamla öken- och bergland, där han på kamelens kutiga rygg lärde sig
försakelser av alla slag; han är därför särdeles lämplig för
acklimatisering i vårt steniga land, där en ringa bärgning är hans
förnöjda sinne nog.

Sådan är vår Moses!

Kanske finner läsaren min hastiga skildring nog ljus. Har Moses inga fel?
Är hans karaktär och hans vandel så alldeles utan skuggor? Jo, han har
ett fel, men det är icke hans och det kunde snart hjälpas, om det icke
vore för sent. Han är litet bortskämd!

Moses skall vara snäll mot de beskedliga urinnevånarne, ty de ha varit
snälla mot honom, när han kom fattig och mauschlande och fick lov att
sätta lien på de åkrar de brutit och besått.




Om den offentliga lögnen, kanoniseringar och festtal.


Alldenstund samhället är byggt på brutna överenskommelser, det vill säga
lögner, hava de ursprungligen enkla förhållandena blivit så invecklade,
att den offentliga lögnen blivit en stående nödvändighet, en slags tyst
samhällsöverenskommelse, som icke utan sina stora vådor kan brytas.
Sålunda ser man vilka förfärliga rubbningar ett i rättan tid uttalat sant
ord kan medföra, och det är icke på skämt man kallar en sådan indiskret
person samhällsvådlig. Äro vi själva oskyldiga? Hava vi aldrig ljugit?
Jo, vi hava det alla, ända sedan vi voro barn! Härmed mena vi icke det
försynta förtigandet av obehagliga men likgiltiga saker, som icke kunna
gagna uttalade men öka trevnaden outsagda.

Vi började i större skala, då vi vid altaret ljögo oss till rättigheten
att få betala skatt, exercera beväring, få syssla och bli statsråd. Vi
ljögo sedan med berått mod och med löjet på läpparna, då vi på ett
latinskt lexikon (när biblarna icke räckte till) avlade trohetseden inför
Akademiska Konsistorium.

Huru ofta ha vi icke sedan ljugit i tentamina! Professorn frågar: huru
många personer i gudomen? Vi svara tre, men mena på sin höjd en.
Professorn frågar om 1772 års revolution var nyttig eller skadlig för
Sverige. Vi svara nyttig, men äro bergsäkra på, att den var skadlig.

Professorn frågar oss om orsakerna till Sveriges deltagande i
trettioåriga kriget. Vi svara religionsnit, men veta att det var politik
eller ärelystnad. För tio år sedan svarade vi på frågan, vilken den enda
förnuftiga representationen är: ståndsrepresentationen; i dag svara vi:
tvåkammarsystemet, ehuru vi icke anse någondera förnuftig.

När vi träda ut i livet, är det första vi få lära oss: att tiga; förtiga
viktiga sanningar, som förtegna kunna skada medmänniskors och samhällets
välfärd.

Hur många gånger man tegat, då man bort tala!

Vi bli ofta förtjusta i medmänniskor, då vi träffa dem i glada samkväm!
Varför? De upphöra att ljuga! De äro sanna! Man blir betagen i sin
bittraste ovän, därför att man upptäcker, att han icke menat vad han sagt
på fullt allvar, och vi förstå, att omständigheterna (samhället) tvungit
honom att förfäkta en dumhet. Han är kanske beredd att erkänna det, om
han blir varm, och de värsta kämpar kunna le mot varandra som augurer,
när de råkas mellan skål och vägg -- blott man icke håller tal, ty då är
man inne på offentligheten och då måste ljugas.

I närmaste sammanhang med den offentliga lögnen står kanoniseringen. Det
är en bland de avskyvärdaste yttringar av den civiliserade människans
förfalsknings- och härsklystnad. När hon nämligen icke själv förmår
tillfredsställa sina onda begär, så uppfinner hon fetischer, helgon eller
i moderna tider: storheter. Broder Bartolomeus låter flå sig ända till
knävecken hellre än att falla på knä för dumheten, och han blir föremål
för en eftervärlds beundran, Erik IX blir kallad helig därför att han
skänkte efter orättfärdigt pålagda skatter. Birgitta blev helgon därför
att hon visat ett personligt mod vid uppträdandet mot en usel
regentfamilj, som ville förstöra landet; men munkarne som utverkade
helighetsförklaringen, de beundrade mindre, men beräknade mer fördelarne
av att få ha ett eget helgon. Kristendomen, som helt fräckt påstås ha
nedslagit de gamla avgudarne, har tvärtom uppfunnit mänskodyrkan;
hedningarne dyrkade naturkrafter, de kristna dyrkade människor, börjande
med Kristus. De gamla katolikerna dyrkade olyckan, modet,
självförsakelsen, motgångarnes dygder med ett ord; de nya katolikerna,
och våra kära protestanter också, dyrka framgången, lyckan, succés'n
(till vad pris som helst!), den erkända framgången.

I Uppsala domkyrka hade våra förfäder bland många andra kapell också ett
åt jungfru Maria, Jesu Kristi moder, en den olyckligaste av kvinnor, som
såg sin son först växa ifrån sig, så att absolut missförstånd för livet
uppstod, sedan framhärda i villfarelser (enligt hennes förstånd) och
slutligen avrättas under de mest upprörande omständigheter. Mater
dolorosa måste bli alla mödrars vän, och den dyrkan som i den stilla
kyrkan ägnades den olyckliga var icke farligare än den man i våra dagar
ägnar en fet professors staty under ett fackeltåg.

Men reformationen kom, hänsynslös, praktisk, materialistisk,
framgångsrik; avgudabilderna (som de kallades) blevo störtade och templet
rensat, isynnerhet på ädla metaller, ty trätavlorna och träbilderna
fingo mångenstädes sitta kvar in på våra dagar, och sitta där än. Då blev
mater dolorosa också störtad -- och det var nog så rätt; hennes kapell
blev som de andra så naket som en farstu; Erik den heliges (han som
skänkte efter olaga skatter) blev också rensat; men fyrtio år efteråt
börjar man reparera och några år därefter ligger ett nytt helgon (mellan
tre hustrur), just samme man som störtat både Erik IX och jungfru Maria;
och han var den störste och obarmhärtigaste skattdrivare som Sverige
haft. Det gick dock an, ty han hade gjort en stor bedrift som lever, om
han också icke gjorde den ensam. Jungfru Marias kor stod länge öde. Man
hade litet försyn för den sörjande modren. Men det kom en dag, då efter
några lyckade nappatag med katolikerna man icke längre hade någon försyn
alls. Det växte uti södra Pommern en skön baron, som hette von
Schlippenbach von Feissenhausen; under ett dryckeslag råkade han piska
upp en prins av blodet, som på skämt spottat honom på högra örlappen. Som
den regerande fursten av södra Pommern befann sig i en tillfällig
penningförlägenhet, dömdes den gripne baronen att mista sina gods.
Utblottad på allt, erinrade sig baronen, att det norrut bodde ett
beskedligt folk, som tyckte mycket om utlänningar. Folket kallades
svenskar och kungen hette -- ja det var inte så noga.

Baron Schlippenbach kom till Sverige, blev hovmarskalk och dog. Han
begrovs i Uppsala domkyrka, i jungfru Marias kor, och där ligger han än.
Domkyrkovaktmästaren, som har så mycket att berätta om ärkebiskop
Mennanders och Johan III:s lysande bedrifter, stannar stum inför baron
Schlippenbachs gravkor. Han har inte ett ord att säga!

I våra dagar har helgondyrkeriet antagit storartade dimensioner; nu
kanoniseras sångerskor, aktriser, modellörer, verspoeter,
trävaruhandlare, riksdagsmän, sådana som måla oljefärgstavlor, idealisera
brännvin (brännvinsförädlare), resa, sälja egendomar. Men allmänheten
slipper som oftast från besväret, ty man gör det själv. Det enklaste
sättet är att beställa sin byst; är man mindre bemedlad, så har man den
fördelen, att man samtidigt får vara mecenat mot en elev, som genast
skyndar att sätta in notis i tidningen, där hans namn får en gryende
glans vid sidan av det stora namnet. Bysten exponeras i konstföreningen,
recenseras i tidningen och stannar hemma i barnkammaren på ett linneskåp.
Närmare motsvarande medeltidens kanoniseringar äro våra »uppgrävningar».
Ett universitet har icke haft någon framstående förmåga på femtio år; då
måste man verkställa en uppgrävning för att kunna få en fest, som alltid
verkar uppfriskande i en småstadshåla.

En teater går med dåliga hus en längre tid; man letar i en
teateralmanacka; alltid hittar man en födelse- eller en dödsdag och man
anstaltar om en uppgrävning med prolog. Som alla stora dramaturger och
aktörer hava varit så förtänksamma att de kommit till världen och gått
hädan under säsongen, så kan aldrig hända så illa att en uppgrävning
behöver verkställas under den varma årstiden, då teatrarne äro stängda.

Kungliga lik, som äro balsamerade, få icke av allmänheten uppgrävas; man
inskränker sig därför att vördsamt frammana deras skuggor. Detta går
till på följande sätt. Man går en mörk höstkväll med en fana och ställer
sig utanför Riddarholmskyrkan. På ett givet tecken infalla sångarne i en
hymn av Atterbom, då genast de höga fönstren fyllas med skuggor, som
hålla för öronen och nicka beskyddande åt det unga Sverige, ty det är
mest ungdomen, som av sina lärare uppmuntras att dyrka skuggor för att de
icke skola taga en onyttig del i verklighetens bråk.

Därpå blottar sånganföraren sitt huvud och säger: leve t. ex. konung
Fredrik den förste. Efter ett niofaldigt hurra avtågar ungdomen under
bevakning av traktens poliskonstaplar till Bahrs kafé, där man dricker
punsch.

Snickarnes sångförening ville också vara med om att mana fram kungliga
skuggor, men Historiska sällskapet, som har alla balsamerade på
entreprenad, avstyrkte snickarnes anhållan, emedan (påstods det) de icke
kunde någon hymn av Atterbom.

Våra stora minnen, ja det är också en historia. Vården av våra stora
minnen har som vi veta blivit överlämnad åt en självvald kommitté,
bestående av en hovintendent, Historiska sällskapet, vaktmästaren i
Riddarholmskyrkan, vaktmästaren i Historiska museum, redaktionen av
tidningen Aftonbladet och amanuensen Ballhorn.

Vi kunna med lugn möta kommande stormar då vi veta, att våra stora minnen
vårdas av sådana män. De äro vaksamma, nyktra, ordentliga och påpassliga.
De hava alla på sina skrivbord en historisk kontorsalmanacka och veta
precis när ett stort minne skall upplivas. De läsa alla tidningar och
tidskrifter och spåra på långa håll attentater mot våra stora minnen.

Vårt historiska museum är i sitt slag det enda i Europa. Det förvarar en
mängd historiska saker, som alla äro på ett eller annat sätt förknippade
med våra stora minnen. Där finns 2,000 stenyxor, som äro varandra så
precis lika, att om man lägger dem i en säck och skakar om dem aldrig så
väl, så skall inte fan själv kunna ta fram en som är olik den andra.
Denna kompletta likhet, som förefaller den oinvigde obegriplig, skulle
dock utgöra ett av de starkaste bevisen för nationens härledning ur en
enda stam. Av dessa intressanta yxor, som upptaga nedre våningen, äro
tyvärr blott ett fåtal avbildade i Sveriges historia, men de övriga äro
under utgivning ämnade att utkomma i häften under loppet av 50 år. Andra
våningen upptages uteslutande av säkerhetsnålar från mässingsåldern. De
äro också under utgivning. Tredje våningen upptages av järnskrot, vilket
rubb och stubb är utgivet i tio starka band. Det mesta härleder sig från
guldåldern. Längre upp finns ett nålhus, som tillhört mamsell Hagerman;
en säng i vilken Gustav IV Adolf är född (äktheten är dock ifrågasatt),
en bänk, på vilken Fredrik I sovit av sig ett rus samt Bernhard von
Beskows ordnar och bläckhorn.

Stolligt kan i sanning kommitténs uppträdande kallas, då härom året en
verklig attentatsepidemi rasade mot våra stora minnen. Hovmarskalken von
Beskows bläckhorn, som förvaras under glas och nyckel i Historiska
museum, hade på ett obegripligt sätt blivit fyllt med ärter. Vad skulle
detta betyda? Ja, det var icke lätt att säga, men att det var ett
attentat, det var avgjort. Några vågade i all tysthet gissa, att det
skulle vara en skändlig anspelning på hans poesi (vilken i så fall
menades verka som okokta ärter); men anspelningen var för smutsig för att
kunna vinna tro. Men larm slogs; Aftonbladets kommitterade blåste upp i
stora oxhornet; amanuensen Ballhorn skriade i en kort artikel och
beklagade att bristande utrymme hindrade honom att säga allt vad han
ville; Svenska Folket fick en grundlig duvning för att det icke hade mera
aktning för våra stora minnen.

Det var en skräckens och jämmerns dagar. En bekant författare, som vågade
uppträda till Svenska Folkets försvar och skjuta skulden till den
»obetydliga förseelsen» på museets vaktmästare, blev sliten i stycken.
»En obetydlig förseelse! Ha! där ser man frukten av de läror som våra så
kallade (alltid så kallade!) realister sprida! En obetydlig förseelse!
Ha! Att draga våra stora minnen i smutsen (alltid i smutsen!).»
Aftonbladet slutade med att åkalla polisen mot sådana författare. Men då
blev fan lös. När Dagbladet nämligen fick höra, att någon annan vågade
ropa på polis, blev det alldeles utom sig. Stockholm var uppfyllt av
skräck. Den oförsiktige försvararen av Svenska Folket, som varit nog dum
att sätta ut sitt namn, blev anklagad (i Aftonbladet!) för en hel mängd
brott mot strafflagen, varöver hans hustru och barn råkade i förtvivlan.
Familjebanden hotade att upplösas; fäder straffade sina söner därför att
de sågo på dem, att de icke trodde på von Beskow; personer som råkades på
gatan undersökte varandra med ögonen om de trodde på von Beskow eller
inte; den som teg i ett sällskap, där von Beskow var samtalsämne, var
genast röjd och kastades ut; unga ärelystna studenter, som hade lukt på
vindkastens fördelar, skrevo artiklar i tidskrifterna och nu, när de
vågade sätta ut sina namn, blevo de stora litteraturhistorici och en blev
docent.

Resultatet: von Beskow kanoniserades till nationalskald, amanuensen
Ballhorn blev hedersdoktor och hedersledamot av alla lärda sällskap (till
och med det entomologiska), fick Svenska akademiens understöd såsom'
vitter författare, varpå han genast stiftade ett sällskap »för vården av
våra stora minnen».

Men i all tysthet fick vaktmästaren i Historiska museum en enskild
skrapa, därför att han glömt att taga ut ärterna, när han sköljt von
Beskows bläckhorn. Men det kom aldrig i Aftonbladet! Tycker någon det!

                  *       *       *       *       *

Bittrare och vackrare har aldrig det sörjande Svenska Folket uttryckt sin
tröstlöshet än då en gammal boktryckare dog härom året. Mannen, som skrev
versstycken, hade med ovanlig klokhet och takt förstått att
tillfredsställa både folkets och de kungligas poetiska behov. Han hade
nämligen använt sin ungdom på det folkliga och nu ägnade han sin
mannaålder åt det kungliga, varigenom han blev allas gunstling och
kommendör av Nordstjärneorden. Den senare delen av hans verksamhet hade
självskrivit honom till odödligheten i Svenska akademien. Detta hindrade
honom likväl icke att dö som vanliga människor. Sorgen var gränslös. Och
Svenska Folket ålades i Posttidningen att ha kungssorg. Han dog i
januari och som Svenska akademien icke hade sammankomst förrän i december
måste den olycklige, som på högtidsdagen skulle på Svenska Folkets vägnar
begråta honom, hålla sorgen frisk i elva månader. Det var mer än
mänskligt begärt. Den olycklige hade en den angenämaste sommar i en
vacker trakt vid västkusten, han reste genom Europas intressantaste
städer, och nya vyer över livet öppnade sig för honom. Sorgen som hängde
över honom som ett hotande moln skingrades, och när han återvände om
hösten frisk och rask hade han glömt bort alltihop. Men den 20 december
nalkades hotande och nu revos såren upp. När han steg i land vid
Skeppsbron och gick hem över Stortorget, där han såg stora börssalens
fönster, då vaknade minnet av den avlidne och sorgen kastade sig över
honom med fördubblad kraft. Det lysande sällskapets handlingar bevara de
dyra orden, vilka ådagalägga en sådan sann och rörande uppriktighet i
känslan för den avlidne, att Svenska Folket skyndade i Posttidningen giva
sorgtalaren en tacksamhetsadress för det härliga sätt på vilket han givit
luft åt dess gränslösa sorg, varpå författaren avgiver den blygsamma
förklaring att: »talet är i hastighet på papperet kastat. Kanhända har
det därigenom vunnit i helgjutenhet vad det förlorat i utförlighet och
utarbetning». Orden äro för dyrbara att icke vi skulle vilja pryda dessa
sidor med desamma, och sorgtalarens stil så lättläst, klar och
oöverträffad, att vi icke frukta att trötta våra läsare.

»Det är med känslan av en stor, en oersättlig förlust som vi detta
ögonblick här samlas. Denna känsla uppfyller så alla hjärtan, att jag ej
ens behöver nämna dess anledning. Låtom oss tala med varandra om vår
gemensamma sorg! Denna betraktelse må vara värdig den, åt vilken den
ägnas.»

Man hör huru snyftningarne avbryta de eljest så långa akademiska
perioderna.

»Det hörer till sorgens väsende att ej vilja släppa sitt föremål. Själv
vet hon ej av att detta föremål förvandlar sig under hennes händer. Detta
sker blott småningom, och är tidens verk; varför han ock gäller såsom den
bästa tröstare. Detta är sant, ehuru i annan mening än den, vari
lättsinnigheten låter sig tröstas. Den verkliga sorgen, som lever i sitt
föremål, skjuter ifrån sig all den tröst, som kunde hämtas av glömskan.
Denna sorg lever av sitt eget minne. Men minnet, som är hennes smärta,
blir tillika hennes tröst. Kännare av människohjärtat veta detta väl. De
veta, huru motbjudande förströelsen (utrikes resor och vistelse på
badort!) är för det sörjande hjärtat. De fördjupa sig tvärtom med
detsamma i betraktelsen av det älskade föremålet. Sådant är det verkliga,
det sanna (icke det hycklade!) deltagandet; och under dess milda
inflytelse framgår ur sorgens egen natt det förklarade, det saliga
minnet, som självt är en tröstens ängel. Vid stora allmänna förluster
behöver detta deltagande ej framkallas. (Hör!) Det kommer självmant.
Också är det vid sådana tillfällen som den sanna sorgen bäst visar hela
sin förädlande förmåga.»

Talaren hade nämligen under de elva månaderna glömt att karlen var
utskriven då han dog, att hans skrifter voro genom boktryckarens försorg
bevarade åt eftervärlden och att således den avlidnes utslitna hydda var
tämligen obehövlig här nere.

Emellertid skulle talaren enligt vanliga begrepp gått lös på ämnet efter
en så grundlig inledning, men sorgen är djup och hans känslosträngar
dallra:

»Vore dess föremål verkligen de förgängliga, var funnes då tröst, om ej i
glömskans och förströelsernas flod? Men det är ej så. Den sanna (!)
sorgen är födslosmärtan av det evigas (den avlidne boktryckarens) uppgång
i själen. Väl är den älskade vännen med tusen fibrer fästad vid det
sörjande hjärtat, och alla dessa fibrer blöda, då sammanvarons ljuva
lycka så plötsligt avbrytes; men egentligen avlägsnar sig blott föremålet
för att träda framför oss, uppöver oss i egenskap av en blid, ledande
skyddsängel; och i den himmelska luft, vari han höjer sig, framlyser
först hans sanna ovanskliga natur. Det visar sig, att han nu först är och
verkligen lever sitt rätta liv, höjd över jordlivets kvalm och töcken i
evig eter, ren och ung; att allt vad han på jorden verkat (skrivit
versstycken) nu framträder i sitt rätta ljus, nu lyser i sin sanna
skepnad.»

Den olyckliges sorg var icke uttömd med detta, ty han var ledamot av ett
okungligt poesisällskap, som fordrade att han två månader därefter skulle
sörja den bortgångne om igen. Han kunde icke säga nej. Uppdraget var
grannlaga; de häftigaste känslorna hade lagt sig, festtalets rus hade
gått om och nu blev det annat av.

Om icke handlingarne voro tryckta, skulle man ha rätt att kalla mig en
ljugare, men nu äro de tryckta och som realist håller jag mig till
verkligheten, vilken har mera anspråk än fantasien. Vår festtalare
skildrar i poesisällskapet sin första bekantskap med den avlidne. Hör!

»Huru vi kommo till tals med varandra, minnes jag ej, men väl att vi
snart befunno oss i den häftigaste dispyt. Det gick så då, som alltid
sedermera. Vi ha aldrig samtalat utan att disputera, och då vi aldrig
kommit överens (Hör!), torde därav den slutsatsen också dragas, att vi i
själva verket aldrig förstått varandra (jämför ovan: 'samvarons ljuva
lycka', Men älskade vännen', 'tusen fibrer'!).» Vidare!

»Jag erfor snart, att man med honom icke kunde föra något ordentligt
resonemang. Han vek av och undan och återkom ständigt; och man visste
lika litet gången av hans tankar som solstrålens väg genom löven.»

»Egentligen upprepade han detsamma, fast med andra ord. -- -- -- Vid
varje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att
äta lingon bredvid vägen ...»

Efter dessa graverande anmärkningar kastar festtalaren ett blomsterregn
på ett par kvartsidor, rädd att ha sagt för mycket; därpå blir han
modigare igen och skjuter vännen utan pardon i sank.

»Ett fattades honom ... Föryngringsprocessen i historien var honom
förborgad. Han hade intet öga därför, utan levde på motsatsen emellan det
nya och det gamla, varvid, i den mån han själv åldrades, det senare
(d. v. s. det gamla) tycktes få överhanden.» (Och därför sörjdes han så
djupt).

Talaren skyndar att kasta en tunnsäck förgätmigej på hans gravkulle och
slutar, glad att ha fått sagt ett sant ord åtminstone.

Så där ramla våra ideal vid närmare påseende och vi behöva i sanning
icke riva dem ner med våra oskära händer. Men om festtalaren trodde sig ha
kommit ifrån saken med förgätmigejar, så har det vakande straffet
efter båda vännernas död lagat så, att, under intrycket av
personlighetspredikandet, åtskilliga egenhändiga brev av festtalaren
kommit i ljuset, vari han yttrar sin verkliga mening på ett ganska
realistiskt sätt. Han skriver nämligen till den sörjde då levande
skalden och tackar honom för det odödliga stycket konfirmanderna,
sålunda:

»Jag tycker mycket om dem, isynnerhet den idylliska inklädningen, som är
verkligen charmant. Jag hade blott önskat, att du slagit ihjäl den gamle
prästen, sedan han läst välsignelsen, och låtit barnen följa honom till
graven, så hade man ej blott ett didaktiskt utan ock ett poetiskt helt!»

Tänk så vanvördigt!

Men handlingarne (de förargliga handlingarne!) bevara ett annat brev från
vår festtalare till några andra vänner, däri han beklagar sig, att den så
djupt sörjde vännen utspritt förklenande rykten om honom och en hans
utgivna skrift, vilken han skickat till den begråtne bortgångne »jämte
ett ganska vänskapligt brev, och att jag tills dato ej från honom haft
ett enda ord, ehuru han, såsom jag vet, skrivit därom till andra och
skämtat däröver!»

Vari bestod då samvarons ljuva lycka, den älskade vännen, de tusen
fibrerna?

-- Humbug, sir? -- Oh yes!

Förbannelse över festtalet och den offentliga lögnen!!




Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral.


Det var ovanligt livligt i den numera övergivna riddarhussalen. Tvenne
skurfruar gingo omkring och torkade damm, gammalt adeligt damm, som legat
kvar sedan 1865, då det skuddades av fötterna på de bifallsstampande
ädlingarne, höggrevligt damm, som gnuggades av det blå klädet, när rikets
herrar vredo sig i ångest på bänkarne, friherrligt damm av det finaste
uniformskläde; men där låg även ofrälse skrivardamm luggat av slitna
svarta bonjourer, för att inte tala om det som låg på läktaren, ty dit
hade inte fruarne kommit än.

Lantmarskalkens elfenbensstol stod tom; på bordet låg klubban och några
upplagor av vapenboken; det såg ut som det varit auktion. Bakom stolen
stod Gustav Adolf (den 2:dre) och kastade tomma marmorblickar ut över den
tomma salen ända uppåt Ehrenstrahls takmålning.

Men solen lyste in genom fasadfönstren och skänkte en förnyande glans åt
sköldarne på norra sidan.

-- Det var ena roliga tapeter, sade den yngre frun, som ännu icke hade
sett mycket av livet.

-- Å, kära barn, det är deras skyltar, svarade den äldre frun, som hade
varit med om det gamla statsskicket.

-- Å, Jessus, är det skyltar?

-- Ja, det är vapenskyltar, vapen, förstår du?

-- Vapen? Som de ha slåtts med?

-- Nej, nej, för all del, sådana vapensköldar, som de gömma sig bakom då
de slåss.

-- Och de ska hänga här nu?

-- Ja, de ska någonstans hänga; men det är från forntiden allt det här,
så att det har man inte reda på.

En ung herre med svart sammetsmössa och ett färgschatull i handen hade
inträtt och stannat på stora gången. Han kastade några vanvördiga blickar
omkring väggarne, lade huvudet bakut mellan skulderbladen, tittade uppåt
takmålningen och ryckte på korsryggen såsom endast en artistelev kan
rycka på axlarne, då han ser något underhaltigt.

Därpå gick han rakt mot fruarne och frågade var numro 806 hängde, adliga
ätten numro 806.

Detta kunde fru Lundin upplysa om, så mycket mer som hon redan på
morgonen ställt fram stora kronstegen framför numro 806. Saken var
nämligen den att en plåtslagare hade trampat in taket, då han skulle
reparera dygderna till sista riksdan, vilket åter haft till följd att det
regnat in på vinden och runnit ner genom trossbottnen samt sugit sig ner
genom gipstaket och starkt angripit en vapensköld, vilken just råkade
bära den nämnda nummern. Varför just den bar den nummern, det berodde väl
av slumpen, men fruarne trodde att det nog fanns någon som rådde över
slumpen också. Det var en ful fläck i taket; den såg ut som ett träsk,
men från träsket kröp en rödbrun orm nerför väggen; den hade kunnat
störta sig ner på 805, 807, på vilken som helst av femtio nummer, men den
gick förbi dem, som om den vita ängeln hade satt sitt tecken på dem, och
den träffade sitt mål som en välriktad pil. Det var icke något ovanligt
med det vapnet. Hjärtskölden var delad i tre silverfält, på vilka voro
tre hundhuvuden i guld; den var icke krönt med hjälm eller krona, utan
hade överst tre påfågelsfjädrar, på vilka ögonen voro utförda med en
ovanlig naturtrohet, så att de skådade omkring sig med vilda skelande
blickar. Men nu hade ormen krupit in i fjäderbusken, dragit sitt smutsiga
slem över ögonen, så att de sågo ut som grå starren, och den hade
slingrat sig ner mellan lövverket och utgjutit sitt gröna etter, som den
samlat uppe bland dygderna på koppartaket, över de tre silverfälten, men
hundhuvudena rådde den icke på, ty de voro av guld. Emellertid hade den
unge herrn klättrat upp på stegen med sitt schatull, och där satt han nu
och sökte någon anledning att uppskjuta med sitt restaurationsarbete,
vilket icke just roade honom. Han tog upp en rotpipa ur västfickan och
skulle slå eld, då han erinrade sig att han var på ett bättre ställe,
varför han för artighetens skull slängde en fråga åt fruntimren.

-- Får man röka här?

-- Å, han skulle skämmas, svarade den äldre frun.

-- Får man tugga då?

Frun ansåg sig icke behöva svara härpå, men förklarade bestämt, att han
icke fick spotta på golvet.

Den unge herrn avvaktade icke vidare order utan lade in en bit tobak och
började vissla på Norrköpings skarpskyttemarsch.

Detta var mer än en gammal väggskäkta kunde lida, som suttit hundra år i
en bänk på referentläktaren. Hon hade visserligen hört mycket i världen,
mycket förståndigt tal, mycket vrövel, och rätt mycket oväsen, men aldrig
hade hon hört någon vissla på det här stället. Hon hade tillbragt sin
barndom i en grindstolpe, därpå slagit sig ner i en kunglig sjuglasvagn,
som kört fast i grindstolpen och slutligen följt med riksmarskalken (när
han for upp med regalierna) till riddarhuset. Som hon icke kunde lägga av
sina medfödda folkliga tycken, sökte hon sig upp på läktaren, där hon
alltid kunde påräkna doften av våta kläder och skodon. Nu hade hon
emellertid sovit i fem år, hon och hennes nittionioåriga unga dotter, då
de båda väcktes av det nya okända bullret. Yrvaken stötte hon dottern i
sidan och bad henne stiga upp och se efter vad som var på färde.

Denna återkom efter en utflykt upp på barriären med den underrättelsen,
att det var en målargesäll (tänk om han hade hört det!), som höll på att
stryka på en av plåtarna. Detta sista ordet uttalade hon med stort
förakt, emedan skäktorna underkänna allt som icke är av trä. »Trä ska det
vara!» Emellertid var den gamlas nyfikenhet väckt och hon beslöt att i
sällskap med dottern anträda färden för att själv taga reda på saken. De
togo ett kort farväl av referentbänken, vandrade utåt läktarens golv
mellan små högar av torkad tobaksstjälk och uppnådde slutligen väggen.
Därpå började en vandring över plåtarna, varvid den gamla icke kunde
återhålla den anmärkningen, att man blir kall om fötterna av att gå på
det dumma järnet. Den unga däremot måste då och då ge luft åt sin
förvåning över alla de granna och underbara saker hon skådade. De
vandrade genom skogar av ek; de stötte på troll och gripar och ormar och
drakar; de vandrade över torn och fästen och städer, mellan stumpar av
människor och djur, mellan kronor och spiror, stjärnor och solar.
Slutligen uppnådde de taklisten. -- »Håll i dig», sa den gamla, »för nu
bär det av ut på djupet. Vi ska ut till stora tavlan där mitt i taket,
där ha vi lärft och oljefärg.»

Det var en vådlig färd. Än var det en spricka i gipsen, än var det en
spindel som lagt ut sina nät, än en förrädisk brygga av damm som rasade
under fötterna. Deras liv svävade i fara och de voro flera gånger nära
att få svindel och störta ner i djupet. Omsider kände de lukten av
oljefärg; de voro framme. »Följ», sade den gamla. Och nu vandrade hon
fram mellan moln och dygder ända tills hon kom fram till Sveas mantel.
Där hade artisten lagt på ett halvt skålpund karmin i ett briljant veck.
I skydd av detsamma slogo de sig ner. Den gamla gnuggade sig i ögonen och
spejade dit ner. -- »Se åt vad det är för nummer på plåten», sade hon! --
»Åttahundrasex», sade dottern genast. Den gamla blev tankfull och stödde
sin panna mot sjätte bakbenet. -- »Tre hundhuvuden; tre påfågelsfjädrar!
O, Solon, Solon!»

Nu var det den ungas tur att bli överfallen av nyfikenhet; och hon
upphörde icke att bedja om en förklaring, förrän modern lovade henne att
berätta historien om 806, vilken härmed följer såsom den i hast
upptecknades av en råtta, som satt på referentläktaren.


_Väggskäktans berättelse om numro 806._

Hans Majestät konung Magnus Ladulås låg en natt över på Tiveden under
norska kriget. Han kastade sig oroligt på sin bädd, ty han led av ett
njurlidande, som han ådragit sig genom omåttligt begagnande av alicante.
Det var ännu mörkt och han ville icke tända ljus. Han kände på sitt
vattenur. Fyra! -- Ännu två timmar till dager. Han steg upp, gjorde några
böner, drack ett glas öl, och lade sig att fundera. Så låg han till
dagningen och kastade sig i oroliga tankar på sin bädd. Om morgonen då
läkaren inträdde fann han konungens tillstånd så betänkligt, att han
måste ordinera något uppfriskande, till exempel en avrättning eller en
jakt. Som det icke fanns några bönder tillstädes och konungens folk icke
kunde umbäras, beslöt man sig för en jakt. En lycklig händelse hade också
fogat så att man fått spår på ett älgstånd ett stycke upp på Tiveden; men
det fanns en omständighet som däremot hotade att tillintetgöra hela
kuren: man hade inga hundar. Det var en ny olycka. Konungen, som ett
ögonblick hämtat sig från sin nedslagenhet, blev nu utom sig och han föll
gång på gång i vanmakt och hela lägret råkade i oro. Man utfäste stora
belöningar åt den, som kunde skaffa en hund. En hund! En hund! ljöd det i
skogen, men förgäves.

Konungens tillstånd förvärrades.

En döv stillhet vilade över lägret. Man fruktade det värsta och ingen
vågade röra sig. Slutligen fram emot middagen, just då läkaren hade
skakat på huvudet, hördes ett skall uppifrån tjockaste skogen. Först
några djupa tag, som av en bandhund, vilken skäller för att det ska så
vara, sedan ett livligt stövarskall, som klingar likt ett jakthorn och
betyder att han fått upp, och därpå ett ihållande gnäll, som om han låg
med nosen i hälarne på en hare. Ett dånande hurrarop vältade fram mellan
tältgatorna, och man väntade varje ögonblick få se, huru den flämtande
jakthunden skulle skina fram i skogsbrynet. Men vad fick man se?
Generalfälttygmästarens borstare kom framlunkande mellan granstammarne
vinslande och fägnande. Man skrattade först, men sedan blev man
allvarsam. Konungen, som störtat upp från sin bädd, kom ut och blev
vittne till scenen, men Måns borstare lät icke tiden gå förbi i onödan
utan han öppnade genast sin mun och talade med mössan i handen:

-- Ers majestät, mina herrar! Med kännedom om befintligheten av den
sjukdom, som behagat hemsöka Ers majestäts höga njurar, och med kunskap
om det läkemedel, som föreslagits jämte den fullständigafrånvaro av
detsamma, har jag tagit mig friheten erbjuda min ringa tjänst.

-- Vad kan du? frågade konungen förtörnad.

-- Skälla, Ers Nåde!

-- Det är bra! Kan du gå på älg?

-- Nej, jag skäller inte på så stora djur, de slå tillbaka. Men harar,
hjärpar och andra smådjur, som jag rår på.

-- Det är bra! Jag har visserligen aldrig skjutit hare för borstare, men
det är nytt och det kan förströ mig. -- Blås upp, hornblåsare, och sadla
upp, stallmästare!

När middan kom hade konungen skjutit tre harar och han var mycket glad.
Måns borstare blev framkallad för att mottaga belöningen.

-- Vill du ha guld eller ära? Välj, ty du kan icke få båda!

-- Ära, Ers majestät!

-- På knä, din hund!

Måns borstare föll på knä, fick tre slag på axeln av en pamp och han steg
upp adelsman.

-- Du skall föra tre hundhuvuden i din sköld till minne av dina utmärkta
förtjänster, men i stället för hjälm skall du ha tre påfågelsfjädrar, ty
din fåfänga var större än din snålhet. Du är fri, Måns Hund; gå ut,
föröka dig och uppfyll jorden!

Nu var Måns adelsman! Nu skulle han köpa sig en rustning med sköld och
svärd och åka i vagn. Men han hade intet guld. Han försökte på sin
nyförvärvade kredit anlägga en blanksmörjsfabrik, men han gick under i
konkurrensen. Han genomgick alla förödmjukelsernas grader och återvände
slutligen till sin förra plats såsom borstare hos generalfälttygmästaren.
-- Men nu var han gift och hade barn, små adelsbarn, som skulle
uppfostras efter sitt stånd, och det var icke lätt. Sonen avancerade till
sergeant, fick mästermans avsked, gifte sig och höll namnet vid liv.

Ätten utmärkte sig icke synnerligen under de följande hundra åren, men
förhöll sig tyst och stilla. Det högsta någon kunde bliva var fanjunkare
med löjtnants avsked. Den märkliga orsaken till adelskapets uppkomst var
glömd, och familjen levde som fattiga adelsmän. Men det var något som
gnagde och gnagde. Äran fanns ju, men penningen saknades alltjämt, och
ingen av ätten vågade numer slå sig på den föraktade köpenskapen; skölden
måste hållas blank och familjen måste söka sin utkomst i statens tjänst.
Ätten kunde icke urarta, ty den hade aldrig varit uppe, men den kunde
icke heller stiga -- av brist på pengar. Stamfaderns eminenta förmåga,
som förvärvat honom adelskapet, hoppade över sex generationer tills den
dök upp hos den bekante Daniel Hund, vilken av Johan III släpptes lös på
Erik XIV, om vilken Daniel skrev sin krönika, och därmed blev den förste
krönikören i fäderneslandet. Som Johan var en tacksam natur, uteblev icke
Daniels befordran. Med befordran kom guldet äntligen, och snart syntes
Hundska palatset resa sig invid Norrmalmstorg. Nu fördes ett lustigt liv;
så lustigt, att när Daniel dog, arvingarne måste gå ifrån alltihop. Gamla
käringar sade: orätt fånget är lätt förgånget, men avisorna sade att Hund
var en profet (emedan han angripit en kung) och de föranstaltade en
insamling för släkten.

Här har jag en lucka i biografierna, men det vet jag att ätten
framsläpade ett tynande liv ända till Carl XI. Då var det som släkten
skulle slå ut i blom. Det fanns en son begåvad med något mindre huvud,
men med mera fåfänga, med mindre känsla, men mera samvetslöshet än de
andra barnen. Han sattes på kontor. Man vet icke så noga, men det
uppgives, att han på ett mindre lovligt sätt bidragit till familjens
(d. v. s. sitt) underhåll, varefter han måst anträda en hastig resa
till Nya Sverige.

Nya Sverige i Amerika var icke som nu en aktningsvärd mönsterstat av
idel hederliga och i alla avseenden utmärkta medborgare, till vilka
Europa blickade upp med avund och beundran. Nya Sverige var likasom hela
Amerika den tiden en soplår för Europa, dit allt slödder samlades. Som
emellertid vår vän hade förstört respengarna i en hamn, måste han
förrätta vissa mindre sysslor ombord för att kunna få komma med, vilket
gav honom anledning att vid framkomsten låta trycka visitkort, där han
titulerade sig Löjtnant i K. Majestäts Flotta. Det där K. Majestät gjorde
ett väldigt intryck på amerikanarne, och löjtnanten skulle ha stigit högt
som ämbetsman, om han kunnat hålla mun, men det var just vad han icke
kunde. Efter några års vistelse i det dyra landet greps han av en djup
hemlängtan, vilken tillsammans med några polismän gjorde, att han snart
befann sig som lättmatros på en hemgående brigg.

Hemkommen till Stockholm fann han sig litet främmande. Många av hans
jämnåriga hade genom arbete, försakelser och redbarhet förskaffat sig en
ställning, ja de funnos som voro berömda män. Detta alstrade hos honom
ett djupt missnöje, icke med det bestående, ty detta ägde ju alltid en
möjlighet att kunna skaffa honom det bra, utan med vissa personer, som
hade det bättre än han. Samtidigt med detta missnöje och flera uteblivna
måltider, märktes hos honom ett oanat intresse för litteraturen, helst
den sort som går in på mycket korta rader och betalas per fot. Vår vän
befann sig snart inne med alla fyra i den under Carl XI så livligt
blomstrande tidningslitteraturen. När han emellertid snart nog uttömt
sina ämnen, det vill säga sina gamla vänner, blevo hans artiklar
sällsyntare och måltiderna mera oregelbundna; den grymma fattigdomen tog
honom i hårda famntag och snart befann han sig inom lås och bom på
gäldstugan. Men nöden är uppfinningsrik och (vi måste nu efter han är
utfattig upphöra att kalla honom vår vän) vår man kände sig danad att
göra det sjuttonde århundradets största uppfinning: Resebreven. Från
Rådstuguhäktet utgingo snart de allra härligaste reseskildringar från
Tunis och Konstantinopel och från krigsteatern fingo känsliga
tidningsläsare de mest uppskakande skildringar från »En svensk adelsman»,
vars personliga mod framlyste på varje rad och där generalernas (somligas
likväl) göranden och låtanden underkastades en sträng granskning, men
särskilt märker man en författarens synnerliga förkärlek för allt som
rörde sjöväsendet, och i sina granskningar av förslagen till flottans
omorganisation röjde han en förvånande sakkännedom i detaljen; han kunde
yttra sig om kabelklys och rundbultar, nämna varenda repstump vid namn
och visste huru många kannor tjära åtgingo till att lappsalva en
storstångsbardun, vilka sakupplysningar naturligtvis voro av oberäknelig
nytta för sjöförsvaret. Tack vare sin uppfinning befann sig vår man snart
på fri fot; med friheten återkom modet och med modet övermodet.

Åtskilliga nyheter hade emellertid visat sig inom huvudstadens
samhällsliv; man hade fått en fabrik och man hade fått ett bolag, i
vilket de kungliga hade aktier. Tvenne sådana patriotiska företag kunde
icke äga bestånd utan att allmänheten, som voro företagens förläggare,
skulle erhålla regelbundna underrättelser om de båda inrättningarnes
ställning, styrelsens önskningar och beslut, framtida avsikter och mera
dylikt. För sådana goda ändamåls vinnande ansågs ett tidningsblad vara
det mest passande medel. Till redaktör söktes en person, som genom sin
opartiska ställning till alla affärsförhållanden kunde inse, att den
franska karduansfabriken var den enda berättigade, och att det italienska
glasbolaget var det enda behövliga för Sverige; dessutom skulle
tidningschefen vara en man med hård panna, som kunde tillbakaslå alla
orättfärdiga angrepp från avundsmännen (konkurrenterna), men tillika äga
insikt i alla ämnen, som intresserade allmänheten, såsom poemböcker,
teaterpjäser, oljefärgstavlor m. m., så att tidningen icke fick utseende
av ett affärscirkulär. Mannen behövde icke letas med lykta. Vår vän, ty
så våga vi åter kalla honom, sedan han upphört vara fattig och står i
begrepp att bliva mäktig, vår vän var genast funnen, och den ännu icke
erkända ärftlighetsteorien hade vunnit ett nytt bevis för sin riktighet:
Agathon Hund, av den adliga ätten Hund av Hutlösa, skulle nu med en rad
av glänsande bedrifter hävda det fäderneärvda ryktet och giva en ny glans
åt det illa medfarna namnet. Och bättre val kunde aldrig de patriotiska
aktieägarne ha gjort, Aldrig behövde de frukta att hos sin redaktör torna
på några hårdnackade meningar i saker och ting, ty alla hans politiska,
sociala, kyrkliga och ekonomiska åsikter kunde sammanfattas i den enda
kärnpunkten, vilken gav hela hans offentliga karaktär dess egendomliga
prägel och som han formulerade så här: »människan måste dricka vin till
middan».

Instruktionen som bolagen givit vår vän var lika så kort, men icke mindre
uttrycksfull och innefattades i två ord: »stick'en!» och »tout beau!»
Redaktörens intelligens skulle avgöra vem och när det ena eller andra
gällde och icke förblanda de båda.

Tidningen erhöll i dopet det egendomliga namnet Farao, vilket skulle
innebära en erinran om dess strängt monarkiska tendenser och dess vördnad
för det sekelgamla beprövade, men den enfaldigare delen av allmänheten
som icke kände de egyptiska Faraonernas förträffliga tillvaro menade
snart, med nyförvärvade insikter i saken, att namnet Farao var upptaget
efter ett bekant dobbel, i vilket man företrädesvis spelade falskt.

En grym ironi av det allsmäktiga ödet ställde så till, att
redaktionsbyrån inhystes i för detta Hundska palatset vid Norrmalmstorg,
vilket för länge sedan gått under klubban och nu var inrett till
handelsbodar av alla slag. Här i bottenvåningen, där fordom den lysande
ättens banketter tillagats, satt nu vännen Agathon som en mäktig herre
och dömde över människors väl och ve, och när han stundom tittade upp
till första våningen, där riddarsalen var uthyrd till möbelmagasin, kände
han en tagg i hjärtat, men när folket såg det Hundska sandstensvapnet,
som fått sitta kvar över portalen, då råkade de ut för samma misstag som
skurfrun och trodde att det var Faraos skylt.

Amerikafärden hade emellertid givit Agathon sådana djupa republikanska
intryck att på de områden där han var fri, nämligen pjäsernas, poemens
och tavlornas, han snart föll för frestelsen att lägga åsido de
monarkiska begreppen och upptaga några av de nya, men för att icke skada
saken tog han upp några idéer från en gammal västerländsk s. k.
republik, nämligen det aristokratiska Venedig, i vars författning han
råkat beundra den ovärderliga och bekanta institution som kallades
Lejongapet. Översatt på sextonhundratalets svenska blev detta ett hemligt
officiellt tillkännagivande, att allmänheten mot en ringa avgift av fem
daler silvermynt kunde få trycka obevisade anklagelser mot sina ovänner.
Företaget vann en lysande ekonomisk succés, och Agathon blev näst kungen
den mest fruktade storman i hela huvudstaden.

Ve den, som försummade att hälsa på honom! Ve den, som klagade under
käppslängarne! Han skrev lovsånger till enväldet, till kyrkotukten i 1686
års kyrkolag, han anställde kättarförföljelser och tryckte av
predikningar, han lovsjöng reduktionen, som gjorde några adelsmän lika
fattiga, som han; bönderna hatade han, emedan de hade fasta bostäder och
kunde, det vill säga måste, betala skatt, han hade en gång det förslaget
att bönderna skulle avskaffas och hemmanen drivas med skvaltkvarnar och
vattenhjul, ty hemmanen voro till för skattens skull och icke för
böndernas, och det var han som bevisade att de icke ägde sin jord, då de
icke ägde räntan (d. v. s. skatten) och han höll strängt på de adliga
privilegierna.

En sådan väldig kämpe hade aldrig storherrarne haft förr, och fastän de
skämdes för bekantskapen, så underläto de icke att giva honom en vänlig
nick, när han stod med hatten i hand på rännstenskanten och bestänktes av
deras framrullande vagnar, vilket icke hindrade att de spottade för sig
genom andra vagnsfönstret, som man gör då en katt springer över vägen.

När han om aftnarne inträdde på Bollhuskällaren, försummade ingen av de
stackars aktörerna att genast stiga upp och erbjuda honom en plats, ty
han hade deras välfärd i sin hand. På sextonhundratalet hade man nämligen
en sådan respekt för vad som skrevs i en tidning, att den skådespelare,
som omnämndes ofördelaktigt, genast blev uppsagd, och man såg då ofta
mången familjefar på detta sätt berövad sitt och sin familjs bröd,
gråtande anhålla av en tidningsredaktör om nåd för sina små, vilken nåd
bestod i att få slippa ovett nästa gång.

Men när han välplägad och mätt steg upp från de fattiges bord och man såg
hans värja försvinna genom dörren, då haglade förbannelser som eldregn
och mången daggert drogs då halvvägs ur skidan för att sedan helt
beskedligt krypa ner igen, och hade icke duellplakatet funnits, skulle
icke vår vän hava länge drivit sitt vackra hantverk.

Men nu svällde han av välmåga och hans tunna kinder skeno av belåtenhet;
några sade visserligen att han sålt sin själ, men andra menade att den
var köpt.

                  *       *       *       *       *

Här gjorde skäktan en paus och försjönk i grubblerier. Artisten, som
tillbragt sin tid med att spänna om hängslena och göra heraldiska
studier, lagade sig nu i ordning att utföra sitt restaurationsarbete. Med
en blick överfor han de gyllne fälten, spottade (tänk: spottade) på
rostfläcken, tog fram sin näsduk och började gnida. Förgäves!

-- Tag hit en skurtrasa, ropade han åt en av fruarne. Och såpa!

Han erhöll efter några parlamentariska försök det begärda. Men alla hans
ansträngningar voro förgäves.

-- Det här måste förgyllas! mumlade han, slog igen sitt färgschatull och
steg ner.

                  *       *       *       *       *

-- Nå, hur gick det med vår vän, frågade den unga skäktan, som ville ha
slut på historien.

-- Fabriken störtade, bolaget sprack och vår för detta vän nedsjönk i
elände.

-- Ja, men hans sköld hänger kvar i minnenas tempel?

-- Adelskapet är ärftligt som brottet!

-- Men straffet då?

-- Det kommer!

-- Claris majorum exemplis? Genom förfädernas lysande föredömen? Va?

-- Nej, inte den vägen!




En nationell bildningsanstalt.


Klockan slår elva i nationalteaterns kansli. Några unga skådespelare, som
skola på repetition, måste gå, efter att hava väntat en timme på
nationaldirektören för Konglig Majestäts hovkapell och teatrar.

Strax därpå infinner sig sekreteraren, vilken icke hunnit anlända förut,
emedan han tjänstgjort i civilstatens pensionsinrättning. Efter att ha
förklarat för vaktmästaren, att direktionen icke träffas förrän klockan
2, slår han sig ner vid sitt skrivbord och börjar författa en ledande
artikel till hovtidningen. Ämnet som direktionen givit honom att skriva
över hette:

_En nationell bildningsanstalt_. Och han skrev:

»Det är icke första gången helgerånande händer sträckts mot den
nationella bildningens tempelgårdar och Gustav III:s skapelse.» Pennan
stannade. Han hade icke dåligt huvud och det föll hans hjärna in att
tänka på egen hand under det pennan gick. Och hjärnan tänkte: Gustav
III:s skapelse! Vilket motiv! Det fanns svensk teater 200 år innan Gustav
III inkallade tyska kompositörer. Gustav III:s skapelse! Är det ett
helgerån att sträcka sina händer mot något, därför att det är Gustav
III:s skapelse? Enväldet på mened, brännvinsfloden, garcons bleus,
frasmakeriets införande i det offentliga, samvetslösa krigståg voro också
Gustav III:s skapelser, och 1809 års män, som buro händer på dessa, hava
icke ansetts som helgerånare. Detta är således en fras! Så tänkte
hjärnan, men pennan strök icke ut frasen, utan fortsatte på egen hand.

»Hundra år hava förgått sedan dessa portar öppnades och nu vill man
stänga dem för alltid! Är det sant? Vi tro det icke! Vi hoppas och tro av
innersta hjärta att när det kommer därhän, att templet skall slopas, så
skola alla som en man samla sig däromkring och ropa: rör ej vid
helgedomen! Den kungliga skaparens ande svävar ännu över vattnen och
uttalar sitt varde ljus! Och helgerånarne skola betänka sig två gånger,
innan de rycka en sten ur den kungliga minnesvården!»

Pennan stannade igen! »Låt mig tänka», sade hjärnan!

»Det är så dags», sade pennan! Men hjärnan tänkte. »Kungliga skaparen?
Kungliga minnesvården? Det var för mycket kungligt, ty det var ju om den
nationella bildningen vi skulle tala! Och för övrigt, bönderna erkänna
tillsvidare blott en skapare!» Men det var nu skrivet! Pennan tog in mera
bläck och började ånyo kasta upp.

»Vi klaga över brist på en inhemsk dramatisk litteratur? Vad skola vi
sedan klaga, då en nationalteater (han skrev först kunglig, men strök ut
det) icke vidare tager de späda plantorna i sitt hägn såsom den hittills
gjort och varförutom vi icke skulle ägt ett enda namn i vår fosterländska
dramatik!»

-- Nu ljög du, sade hjärnan. Messenius, Gyllenborg, Hallman, Bellman,
Kexell, Envallson, Björn, Börjesson, Blanche och Hedberg hade aldrig
blivit spelade på en kunglig scen förrän de redan voro stora på andra
scener. Är det alltså Gustav III:s, Kellgrens och Leopolds operatexter,
med och utan musik, som räknas utgöra den nationella dramatiken?

Nu anlände nationens dramatiska smakråd från lotsstyrelsen, där han var
kanslist, och medförde en pjäs, som han genast ville ha uppförd.
Lotsfördelningschefens fru hade nämligen dramatiserat en novell ur den
franska modejournalen Le Printemps, och smakrådet hade retucherat den och
kallat den Hertiginnan. Det fanns en förträfflig roll för »hertigen» och
sex klänningar för hertiginnan. Allting talade för pjäsens framgång och
sekreteraren hade för sin del ingenting att invända. Nationalkassören,
vilken just nu kom från arméförvaltningen och tillhörde teaterdirektionen
såsom »kännare», hördes nu i frågan, och han bedyrade efter att ha läst
titeln och rollförteckningen, att pjäsen skulle gå tjugufem gånger.
Lovade sitt förord. Småningom anlände från Kammarkollegium
nationalkamrern för kungliga teatern, vilken hade till göra att övervaka
nationalsekreteraren, vidare från riksbankens kassakontor
nationalintendenten över Sveriges dramatiska litteratur. Flera kommo icke
före klockan halv tre, då Hertiginnan var antagen till spelning, rollerna
utdelade och direktören anlände från landshövdingämbetet. Nu blev det
färm expedition, ty direktören skulle klockan fyra vara i
riksmarskalksämbetet.

Först läste han ledaren till hovtidningen, ändrade uttrycken kunglig till
nationell. Därpå antog han Hertiginnan till spelning.

Nationalintendenten för Sveriges dramatiska litteratur anmälde nu, att
han hade planen färdig till det livbeväringsstycke, som regeringen
beställt, varpå direktören bad att få höra den i största korthet.
Innehållet är följande: Löjtnant Axel älskar en flicka, som icke har
några pengar, han beslutar att skjuta sig, men då kommer en vän och
öppnar utsikter till befordran, om han går med i sällskapet
livbeväringens vänner. Axel inställer skjutningen. Men en bonde, som icke
tror på livbeväringen, motarbetar densamma, så att den uteblir. I tredje
akten bryter kriget ut. Stora rysstjut upphävas. Svenskarne bli slagna,
emedan de icke ha någon livbeväring, och bonden nerskälles. Emellertid ha
Axels kamrater blivit uppbrända på en loge och Axel blir befordrad till
kapten, varefter bonden nerskälles ett tag till och Axel blir gift. Ridån
faller under ett ideligt skällande på bönder och med en uppmaning till
publiken att ingå i sällskapet livbeväringens vänner vars årsavgift är
fem kronor om året. Stycket antogs genast till spelning för sitt
fosterländska syftes skull, men får icke ges förrän efter riksdagens
slut.

Nationalkassören avlämnar två nya stycken, som hans svägerska översatt,
och smakrådet godkänner dem.

Nationalkamreraren erinrar nu, att ett kålfat med svenska original ligga
ohämtade. Direktören frågar smakrådet, om han läst dem och då denne med
ja besvarat frågan, befalles vaktmästaren bära upp kålfatet på vinden.
Varför svenska original förvaras i kålfat har ännu icke någon fått reda
på.

Därpå börjar mottagningen. Sekreteraren sätter sig vid dörren i yttre
rummet och vet vilka han skall släppa in. De andra underrättas att
direktören har så mycket att göra, att det vore bäst att komma igen om
fredag. Denna underrättelse meddelas regelbundet alla dramatiska
författare, som icke tillhöra nationalteaterns kansli, alla debutanter
och för övrigt alla sujetter som hava under 2,000 kronors lön.

Markisinnan slappes in först, ty hennes ärende är viktigast.

-- Första akten lilafärgad atlasklänning med sex alnars släp.

-- Åtta om jag får be; hertiginnans var sju alnar i Cocotte eller
Kokett!

-- Låt gå för åtta då. Ni äro så bråkiga, mina damer. Fem omgångar
crepiner och sju cykloner av halv cotillon; två rader knappar i ryggen av
stalaktit ...

-- Tre rader om jag får be; prinsessan hade två rader i Monsieur Jean.

-- Tre rader knappar av stalaktit. Andra akten: polonäs av grön bombast
med gallerie à la Dauphine; sju bröstremsor av kalmuk med förnicklade
häktor och espagnoler av koprolit. Tredje akten: laxgul robe med
strecktecknade snedslag och volanger å la concorde; passementerie russe.

-- Omöjligt! Tredje aktens sortie kan jag icke göra utan tunique
charivari -- -- --

-- Det måste gå! Kammarrätten har gjort anmärkning på damernas klänningar
--

-- Ph! Kammarrätten! Vad har konsten med kammarrätten att göra? Eller
anser direktören, att man kan säga den slutrepliken i passementerie
russe?

-- Hur är repliken? Jag minns inte!

-- »Min far! Ni överger ert barn därför, att det älskar en man, som
blott har 6,000 francs i räntor! O, min Gud, detta överlever jag
aldrig!»

-- Nå, varför kan inte det gå an?

-- Förstår inte direktören, att man skall säga detta på sina knän och då
måste klänningen räcka till ...

-- Jag förstår! Konsten framför allt! -- Fjärde och femte akten får
mamsell skaffa sig själv!

-- Själv! Omöjligt! Vet direktören vad den andra klänningen kostade, som
jag hade i Cocotte?

-- Nej! Men den var charmant!

-- En hel månads lön!

-- Hm! -- Vad levde mamsell på den månaden?

-- Hm! -- På besparingar.

-- Fortsätt då med besparingar, så behöva vi inte bli skrubbade av
kammarrätten! -- Förlåt, men jag har inte tid längre!

-- Ett enda ord!

-- Jag har inte tid! -- Regissören får komma in!

-- Ett enda ord: mamsell Rose har gått och sagt ...

-- Tyst, jag vill inte höra ert förbannade skvaller. Ut!

Regissören kommer in. -- Hertigen har rapporterat sig sjuk från Lysekil,
Anatole vill icke spela emot herr Pettersson, grevinnan kan icke komma
förrän första oktober.

-- Jaså, hertigen vill spela sjuk och bli mottagen med blommor som
vanligt; och grevinnan på samma sätt, fast hon vill ha transparang. Hur
skall man nu få en repertoar --

-- Vi ha ju En kopp te, De båda döve, och Han är inte svartsjuk.

-- Det har herrn rätt i! Sätt opp dem. -- Adjö!

Direktören ringer på kamreraren:

-- Är det många väntande där ute?

-- Det är alldeles överfullt.

-- Bär då in min överrock och hatt.

Befallningen åtlyddes.

-- Nu måste jag gå!

Kamreraren går före och bryter väg som en snöplog och med ett iltågs fart
passerar direktören de yttre rummen, där väntande rusat upp och stå
bugande på ömse sidor, och är snart ute i farstun, innan någon hunnit
antasta honom.

                  *       *       *       *       *

Riksdagsmannen Håkan Olsson hade efter några goda år lyckats spara en
smula pengar; han hade länge hyst ett djupt behov efter bildning, men
tiden hade icke räckt till för anskaffandet av sådant, som egentligen
icke tycktes göra människorna bättre, men huvudsakligen högfärdiga, efter
vad han kunde döma av sina bildade kamrater i kammaren.

Han hade under diskussionen om teateranslaget fått ögonen öppna för en
nationell bildningsanstalt, som under namn av Kungliga teatern var alla
stockholmares stolthet och förtjusning. Det skulle enligt några herrars
påstående vara den bästa och billigaste anstalt för erhållandet av
nationell bildning, och dess verkningar voro omätliga, varjämte det vore
en skamfläck för nationen, om den icke ville betala dess årliga skulder.

Herr Olsson hade visserligen besökt många andra teatrar och haft både
nöje och uppbyggelse, men egentligen bildad hade han aldrig känt sig. I
sällskap med en mängd unga kontorister hade han tvärtom känt sig mycket
obildad, då de oupphörligt ansatt honom med frågor om han sett mamsell
Rose som Cocotte eller herr Anatole som Monsieur Jean, och han till sin
blygd måste svara nej. Med de förbättrade konjunkturerna och efter de
upplysningar han fått av de bildade kontoristerna, greps han av ett djupt
behov efter nationell bildning, och han beslöt att dela med sig därav
även åt sin hustru och dotter.

Han köpte sig alltså biljetter till lilla nationalteatern och avvaktade
under spänd väntan hurusom den nationella bildningen skulle slå ner på
honom och hans familj och göra dem till upplysta fosterlandsvänner. Man
spelar Monseiur Jean, komedi i tre akter, från franska originalet,
översatt av Cassacko (signatur från smakrådet). Ridån går upp över en
ändlös brysselmatta besatt med kanapéer och en spis med pendyl.

Kammarjungfrun inkommer i en sidenklänning, tittar i en rosenröd biljett
och säger någonting som man inte kan höra. Herr Anatole inträder genom en
annan dörr och kysser henne över axeln. Herr Anatole är klädd i kanelrör
med guldknapp, pincenez och cigarrettmaskin samt en ofantlig urkedja.
Hans skjorta är urringad »ända ner till nyckelpiporna» som Håkan Olsson
uttryckte sig när han kom hem. Anatole gör en cigarrett och talar
någonting med kammarjungfrun. Då inträder markisinnan, ger en vink åt
kammarjungfrun, som genast förstår och därför avlägsnar sig. De bli
ensamma.

-- Min herre!

-- Fru markisinna!

Anatole lägger undan cigarrettmaskinen och tar kanelröret.

-- Vad är det som förskaffar mig den äran av ett så tidigt besök?

Anatole piskar sina byxor med röret.

-- Jag vet inte, uppriktigt sagt, fru markisinna vad som berättigar er
att göra en sådan fråga.

-- Er frånvaro skulle berättiga er att fråga mig varför er närvaro icke
gör mig berättigad att fråga er!

(»Vilken dialog: charmant!» Svag applåd! --)

Anatole går en diagonal över brysselmattan, sätter på sin pincenez,
piskar en soffa med röret och säger med ryggen vänd mot markisinnan:

-- Därför att jag älskar er.

Markisinnan vänder honom ryggen och snurrar släpet omkring sina fötter;
därpå vänder hon omkring huvudet under det kroppen förblir orörlig,
lägger ansiktet på ryggen med hakan rätt över ryggraden och säger med ett
sphinxartat leende:

-- Det är vackert väder i dag.

Anatole utbrister i ett konvulsiviskt skratt och tar fram
cigarrettmaskinen igen. Markisinnan lindar upp släpet och går; hon
stannar mitt på mattan och öppnar munnen såsom hon ämnade säga någonting,
men hon säger ingenting utan går.

En skallande applåd inkallar henne strax igen för att mottaga publikens
hyllning. Hertigen, som stått bakom dörren för att göra sin första
höstentré efter Lysekilssjukan, skummar av raseri. Han låter scenen stå
ett ögonblick för att lufta den från markisinnans applåder och han låter
Anatole också stå där förtvivlad. Nu när det blivit dödstyst och när en
svag viskning, »nu kommer han» börjar höras, då inträder hertigen,
långsamt, apropos, likgiltigt. Han ser verkligen ut som om han varit
sjuk, men icke i Lysekil utan i Venedig, hans ansikte uttrycker ett
outsägligt lidande, som om han tillbragt en vinter i en brandvak.

En dånande applåd hälsar honom; men han hör den icke till en början, hans
ögon blicka in i det outsägliga. Slutligen vaknar han upp, ser sig
överraskad omkring: »Vad betyder detta?» Något sådant hade han aldrig
väntat sig. Ett svagt igenkänningsleende svävar över hans bleka läppar,
han blir rörd, går ned till sufflörluckan och bugar sig med handen på
hjärtat.

Bullret lägger sig och Anatole, som lidit helvetets kval, förgäves
sökande att avbryta applåderna, hugger nu in med repliken:

-- Jean! Är det verkligen du, min gamle hederlige vän! Vilken lycklig
slump har fört oss tillsammans!

Jean omfamnar Anatole under djup rörelse och kallar honom sin gamle
gosse. Anatole finner att han ser olycklig ut, ber honom sätta sig och
berätta.

Jean sätter sig och nedsjunker ända till axlarne i en fåtölj; Anatole
bjuder honom en cigarrett som han vänligt avböjer, varpå han börjar
berätta. Håkan Olsson slumrar in och vaknar lagom för att höra slutet.
Jean är ruinerad, så att han endast har 6,000 francs i räntor och vet
icke mer vad han skall göra i livet, som berövat honom alla hans
illusioner.

Anatole uppmanar honom att söka en ministerpost i Neapel, men Jean är för
stolt att arbeta.

-- Och nu tänker du skjuta dig, säger Anatole.

-- Jag skulle anse det som en helig plikt mot den släkt, vars namn jag
har äran att bära, men jag kan det icke numera, ty -- -- -- jag -- -- --
älskar. (Han stiger upp och ställer sig vid spisen.)

-- Älskar du? Och vem?

-- Markisinnan de Carambole.

-- Markisinnan de Carambole?

Anatole flyger upp och trampar mattan med sina blanklädersstövlar.

Jean låter huvudet sjunka ner mellan nyckelbenen, lyfter på vänstra
framfoten, slår ett svagt slag i mattan och viskar ett knappt hörbart:

-- Tja!

Därpå märker han Anatoles rörelse, han hivar långsamt upp huvudet igen på
axlarne, rullar ögonen mellan båda avantscenerna och utbrister:

-- Vad går åt dig? Du är så upprörd?

-- Ingenting! Ingenting! Ett anfall av svindel, det är snart över!

Jean springer fram, fattar Anatole i axlarna, ser honom mitt i ögonen och
skriker:

-- Du älskar markisinnan!

Anatole slingrar sig ur hans armar, hopsamlar cigarrettmaskin, rör och
hatt, ställer sig på språng i dörrspringan och skriker:

-- Jag älskar henne!

Men Jean, som märkt argan list och vill förekomma Anatoles applådsortie,
slår sig baklänges på mattan, så att han kommer med huvudet mot en
resår.

Ridån faller. Jean ropas in och får en blombukett, men Anatole vågar icke
gå in.

I andra akten är hela nationalteaterns elevskola och dramatiska sujetter
under 2000 kronors lön samlade kring en kolossal biljard hos markisinnan.
Under serveringen av té och champagne utspinner sig följande spirituella
dialog:

-- Guerre!

-- Carambolage!

-- Pott!

-- Markör!

-- Kö!

-- Milieu!

-- Tascha'n!

-- Cinque!

-- Huit!

-- Dix.

Detta är inledningsscenen till den stora craque som nu skulle äga rum.
Elevskolan avlägsnas och markisinnan kommer in åtföljd av Jean.

-- Jag är skyldig er en bekännelse, fru markisinna.

-- Ni är icke skyldig mig något.

-- Jag älskar er!

-- Än sedan?

-- Ni älskar Anatole!

-- Än sedan?

-- Jag är ruinerad!

-- Än sedan!

-- Jag kommer att skjuta honom!

-- Nej, det kommer ni icke!

-- Och varför icke?

-- Därför att ni älskar mig!

Markisinnan har dragit sig ner mot vänstra avantscenen. Hon kastar med
vänstra vaden sitt släp ut i kulissen, faller på knä och knäpper ihop
händerna.

-- Ni dödar honom icke, när jag ber er; icke sant?

-- Jag dödar honom!

Jean börjar nu backa uppåt spisen och markisinnan kryper framåt på knäna
under följande dialog:

-- Nej!

-- Jo!

-- Nej!

-- Jo!

-- Nej!

-- Jo!

Nu har man gått för fullt ända upp och nu måste man vända. Jean lägger
släpet i position med sin vänstra fot och backar ner åt vänstra
avantscenen under det markisinnan kryper efter honom; det är en högst
spännande scen, ty man väntar varje ögonblick att få se klänningslivet
brista och skilja sig från kjolen, men det går lyckligt och väl, tills
Jean störtar ut genom dörren. Då upphäver markisinnan ett indiantjut och
kryper omkring bord och stolar, tills hon utmattad kastar sig framstupa
och med klacken känner efter om släpet ligger rätt ut.

Anatole rusar in.

-- Var är den eländige?

Markisinnan hämtar sig från sin förargelse, att hon icke fick någon
applåd och svarar skarpt:

-- Det vet jag inte!

-- Ni ljuger, cocotte! Han var nyss här! Ha, jag ser att ni döljer något
för mig och jag svär på att ni har hans brev i er barm! Tag hit!

-- Jag har intet brev!

-- Tag hit!

Anatole river upp hennes klänningsliv och får fatt i brevet.

-- Ha, eländiga!

Men markisinnan störtar sig över honom och återtager brevet. Nu börjar en
mycket spännande scen. Anatole störtar sig över markisinnan, slår henne
baklänges på en soffa och sätter sitt knä på hennes bröst. Markisinnan
sparkar honom i magen, under kvävda ångestrop, och smyger brevet i
munnen. Anatole tar en papperskniv och bryter upp munnen. Markisinnan
biter honom i fingrarna och spottar honom i ansiktet. Anatole slår henne
i ansiktet och kallar henne cochonne. Markisinnan förklarar, att hon
sväljt brevet, varpå Anatole rullar en cigarrett och går. Ridå!

Inropningar!

Håkan Olsson är mycket förtjust, men förebär ett hastigt illamående och
avlägsnar sig efter att ha lämnat sina fruntimmer tillstånd att fullborda
sin nationella bildning på egen hand tills spektaklet är slut.

Han går ner på källaren och råkar några andra riksdagsmän, vilka äro
bjudna på supé av framstående artister från nationalteatern. Håkan Olsson
är också bjuden, ty alla riksdagsmän äro avhållna av nationalaktörerna.
Han går därför upp efter spektaklets slut och hemförlovar fruntimren,
sedan han fått underrättelse om, att de voro överlyckliga och att
översättaren blivit inropad två gånger.

På du Nord var en liten men bedövande supé arrangerad och både Jean och
Anatole voro värdar. Håkan Olsson, som redligt betalat sin biljett,
förstod icke att man skulle tacka nationalaktörerna för att de varit så
goda och tjänstgjort. Detta syntes alls icke inverka på dessas lynnen, ty
de voro i en särdeles upplivad sinnesstämning. Jean gick genast på Olsson
och tog honom i famnen:

-- Nå, var farbror nöjd med oss i afton? Jean hade nämligen aldrig sett
en bonde utom i kungliga nationaldivertissement och trodde därför att de
kallades farbror allesammans.

-- Jo Jag var mycket nöjd med min afton, och jag ser nu att man kan lära
ett och annat på spektaklet, som man inte vet förut.

-- Nå, se där! Farbror erkänner då att det är ett bildande nöje?

-- Ja, Jag må säga, att jag aldrig känt mig så bildad som i kväll och det
här nationalspektaklet är en välsignad sak. Det är sanning det.

-- Han uttrycker sig litet dumt, viskade Anatole, men han är pålitlig.

-- Vad hette han, frågade Håkan Olsson, han som hade ikull frun på
soffan?

Anatole blev häpen.

-- Det var jag som spelade Anatole, sade han förnärmad.

-- Hå, var det aktörn? Aktörn var en huggare att spela.

-- Hade inte riksdagsman någon affisch? frågade Jean.

-- Nej, si, jag begagnar aldrig någon affisch, för jag går på teatern för
att se på pjäsen och inte på aktörerna.

-- Inte på aktriserna heller? inföll Anatole spetsigt.

-- Nej, inte det heller. Jag vill alltid tänka på vem de föreställa och
inte på vem de äro.

-- Kretin! viskade Jean, och Anatole biföll.

Efter supén höll Jean ett glänsande tal fullt av Gustav III:s skapelser,
helgedomar, rånare och skamfläckar.

Håkan Olsson svarade:

-- Han älskade icke att gå på operan, ty han förstod icke utländska språk
(Bravo!), han ville icke rösta två öre till nationaloperan, ty någon
sådan fanns inte, och den utländska kunde ges av samma musikanter utan
att de voro nationalmusikanter (Bravo!), men dramatiskan, den ville han
rösta för. Han, som förde ett stilla, tillbakadraget liv i landsorten och
aldrig kunde få tillfälle att umgås med de förnäma, han hade så mycket
att lära av att se en pjäs på nationalspektaklet, ty han fick därigenom
se och erfara, huru de förnäma hade det och huru de tänkte sig livet.
Teatern är en bildningsanstalt, mina herrar, den är ett vapen, som är
ganska farligt och bör därför icke lämnas i händerna på obildat folk;
därför bör staten ta hand om saken och noga övervaka, att icke vapnet
vändes mot regeringen. Mina herrar, ni ha trakterat så grundligt i kväll,
så att jag tror jag sagt min mening något otydligt, men i alla fall var
den välment! Vad Gustav III:s skapelse beträffar, så tror jag icke att
den är något hinder för att vi bära hand på operan, som slukar allt vad
dramatiskan förtjänar (Bravo!), ty vi ha burit händer förut på en Gustav
III:s skapelse.

-- Vad då för en?

-- Gustav IV Adolf! (Applåder) och för det tror jag inte vi satt några
skamfläckar på oss! Skål, mina herrar!

Hurrarop! Håkan Olsson hissas och bäres i en stol.

-- Han är inte så dum som han låter, sade Jean.

-- Han har räven bakom örat, sade Anatole, då de bröto upp.




Så går det till!


Det är snart sexton år sedan gasen tändes en afton på Operakällaren, och
det är ändå som det skulle ha varit i går. Toddygubbarne hade brutit upp
klockan sju, tröttnande på att vänta Posttidningen, som aldrig ville
komma ut denna kväll. Första akten höll på att gå däruppe; det är tyst i
källarsalen; det är för tidigt att äta och för sent att dricka toddy; en
och annan ung man, blek om näsan, som kanske nu först lyckats anskaffa,
vad han borde ha mitt på dagen, försöker i det längsta göra troligt att
han äter kväll klockan sju. Första akten har gått; det gläntar och
glappar i dörrarne, disken belägras, atmosfären doftar öl och brännvin
och cigarrett-tobak. Ingen Posttidning! Det ringer och belägringen
upphäves; luften lättar igen och gaslågorna susa.

En ung man, som är äldre än han ser ut, träder in med en ljudlös gång,
avtager sin rock med en resignerad min som om han avklädde den gamla
människan, skjuter av sina lädergaloscher som om han avskuddade sig allt
jordens eländiga stoft, frågar med en andeviskning den hälsande
överkyparen om Posttidningen har kommit, erhåller ett ödmjukt nej, ber om
ett glas malaga och sätter sig vid ett bord mitt på golvet i stora salen,
där han kommer i bästa belysning, ty han vet, att alla resande och en
mängd unga stockholmare gå in på Operakällaren för att se på porträtt.
Han sitter en stund ensam tyst, ordnar sitt Lamartineshår, för sin malaga
till läpparne som om han tömde den bittraste kalk och försjunker i inre
åskådningar. Då kommer som en kurir överkyparen fram och lämnar en våt
Posttidning. Vår idealist, ty han har redan röjt sig för vår skarpa
blick, kan icke hejda en rörelse av otålighet, men en otålighet, som
genast lägger sig. Han fattar den hopvikna tidningen, låter den långsamt
utveckla sig till sitt fulla folioformat; läser på den gamla kära titeln;
låter den skumma blicken överfara alla patentkungörelserna såsom varande
alltför materialistiska, går med likgiltighet förbi domarne, som av
ängsliga hjärtan väntats i så många, långa månader; han ilar förbi dessa
upprörande tillkännagivanden om olyckliga som måst gå ifrån hus och hem
för att betala sina skulder, stannar ett ögonblick mysande vid
bekantgörandet av rättade misstag inom äktenskapet. Vad rör honom allt
detta livets elände eller som han kallar smuts, honom, som lever i en
annan, högre värld? Han har kommit över första sidan och befinner sig vid
vändpunkten, ty det är på andra sidan det står, där uppe i nordvästra
hörnet.

Han vänder, vänder ut och in på bladet. Nu behöver man icke längre spela,
ty man måste ju börja längst upp på första spalten, där det ödesdigra
ordet _Utnämnde_ står.

I vilken helvetisk kombination hade de små blytyperna råkat! Huru kunde
de verka som ett galvaniskt batteri! Hans ansikte utsträcktes på längden,
hans händer veko ihop arket och förvandlade det till en liten avlång
oktav, han lyfte sig från stolen och ville stiga upp, men han blev
sittande, tömde sin malaga och bad om en viskytoddy (han hade nämligen
avgivit ett nykterhetslöfte att aldrig begagna konjak).

En häftig sorg över människornas ondska hade bemäktigat sig hans känsliga
själ; krossade förhoppningar, mörka tvivel på sin kallelse som skald,
tanken på föräldrarnes sorg, vännernas hån, detta sista kanske mest,
gjorde honom djupt olycklig. Han kände en viss demokratisk känsla vakna i
sitt aristokratiska sinne och han längtade efter att få tala vid en
tidningsskrivare.

Andra akten är slut. Strömmen är starkare än förra gången, och nu stiger
ropet på Posttidningen lika högt som på punsch.

Skalden mottager uppvaktningar och skyndar att meddela nyheten själv, för
att slippa få den i näsan. Nyheten sprids: Svenska akademien har
kompletterat sig med ett nytt val. På vem?

Ja: vem är han? Vad har han gjort? hagla man och man emellan, ty man har
ännu icke upphört att förvånas över akademiska val.

-- Vad har han gjort? (vilket ju skulle vara viktigast). Ja, det vet
ingen. Hade han översatt något? var den första och naturligaste frågan.
Nej! Hade han skrivit något själv? den andra frågan. Nej! Någon vill
minnas att han hållit en föreläsning i arabiska för Stockholms damer;
andra tro att han skrivit en tidskriftsartikel, andra vilja minnas, att
han hållit ett tal på vers någonstans.

-- Vem är han? Somliga mena, han är Lundensare, andra minnas honom som
Uppsaliensare. Slutligen upplyser skalden, att han var
promotionskamrat med akademiens beskyddare. Håhå! Det är en av de många
promotionskamraterna från de löftesrika, oförgätliga dagarne! Då förstå
vi! En tidningsskrivare bifogar den dyrbara uppgiften, att han är släkt
med direktörens fru. Då vet man vem han är: en släkting! Men i en grupp
av brednäbbade unge män vet man förut vem han är.

-- Ett schamangt val! Våvan kuvatov! -- Våran! Där ha vi det! Våran
kurator!

Skalden anmodar en livvakt av tidningsskrivare att slå sig ned vid hans
bord! Nu kan man äta kväll utan att kompromettera sig.

Valet överklagas nästa dag i ett par Stockholmstidningar med vanlig kraft
och verkan, men i en annan hälsas det med jubel av hela »Svenska
Folket».

                  *       *       *       *       *

Närmaste åtgärd efter ett inval i Svenska akademien är att föremålet
avritas och biograferas i Illustrerad Tidning. Det är nu för sent att
protestera, mannen tillhör ohjälpligt våra store.

Aldrig hade Kungliga Bibliotekets tjänstemän haft så mycket bråk med en
kanonisering som med denna, och därvid bidrogo flera omständigheter. Han
hade verkligen hållit en föreläsning, men den var inte tryckt (därför att
den varit tryckt förut i en tysk lärobok). Med mycket besvär fick man
reda på tidskriftsartikeln, men den kunde icke vidröras, emedan den var
ett pekorale som vunnit en viss ryktbarhet.

Återstod att leta upp verserna vid det obekanta tillfället, som någon
erinrade sig verkligen ha sett. Hela personalen sökte i två timmar, men
utan resultat. Man hittade visserligen i dess ställe ett poem »Till Emma
på hennes fjortonde födelsedag» och det lades av att ha i nödfall. Någon
översättning hade han som vi veta aldrig verkställt.

Det var om en tisdag och biografien skulle vara färdig på torsdagen för
att kunna komma ut på lördagen, porträttet var redan under den förflutna
natten ritat på trä.

Man fick således övergå till biografien. I huvudsaklig egenskap av
»släkting», fick man taga av släktingens biografi, så mycket man kunde få
in, men föremålets blev mycket mager. Hans födelseår, studentår,
promotionsår, pappa och mamma, det var allt.

-- Om ändå den d--n vore adelsman, så kunde man slå upp honom i Anrep,
anmärkte en genealog.

Men han var tyvärr född av borgerlig släkt.

Den olycklige biografen sökte göra en landskapsbeskrivning över den
provins, där vår store var född, för att kunna påvisa de inflytanden
natur och klimat haft på hans utveckling, men landskapet var så fult, att
det icke kunde ha varit en rimlig om ock avlägsen orsak till hans vackra
vers till Emma på hennes fjortonde födelsedag.

Nöden var stor, men hjälpen närmare än det kunde väntas. En vaktmästare,
som ordnade inkommande tidningar och råkade vara född i samma provins som
vår store, hade med förlåtlig fosterlandskärlek råkat fästa sig vid
innehållet i de blad, som utgingo från den store landsmannens hemort. Han
hade där läst en märkvärdig recension, skriven av den nye akademikern,
och hade fäst sig särskilt vid det livliga språket, som genomandades av
en lokalpatriotisk hänförelse och frapperade med några nyuppfunna
okvädinsord, som man sällan får se i tryck.

Det var ett fynd! Vår store hade uppträtt på banan som tronens och
altarets försvarare. Vad behövdes mera! Han hade visserligen uppträtt
anonymt såsom hund utan halsband, och skulle därför kunnat saklöst gripas
och överlämnas till rackarn, men vaktmästaren svor på, att det var den
store, och visste varför han fick gå lös.

En groda lär kunna blåsa upp sig tills hon spricker, men en biografi kan
blåsas upp och håller. Som biografen hade starka anledningar att icke
trycka om den ståtliga recensionen, är det min skyldighet att göra det.

Saken var den: ett demokratiskt manifest var utgivet, vi minnas det
kanske ännu. Släktingen, som troligen befann sig inkognito i den hundhop
där käppen gick fram, fick första rappet och uppgav ett tjut. Författaren
inskickade ett kort genmäle till provinstidningen av följande lydelse:

»Herr Redaktör. En anonym bedömare i Eder aktade tidning, som på flera
ställen kallar sig Vi, har behagat hedra mitt demokratiska manifest med
smädelser. Som jag icke kan veta vem som döljer sig under det mångtydiga
Vi, och fruktar att jag möjligen kunde i mitt svaromål ofrivilligt träffa
en hög person som är fridlyst, anser jag mig för tillfället svarslös.»

                          Författaren till Ett Demokratiskt
                          manifest.»

Detta, kan man tro det, intogs verkligen i tidningen, men naturligtvis
med följande reservation, hållet i den vanliga värdiga tonen:

»Såsom opartiska hava vi icke velat neka den usle författaren till
skandalskriften Ett Demokratiskt manifest att intaga hans smutsiga
genmäle. Läsaren kan av detsamma döma om hans skrivsätt! En författare,
som begagnar ett sådant busspråk är och förblir en fähund. Den bildade
allmänheten må döma emellan oss.»

Denna reservation mottogs med jubel ner i provinsen och ansågs vara det
»kvickaste» som var skrivet där på tjugufem år, och det vill säga
mycket!

Denna reservation var även närmaste anledningen till det oförklarliga
valet och till att skalden drack två viskytoddar på Operakällaren.

                  *       *       *       *       *

Den stora dagen nalkades. Det hade varit skarpskyttebal om natten på
Stora Börssalen och man hade skurat och vädrat. Den bekanta estraden var
uppbyggd; vaktmästaren borstade de blåklädda fåtöljerna.

Vilka rika minnen för den gamle tjänaren; vilka stora snillen hade icke
dessa fyra smala stolsben burit; här var icke som på riddarhuset (där han
också hade en liten syssla) där man föddes till sina numrerade platser,
här gällde endast förtjänsten. Icke var han mycket beläst i Svenska
litteraturhistorien, den gamle, och att komma ihåg alla, det stod inte
till. Men nog visste han i vilken stol Carl Michael Bellman suttit, ja,
han kunde visa, hur det var en vit fläck efter den pudrade peruken; nog
hade han reda på Lidners nummer och Thorilds; och han minns som om det
varit i går när Törnrosens bok (han kunde aldrig minnas namnet) höll sitt
inträdestal, och gamla biskop Wieselgren och Arvid August Afzelius. Det
var andra tider det! Och Stagnelius, Nicander, Crusenstolpe, Blanche,
Dahlgren (komministern), Jolin, Braun, Hierta som han tagit i hand. Och
allas älskling Elias Sehlstedt som var invald, men dog innan han fick
hålla sitt inträdestal. Det var bra synd!

Men den här nya! Den här nya! Han måste till sin skam erkänna, att han
aldrig hört talas om honom! Visst hade han sett ett och annat
besynnerligt fall, men det här var alldeles obegripligt. Han tog de sista
borsttagen på hans stol och ställde den på dess plats.

Därpå rev han upp fyra skålpund stearinljus (Liljeholmens femmor), satte
ljusen i stakarne, ett per man, tände och släckte dem. Aderton glas
vatten ifylldes, placerades; aderton sockerbitar, en per man, lades i
vattenglasen. Kronan tändes, lampetterna tändas. Dörrarne öppnas. In
störtar: Stockholms Gymnasii-ungdom, Lycei-ungdom, Nya Elementarskolans
ungdom, med hemliga hopp om mention honorable strålande ur de unga
anletena! Därpå studenten, som vunnit andra priset vid kappskrivningen på
vers, och magistern, som tagit andra priset för översättning. Nu komma
tvåhundra släktingar till pristagarne, och fem hundra systrar till
aspiranterna på mention; sedan ett hundra tagare av andra priset, en
rörande samling av gamla och unga, vilka besätta hedersplatserna nedanför
kungliga läktarn. Stolta minnen från flydda dagar, då deras namn gingo
ut genom ryktets basuner kring land och rike, då de trycktes i anhörigas
armar och mottogo glädjetårar på sina svarta frackar. Och nu! --

Nu komma de resande, som från avlägsna landsändar vilja bevittna det
stora skådespelet, för att ha något att berätta vid de stundande
julkalasen.

Vi intaga själva den anspråkslösa ståplatsen vid dörren bland
tidningsreferenterna bakom en resande familj och gymnasieungdomen, sedan
de höga ledamöterna intagit sina anspråksfulla platser.

Direktören bugar sig för kungliga logen (vilken är tom för aftonen),
hembär nationens tacksamhet till kungliga huset för att det varit ett
gott år, varnar svenskarne för att taga föredöme av alla de nationer, som
under årets lopp uttryckt missnöje med sin ställning, erinrar om Gustav
III:s förtjänster om fäderneslandet (Sverige, icke Holstein-Gottorp!) då
han stiftade Svenska akademien, begråter sedan i svävande ordalag den
avlidne, vars plats nu skall intagas av den nyinvalde, vilken får en
vink, att hans tur är att berömma den avgångne.

Den nyinvalde har ett kinkigt uppdrag. Den avlidne började nämligen sin
bana såsom rättrogen, men vacklade på slutet och blev till sist rent ut
sagt -- röd. Men ordets makt över tanken är stor och man ljuger bra i den
retoriska stilen. Och han ljög! Gud vad han ljög!

Direktören svarade och sade: att den nyinvalde var en blygsam man, att
han icke kom bärande på en börda av lysande förtjänster, utan kom med
ödmjukhet och därför, därför hade han sin plats bland de aderton (ödmjuka
tjänarne!).

Men han (direktören) visste att uppskatta förtjänsten där den fanns, och
det var hans plikt att erinra om, att den nyinvalde var en mäktig herre
över språket (busspråket), att han i sin blygsamhet (?) dolt sig under
anonymitetens slöja och med fällt visir som de gamla riddarne brutit lans
mot de så kallade folkvännernas (fähundarnes) inbillade försvarare, och
att han därvid visat sig vara en stilist av första rangen.

Därpå skreds till prisutdelningen. Studenten Pettersson hade (efter
alnslånga omsvep) erhållit andra priset för en diktcykel på alkaiskt
versslag kallad: _Ömma toner_, vilket gav direktören en osökt anledning
att utgjuta ett kvarliggande lager av gammal fras med ett övervägande
antal skiljetecken, som han icke kunnat avyttra i Posttidningen. »Här
fanns ungdomlighet och ursprunglighet, här fanns en friskhet, vilken,
sällsynt nog, redan, trots skaldens ungdom, var förenad med en hög
konstnärlighet, det skapande snillets trenne grundförmögenheter, den
poetiska känslan, den poetiska fantasien och den poetiska reflexionen --
vilken sistnämnda icke är att förväxla med den _spekulerande_ (på en
fåtölj spekulerande) reflexionen -- företedde sig i en fängslande
harmoni, där dock känslan snarare vore livlig och eldig än allvarlig och
djup, och där, för övrigt, denna faktor långt mindre än den bjärta
fantasien och den kloka, klara konstnärsreflexionen ådrog sig
uppmärksamhet, ty skaldens fantasi, hänvänd åt den yttre verkligheten,
visade sig särdeles stark i den poetiska åskådningen av den omgivande
världen, och med säkerhet och dristighet insög den inverkningarna
utifrån, omsatte dem till fasta, klara bilder, igenkännliga för alla,
och koncentrerande dem så, att det tillfälliga självvilligt underordnade
sig under de bestämningar, vilka företrädesvis borde ådraga sig
uppmärksamheten, ty innehåll och form täckte varandra i de flesta fall
fullständigt ...

-- Det var en hund att vara lärd, anmärkte den resande pappan och torkade
svettpärlorna från sin arma panna, som hållit på att explodera under
ansträngningar att fatta.

För att bevisa sin sats ansåg direktören riktigt att uppläsa ett prov av
studenten Petterssons skaldestycken Ömma toner. Stycket hade följande
lydelse:

              =I Perugias domkyrka:=

    Allvarsskimrande fönster, ljusinvävda
    släppa skymningsdagrar i tempelkor,
    takets valv, spetsbågade, pelarhävda
    simma ut i strimmor av guldstoftsflor.
    Hjälmbuskbärande sköldar, på väggen hängda
    mana forntidssignande minnen opp.
    Och ornatkringsirade, krumbågsvängda
    biktstoln manar helig det sorgbeträngda
    hjärtat till förnyelsehelgat hopp.

-- Gud så sött, anmärkte de femtio systrarne. Offret leddes fram,
halsarne sträcktes, guldet överlämnades med en sträng förmaning, att han
aldrig skulle övergiva idealen, det vill säga kärleken till de kungliga,
tron på Svenska akademien, hoppet om en syssla i statens tjänst och
vördnaden för generaldirektörer och vederlikar samt kommendörer till och
med av Vasaorden.

Magister Haberdass framkallas; -- han har givit en översättning av den
grekiska skalden Hippopota-mos, som levde i fjärde århundradet före
Kristus.

Direktören (som levat på översättningsarbete i 25 år och blivit framropad
på hovteatern för en charmant översättning av fru Birch-Pfeiffers
Katzenjammer) uppmuntrar översättaren med, att det är mycket svårare att
översätta väl än att skriva själv, fastän den obildade allmänheten icke
kan förmås att tro det. Vi hava nyss haft ett exempel på en svensk
översättning av Victor Hugo som överträffade det franska originalet både
i uttryckets korrekthet och stilens skönhet, vilket författaren själv,
som är mycket hemma i svenska språket, varit den förste att erkänna.
Magister Haberdass kunde således med fulla skäl anse sig mottaga
_sångarens_ lön då akademien lämnade honom sitt guld. Den svenska
litteraturen vore för övrigt så fattig, att varje översättning från
främmande språk vore en ny landvinning.

Av de 2,538 prisskrifter som inlämnats kunde endast 500 belönas med
mention honorable. (Skolungdomen rör på sig.) Ibland dessa voro icke så
många över medelmåttan, men en utmärkte sig, icke så mycket för det nya i
uppfinningen som icke mer för det storslagna i valet av ämne och för den
pietet, varmed detsamma blivit i detalj behandlat. Vad stilen beträffar
röjde den drag av bildningsgåva och delvis en sant romersk anda. Ämnet
var: Äreminne över friherre Clas Fleming. Ett enda prov vore
tillräckligt.

(En gymnasist i andra ringen fattar krampaktigt sin systers hand.)
Direktören läser:

»Friherre Clas Fleming är den fjärde av sin ätt, åt vilken svenska
regenter anförtrott lantmarskalksstaven; ingen har burit den under
viktigare omständigheter, ingen lyckligare, varför ock konung Karl XIII,
som redan strax efter sin kröning 1809 nämnt friherre Fleming till
kommendör av Nordstjärneorden, nu lät på riddarhuset till honom överlämna
Serafimerordenstecknet med ett nådigt handbrev, vari han yttrar sig ej på
värdigare sätt kunna uttrycka sin tillgivenhet och sin erkänsla
(direktören som icke ser något slut på punkten, dricker litet
sockervatten och fortsätter vid dåligt humör), sin erkänsla för de
utmärkta tjänster friherre Fleming konungen och riket bevisat, än då han,
på en dag, som återkallar minnet av förflutna år -- det var konungens
sextiotredje födelsedag -- och lärer högre skatta de personers hjärtan,
vilkas tänkesätt under alla skiften aldrig varit vacklande (det börjar
tryta luft i lungorna) nu meddelar honom den högsta ridderliga prydnad,
en svensk konung kan utdela.»

(Direktören har sneglat på sidan bredvid; han tror sig upptäcka några
kortare satser och han ger sig återigen ut på villande hav!)

»Efter riksdagen förordnades friherre Fleming till ledamot av konungens
statsråd och deltog i rådslagen över rikets viktigaste angelägenheter, så
väl (för tusan, det var inte punkter, det var komma!) ide följande åtta
åren av konung Karl XIII:s regering, som i sex år, det vill säga, så
länge hans hälsa tillät, under vår nu regerande allernådigaste konung,
(bugning för läktarn), vilken vid sin kröning 1818 i de mest ärofulla
uttryck meddelade friherre Fleming vad i hans ätt redan en gång funnits
och slocknat; (Gudskelov ett semikolon! Litet sockervatten, ty lapparne
torka och dova rosslingar höras från röstbanden) vartill dels förut hade
kommit, dels sedermera kommo andra höga värdigheter, såsom förordnandet
att förestå riksmarskalksämbetet, första gången 1813, upphöjelsen till en
av rikets herrar följande året, (sockervattnet är slut, han kastar en
drunknandes blick på grannens glas) utnämnandet till överste skattmästare
vid kunglig majestäts orden 1816, till ordenskansler 1818, till verklig
riksmarskalk 1824 (land! land! han ser en punkt i horisonten) och samma
år till president i konglig majestäts (katarren är här: han viskar med
slocknande stämma det följande) och rikets kammarrätt, utan att därvid
nämna de många utomordentliga uppdrag (herre förbarma dig!), som varit
hans excellens greve Fleming meddelade, eller de särskilda plikter, som
han haft att uppfylla -- -- -- genom sin höga plats -- -- -- vid hovet
(djup nedslagenhet och börjande blånad om läpparna) och sitt förtroende
-- -- -- inom kungliga -- -- -- -- -- huset -- -- -- -- -- som, (han
kommaterar själv numera) gjorde, honom, närmare delaktig i, alla, dess,
både, glada, och, sorgliga, (han ger en mördande blick åt
elementarläroverken och framstönar sista ordet) skiften!» (»Det är
bestämt den längsta punkten i Sverige», viskade lantbrukaren.)

Här var naturligtvis ingenting att tillägga, men inom sig förbannar han
alla äreminnen, historisk stil, romare, greker och skolpojkar, och
förklarar sammankomsten upplöst.




                               INNEHÅLL

     Illusionernas dagar.                                      7
     Svenska Folket.                                          28
     De nyadlige.                                             40
     Våra entreprenörer.                                      54
     Våra idealister.                                         76
     Moses.                                                   87
     Om den offentliga lögnen, kanoniseringar och festtal.   100
     Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral.  114
     En nationell bildningsanstalt.                          130
     Så går det till!                                        147






End of the Project Gutenberg EBook of Det Nya Riket, by August Strindberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DET NYA RIKET ***

***** This file should be named 30525-8.txt or 30525-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/3/0/5/2/30525/

Produced by Projekt Runeberg and Ronnie Sahlberg

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.