Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Barnen ifran Frostmofjaellet

Author: Laura Fitinghoff

Posting Date: November 12, 2011 [EBook #9828]
Release Date: February, 2006
First Posted: October 22, 2003

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***




Produced by an anonymous Project Gutenberg volunteer.









"Barnen ifrån Frostmofjället" is a Swedish childrens novel, first
published in 1907.  The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and
died in 1908.  The first printed edition is illustrated with six
paintings by Vicken von Post, who died in 1950.  The paintings are
thus still covered by copyright, but the text is in the public domain.

This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition, which is based on the first printed edition
of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

  _________________________________________________________________

                           Laura Fitinghoff

                             Barnen ifrån
                            Frostmofjället

                          En barnberättelse
                          för små och stora

                          A.-B. Ljus' Förlag
                              Stockholm

                 Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.

                         Professor John Berg,
             den själsstore, outtröttlige människovännen,
                        tillägnas denna bok af
                           författarinnan.

  _________________________________________________________________

Innehåll / Table of Contents

Företal
Nödår och barkbröd
Kap. 1. Sju små värnlösa
Kap. 2. Med vargspår i sikte
Kap. 3. Glasögonkarlen
Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
Kap. 5. Alle man till verket
Kap. 6. Glasögonkarlen åter ensam
Kap. 7. Skingrade
Kap. 8. Hvart har Märta-Greta tagit vägen
Kap. 9. "Millmaste Tana"
Kap. 10. En så fin liten stinta
Kap. 11. Småstintorna, bägge
Kap. 12. Arbetsförtjänster och penningfrågor
Kap. 13. I den dödas ställe
Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
Kap. 15. Det spökar på isen
Kap. 16. I Röfvarekula
Kap. 17. "Kasken"
Kap. 18. Bröllopsgården
Kap. 19. På flykt
Kap. 20. Eld
Kap. 21. I egen, grön stuga
Kap. 22. Husbond och matmor
Kap. 23. Undanjagade
Kap. 24. Ett oförmodadt återseende
Kap. 25. Lappkåta och renskjuts
Kap. 25. Åter på egen hand
Kap. 26. "Bruden"
Kap. 27. Illa ute, i val och kval
Kap. 28. Månke och Gullspira
Kap. 29. När Månke vardt ensam
Kap. 30. Ute i bärskog
Kap. 31. I strid med Bjänntasse
Kap. 32. Uppe i fäbodarna
Kap. 33. Gräl, och allt väl
Kap. 34. Åter på predikstol
Kap. 35. Annat att tänka på
Kap. 36. Åter ett sändebud från mor
Kap. 37. Indianer
Kap. 38. Maglena
Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan

  _________________________________________________________________

                               FÖRETAL.

Vid en diskussion om "Våra barns nöjesläsning", som jag för en del år
se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s.k. "frifräsare" yttranden i
frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes
vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna,
hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten.
När dessa hjältar och hjältinnor själfva, eller genom ädelmodiga
"upphöjda" anhöriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
de djupa leden blir detta till en rörande handling. Hjältar och
hjältinnor få nära nog helgonglorian öfver sig när de i välgörenhets-
eller förbättringssyfte "ägna" sig åt dessa tåliga beskedliga små våp,
eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
tankar och mening de, trots allt, stå främmande och oförstående utan
aning om att dessa föremål för barmhärtighet och ädel nedlåtenhet äro
deras jämlikar i medfödd begåfning, och i fantasiens mottaglighet för
intryck af olika art. Må nöjesläsningen bestå af böcker, där barnen
från alla klasser känna igen hvarandra, och känna igen sig själfva, i
deras egen omgifning. Det blir det bästa och verksammaste medlet att
en dag få folk af skild bildningsgrad att förstå och rätt bedöma
hvarandra.

Ock en sak till. Vi måste få till stånd en sådan prisbillighet på
nöjesläsningslitteraturen, att böcker från goda kända pennor, hvilka
nu i dyrbar utstyrsel nå blott de förmögna hemmen, i förenklade,
billiga upplagor komma ut öfver hela landet och lära barnen från de
många så olika landskapen att få syn på och intresse för hvarderas
särmärken i natur, språk, folklif. Sådana böcker skulle möjligen komma
att uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga
söndagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller påtvingas barnen i
alla de tusentals hem, där man ej har råd att inköpa praktupplagan "af
två-, trekronorsböcker som nöjesläsning för barnen". Ja ungefär så där
klubbade han på, talaren. Hans ord och tankar rotfäste sig hos mig.
Redan då beslöt jag att mitt nästa arbete skulle bli en "Nöjesbok" i
ofvannämnda riktning för barn, med typer just från arbetsklassen.

Det är barn från förfluten tid. De allmogebarn, som jag då kände och
lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att
skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge
sig ut från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och
fattighus är hvad som väntar dem.

"Mor", hvaraf minnet följer de af hennes läror och exempel
genomträngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
hvilka då åtminstone icke voro några märkliga undantagsmänniskor äfven
i de fattigaste hemmen.

Modern, som då fick ersätta skolan, eller, när den var ambulerande,
långa tider af året fick ensam sörja för barnens undervisning, såg
minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken när det gällde "ordets"
inhämtande i den nu så förkättrade utanläsningen, eller dess
tillämpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
där föräldrarna då ännu ägde myndigheten.

Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det
ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur
"nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och
som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen.
Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande
låtar af bondspelmännens egen komposition. Andliga sånger, folklåtar
och visor tonade ut från storkök, fäbodvallar och drängstugor under en
smittande frisk arbetsglädje. Det låg poesi öfver arbetet, barnen
lockades däraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
följde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugård
hos getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga,
inträngande språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i
fäbodar.

"Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram,
äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur
och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig. Maglena, "som
ser där ingenting finnes att se", och "hör där ingenting kan höras"
och hvilken, ett naturens älsklingsbarn som hon är, kan sjunga och
dansa midt under nöd och faror -- hon skall ge af sitt hjärtas, sin
fantasis rika skatter till dem som under lifvets högsta öfverflöd lida
brist på sådan helig gåfva.

Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt
kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har
redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och
bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt,
eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk
och kreatur och allt där både utom och inom. Antes blick har varit
skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik,
Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg
dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som
möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
andes hela styrka. Mer och mer växer upp inom honom en till sist
obetvinglig önskan om att med ord, genom kunskapens makt få ge sig i
strid mot detta onda. Han vill en gång lära folket att "förstå Guds
röst, och att hitta vägen till himmelen". Barnen, och folket i
gårdarna få delvis tala Norrlands allmogespråk, detta för att
bibehålla lokalfärgen och låta fjällbarnen kvarstå på det plan i
allmogevärlden dit de höra, men från hvilket de möjligen i läsarens
tanke skulle lösryckas om de, med den intelligens och begåfning de
dela med en del af de bildade klassernas barn, äfven skulle kunna
förfoga öfver dessas uttrycksmedel. Det är kanske ej oäfvet att
svenska barn lära att sätta sig in uti de olika landsmålen, och bör
detta ej bli dem svårare än att komma tillrätta med de utländska och
många främmande ord, hvilka vimla i äfven våra barnböcker, men hvilket
missförhållande jag icke utan svårighet sett till att undvika.

Den snart uppväxta generation, som en gång lefde sig in i en barnbok
"En liten värld bland fjällen" skola i slutet af detta arbete
återfinna sina vänner från den tiden, både "Rofvorna" och "Anna Dea".

Meningen är att i en annan fortlöpande del ge en fortsättning af
Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.

Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små
öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och
delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.

Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna,
trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna
hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska
de sju små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället.

Furuliden Stocksund 20 april 1907.

Författarinnan.

  _________________________________________________________________

                         NÖDÅR OCH BARKBRÖD.

Det var nödår uppe i Norrland. "Nödår" betyder, att man är så godt som
utan mat på de ställen, där barnskaran är stor och jordbiten, som man
skall lefva af, liten.

Det gör icke så mycket att den är liten, när sommaren kommer tidigt,
och kornet, som man där uppe bakar det hvita vackra brödet af, mognar
redan i juli, så att man kan få fara till kvarnen och mala mjöl af
det.

Inte heller gör det så mycket, om jordbiten är liten när sommaren är
lång och lagom torr, så att potatisen på landet växer duktigt, och man
på hösten i september kan få ta opp både tjugu och trettio stora,
granna potatisar från den håla, där man i juni satte ner en enda, men
en med många "ögon", ty från hvart aldrig så litet öga, eller litet
rundt hål på en potatis, växer det ut rotstjälkar, när den sättes ner
i varm, torr sandjord.

Ja, när det blir "godår" uppe i Norrland med mycket regn före
midsommar, värme och stark dagg om nätterna, då slår björken ut och
står doftande fin och fager, då den ett par dagar förut stått med kala
brunglänsande grenar. Åkerbärsblommor sticka upp vid dikesrenarna,
djupröda i färgen som små rosenbarn. I den väderleken bli de snart
till sköna, saftiga åkerbär.

De grå stenhällarna bli öfverdragna med mattor af hvit- och
violettfärgade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med
skärblommande kattfötter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
lekstugor i sandgroparna, där de höga, granna råmjölksblomstren stå i
täta stånd, rosenröda, stolta i hållningen, och nyponbuskar med
doftande rosor i blom titta ner på dem öfver den sluttande
jordskorpan.

Det är glädje och skratt och stoj hvart man vänder sig. Hvita, söta
rofvor som man får äta af, och ärter i fyllda skidor växa ute på
åkern. Nog af bröd, smör, ost och annat godt och rart, finnes äfven
inne i småstugor och fattigmanshem.

Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön ligger kvar till
framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i
jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän
frosten kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej
kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på
ärtåkern, -- inte en enda ärta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
som bruka hålla sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga
som brutna, fast vid det gröna, korta strået.

Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga
ärter till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit
mera varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att
mjölet blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
som en lös lervälling.

Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen
äga ej mer den klara glansen.

När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria bygder
bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en i
hjärtat att se dem.

  _________________________________________________________________

                           FÖRSTA KAPITLET
                          SJU SMÅ VÄRNLÖSA.

Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara
vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland. Skaran bestod af
en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju
stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på
trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders.

Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram
vid gårdarna.

Deras far hade under nödårstiden tagit sig till att supa. Svag och
fumlig, som han blifvit af det och af barkbröd och svältföda, hade han
stupat ned under en jättetall, som han var med om att fälla i skogen.
En dag bars han hem död.

Hustruns bekymmer mångdubblades. Hon orkade ej bära dem längre, utan
hon rent af tärdes bort af sorg, mest svält. För man kan förstå att de
matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig
själf.

När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen,
som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än
värre, "bjudas ut på auktion" till den som ville ta dem för den minsta
penningsumma, som kommunen ville bestå.

"Bry er int om te sörje öfver de, mor", sade Ante, som satt vid sängen
och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i
spisen.

"Dom ta er, om ni vill eller int", flämtade den sjuka. "Ett sån't
nödår, när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god
mot er och bryr sig om er."

"Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi
gårdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarns
Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn
och pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å."

"Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du
har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante.
Men Gullspira --."

"Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!"

-- "Int ängslas jag. -- De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser
allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i
sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. -- Ante så -- grant!"

Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet.
Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så
att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var
slut.

Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att
skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem.

Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att
finna barnen, var den tom.

Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt
det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer.

Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen gifvit sig i väg
redan föregående dag. Men männen kommo öfverens om, att man nog inte
skulle behöfva vänta länge förrän man hade dem här igen och det med
fattigskjuts från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde nog
ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos
icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken. Alla
hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också
funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter
barnungarna. "De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada
på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom. Men, som sagdt, dom är
väl snart här, bå' ungar och get."

Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där
blef dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna,
Brita-Cajsa och Anna-Märta.

De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro
rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på
fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i hunger. Den hårdaste
brödkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begärlighet. Men
vägen öfver storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit
innanför en stugudörr på hela dagen. De höllo sig först undan alla
försök därtill, af rädsla för, att man skulle ta kvar dem och föra dem
till fattighuset --, sen af nödtvång, då det icke fans en än så
eländig liten stuga att komma in uti så lång skogen var.

"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int höra den
olåten på barna. Du få dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."

"Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i dag ha sliti i hennes
spenar efter mjölk", invände Anna- Lisa, som var på elfte året.

"Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt igen. Gullspira,
granna, fina lill-piga, kom nu så få jag mjölka dej. Barna svält
ihjäl."

Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten,
kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt
mål. Hon ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och
drog några mjölkstrilar ner i den lilla trävril (skål) hon höll med
vänstra handen.

"Ge mej å -- Ge mej å", gnällde Per-Erik och Månke, (Magnus).

"Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte
året -- och du Månke på sjunde."

"Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk
ibland å."

"Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit.
Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. -- Gå
före och håll Gullspira i raggen så frys ni då int om händerna. "

Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig
ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det
trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig
intill dem med sin ludna, varma päls.

"Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å", skreko småstintorna på kälken.

"Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine
för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm."

"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon.

"De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få
ni värma hvarann. -- Så ja, de va granne småstinter, som int grine
länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er."

Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras
stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet,
och snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter.

"Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här.
Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där
Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden."

"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig,
som for iväg med dej, det sa Kalle å."

Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på
småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät
som om hon hickat.

"Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek
Ante med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och
drog, med kälkrepet öfver axeln.

"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och
kläder. Har dom int stugan full med barn själf, kanske?

"Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl."

"Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i
denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --

"Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller."

"Åh tvi, en så'n stinta --! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling
denna moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått
såväl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du
dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."

"Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen.
-- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.

"Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, -- å be'n ta dej. Du
kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting
te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo."

"Hur månge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur
schalöppningen.

Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite
i tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat
Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle
ge sej på Ante, som, det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds
lån förr än de alla hade fått nog på morgonen, innan de gåfvo sig af.

"Åh int vet jag", sade Ante, "huru många getter kungen har.
Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en
storbonde tjugu och mer."

"Herre gulla, då ha väl kungen hundra. -- Int rå jag me så månge."

Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade
tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af.

Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt. Han tog af den
stora malätna skinnmössa, som varit fars, och torkade svetten ur den
vackra pannan. Hans blå ögon lyste förtrytsamt, då han såg tillbaka på
systern.

"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika
många som en lapp kan ha renar. Men du tror väl int att kungen ha vett
te räkna ut hur många getter en tocken liten en som du är god för att
geta? Tro han att du kan geta hundra, så kan du de, för då har han
särskildt slag af lättgetade getter, kanske från Jerusalem; eller har
han några märkvärdiga gethundar, som kan hålla ihop dom."

"Tänk så fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du få gå i
lastiker (resårkängor) och med silkeskläde på hufvet och en kjol med
småroser på, så du ser ut som törnblombacken på sommarn. Tänk att du
ska bli så grann!"

Maglena drog schalen från näsan och bjöd till att vända sig och kunna
ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med
det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen
så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt,
med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.

Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå
yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på
henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom
trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme
och fyllning.

Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång
skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att
Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa
håret, hade ett mörkt, bistert uttryck.

Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och
puttrande, Maglena helt upprymd -- såg för sig en kungageterskas
härliga tillvaro.

"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga
lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade
de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg.

Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och
uttröttade på den ändlösa vandringen. "Manfolk" och på sjätte, sjunde
året så mycket som helst, så gnagde hungern ändå i små magar, bet
kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde. Men
nog för det att de voro så pass kariga att de kunde hålla inne med
jämmer och klagan, fast tårarna runno utför blåfrusna kinder, och små
skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning.

"Hva är de nu då" -- sade de, manligt öfverlägset, där de började gå
bredvid kälken. "Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du
Ante."

Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde
honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned oförmärkt
bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar.

Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup
ränna i vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten,
som den var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg.

Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en
glidande utförsbacke, iddes icke svara på Månkes ynkliga förslag. Det
syntes ända ut på den kullriga ryggen, så bedröfligt han tyckte det
vara.

"Int kan ni dra oss allihop, det vet en väl att sånt är bara skryt",
sade Maglena, som kommit i prattagen och inte frös så mycket, sedan
småsystrarna klämde sig in emot henne och blifvit stilla, då de
somnat. "Men ni ska få höra på roligt."

"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska åt kungen. Månghundrade
getter har han, större än Gullspira.'"

"Ingen get är som Gulispira, var så god, du --" sade Månke och såg
hotande på Maglena.

"Jaså, -- har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som
si ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om
dom. Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver
myrmarken och äta myrbär. "

"Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner",
gnälde Per-Erik.

"Ja, dom ät myrbär" -- Maglenas röst fick ett drömmande, längtande
tonfall. -- "Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna --, och
fil (grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de."

"Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här", -- kved Magnus.

"Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken", tilllade Per-Erik, med
en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar.

"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". -- Maglena fortfor med sin
beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på
intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan.

"Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna."

"Dom va ju ute på myran nyss. -- Getterna stå väl int inne den tiden
på sommarn", anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur
tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån
öronen, så att den höll på att vippa bort från hufvudet.

"Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för
björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller."

"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen."
Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. "Gå ute och gete, då en ska
sitta inne och äta fläsk, som dom steker hos kungen, så flotte rinn
och det luktar så att -- ja så att --"

Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle
vara, af stekt fläsk.

"Och pärer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.

"Som ha sprucki i skale, och som man får äta i kannevis", sade
Per-Erik.

"Ja, se'n getterna ha fått. -- Ni ska få höra. Dom kom öfver myran och
ha äti sej så mätt, att dom är lika rund, som suggan dom slaktade hos
Sven Påls i höst."

"Då orka dom int flöje så faligt heller, så en kan rå med att hålla
efter dom" sade Anna-Lisa gillande."

"Nääj, dom gå så där som suggan gick, just som så hofverande. Så klif
dom opp på fjälle. De lys som från kanken (tuppen) på kyrkan, i
kungens störes (fåbodar). Och så kommer getterna där, förstår ni, och
de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som är som
månen i nytändning."

"Å hva dom ska mjölke, såna getter", sade Månke med trånad i rösten.
"En kunde väl få såavis."

"Å göra ostar så en kunde spricka, så mätt skulle en bli", tyckte
Per-Erik.

"Ja, men si kungen skulle bli smäckmätt först, förstår ni, och alle
hans drängar och piger" ifrade Maglena.

"Förresten vet ni barna, så kan kungen få de, som är finare ändå än
fläsk och pärer och getost. Han kan få färsk-laxen om han vill", sade
Ante öfverlägset.

"Int på vintern heller; då laxen kryp efter åbotten ut till
storvattne, är han nog int go te ta", anmärkte Anna-Lisa.

"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig
förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas
hvarenda dag."

"Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena.
Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro.

"Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka."

"Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa. "Å aldrig att han drick en tår
utan te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska
vara starkt å salt!"

"Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där", skrek Magnus
ut ur hjärtats djup.

"Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i
prästgår'n, rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska
ligge, -- de är då int i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som
våran var", puttrade Anna-Lisa.

"Som våran", -- "är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'.
Me den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi
kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha
de lika bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på
syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där -- och dödde där, och
aldrig får vi igen så'n stuga."

  _________________________________________________________________

                           ANDRA KAPITLET.
                        MED VARGSPÅR I SIKTE.

Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i
skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras
pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det
högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig,
och därtill så grufligen tungsint.

Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.

Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor
varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att
kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som
helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant
från kommunen.

Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så
komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett
godt ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon
hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och
sköta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att
inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när
de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem,
den gode, mäktige Fadern i himmelen.

Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när
de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de
behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och
bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl
alltid hade något till öfvers för dem.

Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för
dem alla. Värst att han också blef trött själf, då han för sin del
sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter
moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig
undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som
timmerklampar.

Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade "slagit
sig", det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och det
förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och
kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt
på morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den
lilla gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla
fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen.

Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att
ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan
tassarna, flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den
doftande, mjuka massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska
hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras
rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt
utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i
furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för
enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en
inne på boets omkrets länge nog.

Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre,
i knippen som ett broderadt mönster.

Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så --!

Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där
den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens
stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i
bredd med hvarandra, spår af flere -- af många fötter, vargens fötter
--!

Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar
och sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna.

Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.

"Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de
fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.

Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
röst upp sången om Kanan:

                  "Hvad har min Jesus gjort för mig.
                     Jo han steg ned till Kanan.
                           Himmelska Kanan.
                     Kom låt oss gå till Kanan";

Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde
sången.

De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen,
öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå.

Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att
sjunga.

Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att
gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde
syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra
det hemma i lill grå stugan hos mor.

            "Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan."

Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en
liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud
af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång
hördes.

Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade
upp emot den tröstlöst dystra himmeln. Han sjöng i tro på hjälp,
fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka
vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i
bredd med hvarandra.

Nog hade Ante vetat af förut att vargen denna hårdårsvinter börjat
smyga ute i marken, och nog hade han en del oväderskvällar, när kölden
stod skarp så det dånade och bräckte i stugknuten, hört hans svultna
jämmerulande (tjut) inne i skogarna.

Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från
den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att
alla förhållanden skulle ha förändrat sig. Och att nu ändå varsna
sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde
betyda.

Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen
stämde in:

              "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."

Ante hann ej längre -- -- --

"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre
gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."

Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma kälken.
Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade
upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om
hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.

Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju aldrig
veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som
folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i
hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med
fötterna.

Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --!
Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt
utsocknes folk kunde tala det.

Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt
skulle vara olikt och som oppnervändt.

Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog
sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och
Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.

Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de
hörde skallet från en byhund.

De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten
längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor,
som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i
sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag,
vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig
storstyft. En är inte manfolk för inte!

Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med
småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem och
pepo dem i halsen för att få dem att skratta.

Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt
uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var
för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det
blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit
vägen.

Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i
morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just
inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån
skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det
kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna,
hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så
tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de
utan vidare gingo dit.

Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar,
och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.

Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem
stort.

"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"

Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som
föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade
betänksamt.

"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde
inte kunna skada folk eller gård --."

Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en
samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten,
fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
kälkstabbarna och Anna-Lisa.

"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig
hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!"

Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han
sett tjufvar i en kyrka.

Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.

"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist.
"Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder
och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla
som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa."

"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan
för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att
dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."

"Sussu -- sussu --" lockade Ante och försökte ställa sig in med den
ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.

Maglena kullrade sig ut från kälken.

Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig
ned emot den med utbredda armar.

"Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och
ensammen!"

Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget
åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt
satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan.
Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet,
torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen
hunnit in i stugan.

  _________________________________________________________________

                           TREDJE KAPITLET.
                           GLASÖGONKARLEN.

Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt,
sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där.

Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten
ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog
emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad
som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning
hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när
de andra knogade iväg in.

"Hä igen dörren!" dundrade en grof röst.

Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så
skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver
hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de.

Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken
alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja,
det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora
glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han
syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem,
som kommo in.

Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små
lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga
nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes
och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna
händerna.

"De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna
klapprande af rädsla.

"Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt
Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klämde tyst opp dörren med foten
och gled ut med hastigare fart än han kommit in.

Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en
tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne.

Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes
från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta -- hade väl vett om
hvad som brukades när man först kom in till folk -- det, att stanna
vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.

Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss
hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig,
och hon kände sig eländig på alla vis.

"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill då te mooj!"

Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten
ändå än den mindre systern.

Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de
andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken.
Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla,
blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den
bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på
nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra
hundturkar att spisa sig mätta på.

Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande
gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.

Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju ändå stora
flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor
varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med
kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som
helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så
särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp
med gälla, pipande snyftningar.

Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande
jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en
karl på trettonde året skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej
inte om han också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon
i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem in uti. Inte om
han så gått pinad af all fasans ångest för annalkande glupska vargar,
och därtill nu, på sistone kände skammen af att komma med hela skaran
för att be om mat för dem alla och sig själf, samt -- om husrum -- Men
ändå!

Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda
snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt,
och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en
karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr
på, måste hålla inne med.

"Barna, barna, då -- är ni tokig --! Vi är hos främmande folk. Dom kör
ut oss, om ni håll på så här."

Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sådan darrande,
halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig
och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde.

Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.

"Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och
Guds fred brukar en annars säge."

Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i
ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men
inte alls ondskefull uppsyn.

"Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i
hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?"

Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små,
om benen.

"De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran
är tom på bå far å -- mor --"

Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.

"Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te
forsla en så'n här hop tillbaks dit."

"Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna
för annat än te få pängar för dom -- och mor var så rädd om dom."

Ante teg åter -- sväljde och sväljde --, bet ihop tänderna.

"På de vise!"

Glasögonkarlen spottade och hvisslade.

"Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?"

Han vände sig helt på stolen -- barnen började åter darra för den
grofva, dånande rösten.

"Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor
ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad
mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun
(oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å."

"På de vise -- och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått --, allihop
ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs
här --"

Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst.

"På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan
ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till
grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom
därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
att blanda i dricka också. -- Sånt smått folk har kanske ingenting
emot sirap?"

Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade
små blekansikten.

"En kaffeskvätt också. -- Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan
grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när
man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
socknen, då lefver man på annan dryckjom."

Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt
mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var
illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades
lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det
huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och
potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen,
vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen
var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade
väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under
mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på
dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en
kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe.

"Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod
redan några steg närmare gröttallriken.

"Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante. Utan att
vänta på svar var han ute.

"Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre -- de bruka jag göra
hemma", ifrade Maglena.

"Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve" pep Brita Cajsa, som snålt
såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.

"Etta Eta tope dovle å", ifrade allra minsta tvååringen och räckte
fram handen efter något att sopa med.

Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt --.

En hade väl aldrig sett slik liten en piga.

Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved
utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården.

Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för
Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när
hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.

Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju
rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med
i sällskapet.

Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.

Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid
drog getter med när man gaf sig ut på --. Han höll på att säga
"tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll
honom tillbaka.

"Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort
heller?"

"Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon
hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa
oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat
har åt småen, -- så jag tog Gullspira med oss."

"Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller", försäkrade
Maglena stolt.

"Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en
behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram. Han
hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast
fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de
skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke
tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf
och skrämsam.

"På de vise -- att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en
till; -- två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där
ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt
geten! Kluck, kluck --"

Det lät som om mannen skrattade.

"Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, --
eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. -- Ja säg
ifrån med ens, om ni har fler."

"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam
blick upp emot de plirande ögonen.

"Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen -- hva?"

"Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i
stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss.
Det vardt liksom varmt åf na!"

"Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest
ängslades för, du", föll Maglena in.

"På de vise -- att hon ska ha bäddadt åt sej, geten."

"Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å
är obäddadt", försäkrade Månke. "Hon är aldrig noga pået Gullspira".

"Kluck, kluck". Glasögonkarlens axlar skakade.

"Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att
bju på."

Månke gick storbelåten till dörren.

"Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo."

In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen.
Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.

"Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu -- så som
en ändå dragi na hela dan."

Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.

"Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla."

De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne
så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra.

"Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog
getens smala nos emot sin tunna kind.

"På de vise, att hon brukar tänka på sån't också", kluckade karlen,
som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen.

"Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De
är färdigt nu", småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten
mer och mer syntes bli verklighet.

Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen
lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen.

Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla
grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes
fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som
var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så
mycket de ville äta.

Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste
bordsbönen inför en sådan anrättning.

Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt
mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla
ha gått."

"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte
på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.

"Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver.
Var så go, Gullspira!"

Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.

Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade.

Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i
några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i
skåpet.

Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den
kalla, men ju ändå så rara maten.

Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå
för bå folk och fä."

Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med
eldgnistorna.

Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig
några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
halmen och lägga sig till ro för natten.

Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för
maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem
halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras
hufvuden emot getens varma ragg.

"På de vise -- kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de
små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina
små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.

Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante
höll honom tillbaka.

"Käre gör int de, -- ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på
kälken och kläderna, som vi ta åf oss. "

"Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni."

Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr
bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I
ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
dricksglas.

"Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha
sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve."

Han fyllde glaset till mer än hälften. "Jag plär alltid själf supa ur
buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men
någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en
god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog
så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i
vintertid dom å." Han såg välvilligt på de små "karlarna".

"Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!"

"Smådrängarna", Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De
torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa.
Till och med de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de
att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få smaka på
brännvinet.

Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit
anklagad för ett brott.

"Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!"

"Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att
han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme
från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va
kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup
när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten.
Jag just som trår efter sällskap åt min sup."

Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
tänderna och steg tillbaka.

"Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert
att int bli nån supare."

"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar
en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes!

Ante blef hvit i ansiktet. "Käringprat" det mor sagt, mor, som ensam
fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt
sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig
om hvarken henne eller barnen.

Tårarna kommo honom i ögonen.

"De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här
skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att
svara för å."

Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen,
som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så
ställde han sej att stirra in i den aftynande elden.

Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade
innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och
svettpärlor rullade ner från hans panna.

"På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för", sade
han långsamt, liksom högtidligt. "Ja, så skall ja bli den som är rädd
för den 'sista supen' också, då jag inte var det för den första. Det
sa' Ladd-Pelle och jag med!"

Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen.
Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i
halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner,
bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om
dem.

Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och
knusande öfverlägsen hållning.

  _________________________________________________________________

                           FJÄRDE KAPITLET.
                   UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.

Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen. Utom glasögonkarlen
förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var
nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar.

Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara
redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf
som i förnöjelse.

Grötvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, så hade han
sköljt ett par näfvar pärer, så barnen skulle få smaka däraf till
saltströmmingen.

Ladd-Pelle hade inte på många år känt sig så besynnerligt lätt i
tankarna. Han rent undrade öfver att han kom att gå hem förra kvällen,
han, som annars brukade stanna öfver i krogköket på gästgifvaregården
och kunde gå i suptagen många dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
ju redan i fullt arbete, hade väl beställning på så många par laddar,
så han kunde hålla på natt och dag, och folk ville ändå ha mer af
honom.

"Ita Tasta" -- hördes Märta-Gretas röst från halmbädden. "Opp! si ny
dotta."

"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kröp på
alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till
Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och
vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett
vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp
emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"

Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun så mycket hon förmådde för att få
den att nå in genom de tjocka höljena till själfva vedträdet, som
riktigt nog fick en smackande kyss.

"Ha hon fått nå'n mölk", frågade Brita-Cajsa ifrigt.

"Tinnenin." Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
-- (Ingenting alls).

"Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."

Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet
i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mäta-Geta,
så somna hon."

"Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana.
Millmaste tana."

Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången:
"Hvad har min Jesus gjort för mig." "Millmaste tana", det betydde
Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt
människoförstånd.

Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var
två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".

"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller
dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes
icke ingå i Märta-Gretas föreställning. "Pumm" skulle dockan ha, hon,
som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.

"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle."

Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att
Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp
förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så
fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det
så vara månde.

Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira,
som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt
småstintorna.

Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den
beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i
stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på
matanordningarna i spisen.

Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig
veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande
ort.

Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm,
som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar
stormen med sig -- snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se
hvad man hade framför sig, knappt se handen.

Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron
spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana
styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig
fram till folkboningar.

I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam.

Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat
vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och
bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne
i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och
tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med
horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället
för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin
gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit
husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig,
fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut
ens en hund.

Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se
henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som
om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp
under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla
på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle
ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.

Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad
det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig
till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder.

Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han
skrattat för sig själf.

Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom
hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång
lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det
varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men "Gullspira"! Ante klef
ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han skuggade, bländad,
ögonen med armen, som han höll upp framför sig.

"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar är du --?"

Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur
hågad han var på getkött, vargen.

Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante
riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför
han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande.

Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon
ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt
uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna.

Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen
hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra
små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var
det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd
kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar
i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och
sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till
hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.

Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte
Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla
fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en
hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också
på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där
inne i stugan.

Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen.
Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta
sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och
sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina,
granna Gullspira.

"Mä-ä-ä" -- tyckte Ante sig höra. "Mä-ä-ä-ä-ä!"

Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom
hoppande och dykande i drifvan.

"Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig
skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå
för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop."

  _________________________________________________________________

                           FEMTE KAPITLET.
                        ALLE MAN TILL VERKET.

Det var oro och misstämning inne i stugan, men som vände sig till
riktig fröjd när Ante och Gullspira kommo åter dit in. Anna-Lisa fick
mer än en stopfylla med varm skummande mjölk af geten, det räckte både
till grötdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vällingspadet, så
man tyckte att det blef rent kalasmat.

Men så det såg ut i främmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle
hade till lagning, slängda kring golfvet. Halmen utströdd. Hade icke
den välsignade elden brunnit på härden, och lyst opp stugan, så skulle
väl mörkret stått på där inne hela dagen, då innsidan af fönstret var
gråsvart af smuts, och yrsnön nu dessutom klumpade sig fast utanför.

Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp där en smula.

Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag
hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut
under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och
stripigt att ligga fint.

Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle
ansas. Näfverrifvan (ask af näfver) togs fram ur kunten, den var fylld
med hemkokt såpa, en välkommen gåfva af en granne där hemma.

Det var bara roligt att få slaska och tvätta fötterna i såpa och varmt
vatten och att sen stryka på dem svingalla, som i flaska också fanns i
kunten.

Huru mycket Anna-Lisa förmanade till varsamhet, så slaskade barnen så
våldsamt, att hon ansåg bäst att blöta hela golfvet och först som sist
skura af det.

Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De strödde sand öfver det
med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara fötterna på viskorna
och gnedo så att flisorna stucko upp ur det murkna, nötta träet.

Golfvet hade väl inte varit skurat på åratal, eller sedan "de
allihopa" gingo ifrån stugan och lämnade halta stackars suparen
allena.

Småstintorna sutto uppe i gubbens bädd och gjorde dockor af vedträd
och stickor. Småpojkarna diskade vrilar och träskedar och skrapade
grötgrytan under ett öronbedöfvande oljud.

Ladd-Pelle blef alldeles förskräckt när han fick se hvilken mängd
trasiga laddar, som barnen, under vildslut slängande, hopade samman åt
honom under spisen. Han kände sig ändå bra förnöjd när han tänkte på
huru välkommen han skulle bli då han kom ut i gårdarna med dem,
färdiga. Det var annars känd sak att Ladd-Pelle hellre söp än
arbetade.

Lite emellan hötte han i dag åt lillkammarhållet till, där
bränuvinsflaskan fanns, i sällskap med en hel kutting starkvaror. "Stå
där du och blinka och vinka, och ligg där du, stinn i kräfvan. 'Sista
supen' ska ni få behålla själf! Jag skulle ha legat här i dag jag
rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli.
Märkeligt att barna här skulle vända in hit. Alla tiggare, som gått
fram här de sista åren, så har dom nog sett att här var ett så styggt
hål, att ingen kunde ha sämre, och dom ha bara gått förbi. Men barnen,
kluck, kluck. Dom hade inte bättre vett än te gå in till en så'n
fyllkanalje. Om jag nu bara låtit bli att ta hem brännvin i går, så
hade jag haft pengar så jag kunnat köpa kakor hos bagarn te
småänglarna här."

Han reste sig mödosamt, satte kaffekokaren öfver elden, blängde utåt
rummet, småmysande.

"Ska vi inte ha oss en förmiddagstår tro? Herre gulla" mumlade han för
sig själf, "stintan har rent af vett tå sej själf te tvätte af
fönsterglaset."

Barnen logo emot honom, varma och röda, så som de fäktat. Småstintorna
i sängen sjöngo sina små till sömns med mjukt, ljufligt ljudande,
'Millmaste tana'.

Månke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och järnskrapa i
grytan, skrattade och skrålade:

                  "Näcken han spelar på böljan blå."

Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, då
den liksom angick honom själf.

  "Ante han var en hurtiger dräng,
  flitiger som en myra,
  rask var han som den raskaste karl,
  stark var han väl som fyra."

Det var liksom att göra spektakel af honom med den där visan, så han
blef sint, och sade att de kunde gasta på en finare låt. De kunde
också låta bli att skrapa hål i botten på främmande gryta.

"Nog håll järngrytan", medlade Pelle. "Det låt så fägnesamt te höra
barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det här hos mej förr. Bå käringen
och barna trätte då förjämnan innan dom for af till Amerika, dit jag
då int ville följa dom."

"Ja nu är de ett så'nt oväder i dag att ni tör få stanna här, för ute
hinn ni inte till landsvägen förr än ni är begrafven, sån snö som de
är! Men jag har inte mycke att bjuda på, annat än sötigt (skämdt) mjöl
till gröt, och strömming, och så kaffe."

"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rätade upp sig. Han hade
gått framåtböjd och skrapat golfvet med näfver för att efter
skurningen få det hvitt och torrt.

"Vi tycker att de är behändigt te få stanna här i stugan, vi", tillade
Maglena. "När vi få aldrig så lite afröjdt här, så blir de liksom
hemma i stugan hos oss, fast där hade vi blommer i fönstre."

"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."

Hon sprang till kunten, som hängde på spiskroken, gräfde bland allt
grej de hopat samman där, och fick tag i en stor strut, ombunden med
en halsdukstrasa.

"Si ni! Ni må tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins
kvar på'n å. Käre få jag en näfverrifva te sätte'n i."

Pelle antydde åt henne hvar en sådan fanns.

Så satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som då inte precis
gjorde skäl för benämningen "fin och vacker".

Hon hviskade ifrigt en stund med de äldre syskonen och gick sedan
blyg, men med högtidlig uppsyn, fram till värden.

Maglena frågade med bäfvande stämma om han ville hålla till godo med
hennes lill'grannkaktus. Hon hade fått den hos skollärarns och det
skulle bli så granna blommor på den, ellanste röda, och större än en
kaffekopp. Men den skulle stå så solen kunde lysa på den genom
fönstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.

Ladd-Pelle hade nog inte mycket förstånd om blommor. Den här tyckte
han såg ut mest som en bäfversvans med hvassa små nålar på. Men nog
hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon
höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att
ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka.

"Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon
skänkt bort en hel blomsterträdgård.

"Jag vet aldrig hur vi ska bära oss åt, då jag är rent af utan bröd",
funderade Pelle och sköt glasögonen åt nacken till. "Si jag brukar
inte hålla så noga på hvad mat jag får i mej själf här om dagarna, det
är nog tokigt, men är så ändå."

"Har ni bara mjöl, så nog kan vi baka", sade Anna-Lisa öfverlägsen i
rösten. "Vi få väl elda opp bakugnen."

"Det var en sak de att jag har mjöl, men så sötigt så jag tror int
nå'n kan få bröd af de."

"De var väl värre för oss te få bröd förra vintern, och i vinter å,
när vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante",
återtog hon, "gå efter ved du och elda opp ugnen. Jag såg ett baktråg
i kontore här nyss, de ska jag bära hit. Och du Maglena, ta grytan tå
pojkana och sätt 'na öfver elden, så ska jag ösa dit vatten till
degspad. Vi få baka ljusugnsbröd, som int behöf stå och jäsa, och så
göra degen riktigt klinthård, då mjöle är sötigt.

"Som väl är så ha vi då krita här så vi kan hvitlimma spisen efter oss
när vi ha bakat."

"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad röst, "de är farligt ledt, att
vi int ha en mattrasa te lägga öfver nyskurade golfve."

"På de vise, att här ska bli som hos fint folk. Ja, så gå in i
lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' där. Ta fälltäcke
också, så kan vi stoppa fast det om halmen, där i vrån. Här blir rakt
som jul i stugan. Ja, bättre, för den delen. Jularna har jag int haft
mycken reda på, som jag lefvat i superi. Kom hit ni småpojkar ska ni
få lära er göra laddar."

Månke och Per-Erik fingo becktråd, vadmalsbitar och syl. Makalöst
ståtligt att dra tråden högt i vädret, få klämma sylen genom det hårda
tyget och lädret, och att i samma nu känna sig som fullgod laddmakare.

Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena
fäktade med att knåda deg och kafla ut tunna kakor på bordet. De hade
degen hård som en sten, för att den inte skulle blötna opp under
gräddningen.

Ante stod för ugnen. Han tog brödkakorna, som systrarna bakade ut, i
det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af
hopfästade hönsfjäd- rar, hvilka gjorde tätt, tätt med hål i kakorna.
Sedan sköt han in kakorna i den flammande ugnen och gräddade dem en i
sänder, framme vid luckan där härden var finsopad. Han fick passa på
väl att sno och vända kakorna med träspaden så att de icke skulle
brännas af den flammande elden.

Småstintorna voro förstås också med i bakningsbrådskan. De hade sitt
eget bakbord, på en inte allt för ren trästol. Dockorna sofvo med
vedträdshufvuden på den smutsiga örngottskudden, hvilken skulle komma
med på byk innan kvällen.

Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.

Middagen skulle ju också lagas.

Pelle kom upp med förslag om att grädda ärtpannkaka i den varma ugnen.
Fläskflott i en kruka hade han att hälla på den, så det blef fin
middag med det färska brödet till, grått visserligen med blänkande
"degrand", och segt, så man kunde ha slitit tänderna ur sig på det,
men ändå orimligt välsmakande, som brödet gärna blir, när barn få baka
det själfva.

Gullspira fick gå ut och plocka i sig mat där hon förut funnit på den.
Kvarlefvor fick hon sedan inne. Så hon gaf mjölk i öfverflöd. Annat
hade Pelle varit van vid. Brännvinet hade här i stugan oftast fått
ersätta både mat och dryck.

  _________________________________________________________________

                           SJÄTTE KAPITLET.
                      GLASÖGONKARLEN ÅTER ENSAM.

Barnen hade dröjt kvar hos Ladd-Pelle hela två dagar. De skrattade åt
sig själfva när de talade om för honom hur han i förstone skrämt dem.
Han som var bara god och rolig.

Ovädret hade lättat opp. Man såg karlar köra snöplogen nere på
landsvägen. Pelle och Ante voro ute och försökte trampa opp en stig
dit ned.

Morgonen därpå, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla
till bädden i god tid. När de hade somnat, hvilket inträffade så fort
de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner åt bygden. Folk,
som sågo honom sade: "Nu går Ladd-Pelle till krogen igen. Han har väl
legat hemma, full under ovädersdagarna".

Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!

Han köpte gryn i handelsboden för de färdiga laddar han hade med sig
dit. Socker köpte han och en bit fläsk, och så små hvetebullar,
fjorton stycken. Han tänkte på barnen, och att de skulle ha två hvar
till kaffe, innan de gingo ifrån honom nästa morgon.

När han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med förtviflans
fart. Det drog långt om på natten, innan han gick till sängs.

Men då stodo där tre par nya laddar invid halmbädden på golfvet.

Småstintorna hade varit så godt som utan skor på fötterna, hvilka sett
ut som köttstycken, svullna och röda, när Ante på kvällen tog af dem
de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsår på hälarna, så
att blodet runnit om dem och hon gråtit när hon skulle lossa
kängtrasorna från fötterna.

Det var kallt och inte fritt för att inte en eftersläng af ovädret låg
kvar i luften, när barnen på morgonen skulle begifva sig af.

Pelle hade nu hyllat om dem på alla sätt. Men han tyckte det var så
ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om både värme och ljus
skulle gå ifrån honom med barnskaran.

Geten, det präktiga djuret, som mjölkade så bra, om han då åtminstone
kunde få behålla henne! Det skulle gå lättare att släppa brännvinet,
tänkte Pelle om en hade söt mjölk att så där ta till när som helst,
när törsten kom efter saltströmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte
kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han,
så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den
till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat
arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de
ville släppa Gullspira. Hon, som gaf dem värme, mat, som de voro
go'vänner med, och som var gammal och trygg att ha med.

Far fick nog inte misstycka. Men inte för många pengar, inte för något
pris kunde de släppa Gullspira.

"På de vise, att ni är som go' vänner me na också, och liksom kan
hålla er till, na. -- Så får jag söka till att hjälpa mig utan", sade
Ladd-Pelle saktmodigt.

"Vi ha haft de så bra här, och ni ska ha så många tack för oss alle."
Ante räckte fram handen och såg så godt och allvarsamt opp till
Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle stå ut med att bli
utan dem alla.

"Och käre, glöm int att lillkaktusen ska ha solsken på sej, och vatten
hvar dag. När vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma åt
er, far", sade Maglena. Äfven hon tog i hand och tackade.

Anna-Lisa förstås tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller säga
huru rent belåten hon var öfver nyladdarna.

Småstintorna lyftes upp. Märta-Greta sträckte upp armarna, spetsade
munnen till en trut -- "Putta faj, -- öla dann tol te Etta Eta".

"Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor."

"På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd
att komma när en så'n Guds ängel --."

Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så
snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all
glädje i lifvet flytt honom.

Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg och
ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu
jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så
tungsamt sinnelag.

  _________________________________________________________________

                           SJUNDE KAPITLET.
                              SKINGRADE.

Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora
fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så
alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge
sig iväg för att bedja om lifsuppehälle.

Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt
älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i
saknadens tal om Glasögonkarlen.

Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att
komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på
morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga
vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna.
De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som
hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga
toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig
snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg.

Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och
små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt
bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver
knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de
hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,
samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till
timmerdrifning på skogen.

Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den
stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril
kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken.

Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem
Guds lånet, hade sett så bister ut, slängt maten till dem och mumlat,
men så att de alla hört det, ett en blef rent uppäten af tiggare från
fjällen.

Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid
spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i
fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af
skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.

Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett
fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de
hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och
silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan.

"Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade
Månke. "Si de va en rejel karl de."

"Grannare var de inte", invände Anna-Lisa. "Var de likt de, så farligt
som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl
int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si
igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta
dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är
hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, -- om
jag vet --!"

Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig.

"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Bröde vi fick hos dom va tå
bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är
jag just som sint på dom."

"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint",
sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för
folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg
storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så
nödåre gör dom ingenting, --

"Ändå har en de bättre hos Pelle."

Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata
och fundera om.

"Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle", anmärkte Månke.

"Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom
knutarna", afgjorde Anna-Lisa.

"Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde", tillade Maglena
med en drömmande blick uppåt. "Dom hade int nå roligt själf heller."

"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante
och blickade upp omkring sig. "De börjar på te snå (pinblåsa) från
nordost å de är aldrig nå'n behändig vind."

"Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner
emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt
lite hankigt framför Brita-Cajsa.

"Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt
fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.

"Etta Eta illa ha tå toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj
i millmaste tana."

Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur
schalöppningen.

"Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor
är i himmelska Kanan" bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka
för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla.

"Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull."

Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas
mun.

"Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. -- Ska du rent kväfva
lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den
halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes
begärligt öppna gap.

"Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te
mjölke nu Gullspira."

Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm,
skummande mjölk.

"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen.

"Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen.

Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de
harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan
tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått
fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka
af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade
rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg
midt på vägen.

Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna,
som prickade ut vägen.

"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa.

"De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade
Maglena, "men nu håll jag på te bli trött."

Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade
vara.

"Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante.
"Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för
snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. -- Men det skall väl inte
dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade
om, Pelle."

De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver
isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta.
Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt
i luften.

En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro
de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa
och drog den tunna duken bättre om hufvudet.

"Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på
fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt
lunsiga, men nya, rara laddarna.

"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå."
Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt
vägen.

Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på
lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om
dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i
vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade
barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade
älfslätten.

Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade
öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu.

Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen,
hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.

Så lätt det i en hast blef på kälken!

"Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting", sade
Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon hade liksom fått annat humör
sedan hon fick bättre på fötterna och slapp det svidande skoskafvet.

"Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag", puttrade
Månke, som just var midt inne i en drifva.

"Men jag går efter drifbottnarna jag", flämtade Per-Erik, "det bli
lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för
jämnan."

"Tror du det är mycket långt kvar te bys", frågade Maglena hviskande,
och smög sin hand fast i Antes ena hand.

"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte
tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna.

"Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare,
så ska vi gå på fortare se'n."

Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så
underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till
ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen
aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam.

"Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.

"Märta-Greta --! Ni mått väl si -- Brita-Cajsa, hörer du!" Ante
skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.

"Hvar är Märta-Greta?"

"Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."

"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter
Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll
värmen i er, och håll er mellan granprickarna."

"Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett
djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af
skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande
skydd.

"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag
mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf
kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått
stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra
så många.

"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena.
"Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk
vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."

"Ta dej an barna, Anna-Lisa."

"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med
allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter
Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på
sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.

  _________________________________________________________________

                          ÅTTONDE KAPITLET.
                  HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN?

Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med
en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad
på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt
på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det
inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan
all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom
drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter
lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt,
varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam
hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas,
klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.

"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt),
sade Anna-Lisa med gråt i stämman.

"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste
tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna,
bekymrade uppsyn.

"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i
rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han
vari ända framme vi gårdarna."

"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen
rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp
själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi
int såg de i snörase här."

"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik
betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär
ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten
förstås. Björntasse ha nog rifvi na."

"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från
Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te
äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi
ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns,
så han kan få stinga ihjäl 'na."

Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de
är ledt förut, så att --, så att jag bli sint. De är väl grannare då
te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så
hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å
mej med sej å."

"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa
systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr
än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."

"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke.

Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen
voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara
"sint" på hvarandra.

De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om
någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.

Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så
hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras
tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att
sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände
åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så
måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.

Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som
länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när
Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.

Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef
det som lefvande lif i barnen igen.

Ändock kom han utan lill Märta-Greta --!

Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett
spår af lill'stintan deras.

"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt
sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade,
att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp
till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån
klädtrasa, påstod hon ifrigt.

"Åh -- han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke.

"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af
förskräckelse in till brodern.

"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena,
jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så
tungsamt -- just som jag, som rå for de."

"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har
tagi hill'stintan hel, opp till sej."

"Du få int gråte, Ante."

Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.

Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte
samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i
snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af
att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och
nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot
aftonen klarnade.

  _________________________________________________________________

                           NIONDE KAPITLET.
                          "MILLMASTE TANA."

Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen
dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras
lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom
barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.

Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte,
utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i
kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.

Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen
nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla
kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga
renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön
gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på
sidan.

Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans
häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och
till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.

Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde,
där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade
Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg
midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände
hufvudet och såg på husbonden.

Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.

Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en
liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i
fattigmans trasor.

Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det
dödt!

Nej det lefde -- det andades, började skrika: -- "Moj" -- "Ante" --
"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af
köld.

Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han.
Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle
ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.

Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade
med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad
var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat
ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få
värme och vård.

Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt
an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen.
Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och
prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för
skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande
och i högsta grad osnuten barnunge.

Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den
lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden
gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna,
som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön,
så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med
ett utfruset stackars litet människobarn.

Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt
opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till
mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom
aftagande snyftningar.

Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan
liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge.

Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste
mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej
själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta
brödkant åt en så'n här liten en.

"Du får raska på, pigan min", manade han på hästen. Lärkan fnyste och
satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat på" kanske, mot vild
snöstorm, som slet i man och svans -- vadat i snö till buken ibland!
Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga
sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha
det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och
fjäll.

Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte
iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon
hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida
dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af
hvitstammiga björkar.

De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med
balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren,
och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med
rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.

"Välkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrån verandan.
Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut
därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.

"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej."

Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom
fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med
något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud,
eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta
på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.

"Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är
kallt."

Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet
lillbarnskrik.

Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några
steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla
pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu.
Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla
kroppen."

Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van
vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara.
Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att
få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle
"dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken
på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af
barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett
litet barn till huset!

Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och
såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg
till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten
klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.

Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig
neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern
och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.

"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger
nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi."

"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi
kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon
varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne."

"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen
rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig
själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna
strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon
pratar så lustigt."

"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon
kan vara, skall kunna prata."

"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små
hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor."

"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka
till henne."

"Åh, nej då -- Artur. Vi släppa henne inte!"

"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och
som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så
ropade hon gång på gång "Uj Yla".

"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och
gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få
fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp
hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och
sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi."

"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han
inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns
beskrifningar.

"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda.
Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned:
"Millmaste tana."

"Åh, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej
när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag
tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att
jag blef skogsman."

"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och
nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,
du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig
tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det
är rakt som mening i det."

"Ja det är rätt underligt, -- det nekar jag inte till", sade
jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning
uppskattades af hustrun.

"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för
mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand."

"För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!"

Jägmästaren drog sin hustru intill sig.

"Vet du, ibland har jag gjort så med."

Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej
sjungit sen han var liten pojke.

  _________________________________________________________________

                           TIONDE KAPITLET.
                       EN SÅ FIN LITEN STINTA.

En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta
vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där
jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och
gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa
varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i
ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som
vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att
folk skulle tröttna att ge.

Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om
det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det
liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som
ögon upp under taket.

Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen
uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan
vidare betänkande måste följa henne.

Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården.
Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den
såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot
kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta
Per-Erik stanna hos Gullspira.

Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin
fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp
belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den
lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och
hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä
synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte
henne upp till sig och kysste henne.

"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och
sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."

"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"

Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt
omslöto henne.

Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang
ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg
och öfvergifvenbet.

Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira
var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang
fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med
undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå
samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma
med sin päls. "Uj Yla"!

Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.

Hon sträckte ut armarna.

"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."

Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder,
hennes händer. "Lill'stinta, -- lill'stinta våran! Käre dej
Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej."

Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat
släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville
vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och
sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka
henne, och klappa henne, de med.

"Märta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gått i tungsam saknad
efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapskläder. De
släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen
in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken.

  _________________________________________________________________

                           ELFTE KAPITLET.
                         SMÅSTINTORNA BÄGGE.

När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast
fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern.
Och så voro småstintorna åter tillsammans.

Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som
han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den
nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå
att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten,
och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. "De ligg en knif
unde bode", pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i
fråga.

Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han
förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd
under renhuden där.

"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot
henne.

Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den.

Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera,
blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett
barn att lyda.

"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."

Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra
trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon
ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint
porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne
till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt.

Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren.
Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen
prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett
vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan --.  Så sjöngo småstintorna
ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda
sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig.

Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem,
se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla
hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen
med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför
hon ville ge mannen denna anblick.

De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens
sång.

"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla
nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt.
"Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds
ängelen!"

"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte
vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen."

"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar
lika lätt för två."

"Säger du det. Gud vet ändå --!"

Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande
sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle
och ville han ju behålla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen
med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen --, ja hon måste ut igen
på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade
hans hustru berättat.

"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist.

Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med
ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och
pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande.
Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och
blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med
lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få
stanna.

  _________________________________________________________________

                           TOLFTE KAPITLET.
                 ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.

När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så
tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om
den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och
om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina
goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.

"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor
skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i
går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att
dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli
snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där."

"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade
velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak",
sade Anna-Lisa, lite försmädligt.

"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. -- Där,
som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver
en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."

"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta
hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. "

"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste.

"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det
"farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade
stöttingen."

"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om
så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante
förskräckt och bedröfvad.

"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de,
att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk
pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss
kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon,
-- 'den' -- jag vill inte säga så styggt --, mjölken."

"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat
småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och
fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag."

"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å",
misstänkte Per-Erik.

"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade
en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de
bra å på sitt vis."

"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante.
Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande
skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och
tunn i spetsen.

"Nej, gosse!"

Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor
han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han
gjorde de?"

"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min
gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då
jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa
han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer
att reda sej och gå fram med heder."

"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade.

"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si
här ska ni få si. --"

Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen.
De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på
folk. Hon satte sig på kälken.

"Si här --, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till
stjälkar."

"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa,
lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta
häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en
virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan
grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.

"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun."

"Kan du sticka", sa hon.

"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa.

"'Ja', sa jag också, var så god. -- Du kan väl låta mej tala till
slut! 'Ja' sa jag."

"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt.

"Här ska du få si' sa hon."

"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det
granna garnet, som om han velat smeka det."

"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och
int mins de'."

"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven.

"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina
vantar, att ni int sett slikt."

"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt.

"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom --
för då kostar de bara garne."

"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade
Anna-Lisa.

"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill
nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en
halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.

Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten
benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var
sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.

"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät
den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de!
Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke
öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.

"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god
för te göra de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop
öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är."

"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De
är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så".

"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om."

"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt.
"Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur
du ska få tid med sånt göra."

"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och
skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga
tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej."

"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt.

"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. -- Så här
ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås."

Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt
hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga
färdighet i att påta.

"Och se'n sir ni, kom de märkligaste."

Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.

"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- så
här -- grant."

Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos
syskonen.

Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty
platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till
syskola.

"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och -- sälj
dom, sir ni, -- och får pengar -- och köper oss en liten stuga, som si
ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket.
Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar --, för
frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges
namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut
landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n
jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska
sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute
i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika
granne som törnblommor."

"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det
han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de
långa, hängande tröjärmarna.

"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så
jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och
fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk
och --"

Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt
kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge
mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i
ett nu flygande sint.

Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom
som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.

"Gosse, att du int skäms! -- Ska du hålle främmande land för mer än
vårat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror våran, som bara gått
bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara
för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till
ett hebbere. -- De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid
jag int höra."

Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna
öfver Antes oväntade vredesutbrott.

Månke tjurande och småtjutande.

"De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp
säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, -- kom ihåg de du
Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen
genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som
hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig
väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen.

"Då int småstintena sitt på kälken nu", sade han, "så har jag tänkt
forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård
där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.

"Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?" frågade Anna-Lisa, med
en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.

"Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri
(duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag
har kunnat göra efter dom."

"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante.
"Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra
färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter."

"Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke,
när han kom i närheten af Ante ut på vägen.

"Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan
du, fast du är liten få börja på te göra ämnen."

"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa
körkan, för då kan int prästen läsa där."

"Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så
vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli."

  _________________________________________________________________

                         TRETTONDE KAPITLET.
                         I DEN DÖDAS STÄLLE.

När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta
fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg
gästade. Det var till en stor rik bondgård. Äldsta flickan där hade
nyss dött, bara tio år gammal. Och nu låg lillpojken, ende sonen, som
var sju år, sjuk i samma onda som systern dött utaf. Hustrun, en
ståtlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjöl i det
kokande grötvattnet, när den lilla barnskaran med som vanligt blyga,
försagda anleten trädde in.

Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt
ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i
sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne.

Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem
barnen hunnit in.

I dag knuffade de Anna-Lisa före sig. I en så här stor, fin gård var
det så grufsamt att komma in, för den som var uselt klädd och kom för
att begära mat och husrum.

Hustrun blef vid att stirra på Anna-Lisa.

"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stämma. Hon
räckte ut handen och hälsade god dag på Anna-Lisa, som kände detta så
både stort och högtidligt. Det var just inte vanligt att bli hälsad
så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna.

"Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka
halsduken från Anna-Lisas ljusa hår.

"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon
upp i bondhustruns sorgsna.

"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa,
hon som Herren tagit."

Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på
spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.

"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het
Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död."

Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de
ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med
ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.

Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.

"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående.

"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å."

Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen.
Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och
en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör
och bröd fanns äfven på bordet.

"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt.

"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om
vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de
inte. Han ligg bara i slummer nu -- så vi är nog snart barnlös."

Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat
honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och
skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo
lika betryckta ut.

"De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag", sade husbonden med
bitter röst. "Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en
bäst i att skicka iväg andras barn också."

"En gjorde stor synd då, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Är vi
snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan
föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de."

Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade
så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång
rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den
höga dalkarlsklockan lyste grant, blå, med röda rosor. Snygga
trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanför
de blanka fönsterrutorna, med hemväfda luftiga kappgardiner för,
syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tårblomma. Så det var
ett stortrefligt rum, som inte skämdes af de tre spinnrockarna med lin
på hufvudet och garn på rullarna, hvilka voro undansatta för kvällen.

"Gå fram och tacka (hälsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och sköt
flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.

Anna-Lisa rodnade djupt när hon ensam gick fram. Hon såg så mild och
rar ut i denna stund, så treflig, snygg och kammad, fast hennes kläder
voro usla och slitna.

Husbonden såg upp förundrad.

"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"

"Anna-Lisa". Hon såg försagd och ängsligt bort till syskonen.

Husbonden tog, liksom förvirrad, om hufvudet med händerna, som hustrun
gjort nyss.

"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan
sjukdomen börja på te ta na."

"De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa
våran gick undan för den här skulle komma iställe."

Hustrun såg fast och allvarligt på mannen. Hon tog Anna-Lisa vid
handen -- lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals
i det hon åter förde henne fram till syskonkretsen vid spisen.

När karlarna, efter att ha tackat Gud för maten, stego opp från
bordet, dukade hon fram där för barnen mjölk och gröt och, hvad som
icke ofta kom dem till del, smörgås på det fina, på den tiden högt
skattade rågbrödet.

Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var
för att se till den sjuke gossen.

De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa
kanske skulle bli stannande, ängslade dem.

Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke
låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut.

"Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Då blir dom sint på Herren
och vill köra ut oss."

"Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona
på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill
tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa."

Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning.

Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade
hopknäppta öfver bordet. Hon gret --, gret, fast så tyst att ingen
kunde höra det. Men det syntes på axlarna, som skakade och på den
tröstlösa ställningen med hufvudet.

Syskonen mumsade på sina präktiga smörgåsar under ängslig tystnad.

"Käre dej, Anna-Lisa --, käre dej", -- sade Ante och försökte dra
hennes händer åt sidan. Det föll honom så tungt och ovant för det här,
att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så
farligt.

Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten.

"Jag vill int vara utan er --, först småstintena, som jag sörjer så
farligt, -- och så er allihop."

"Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du
har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen."

"Och hvem ska mjölka Gullspira --, å laga åt pojkarna, å tvätta och
hålla er i ordning --", snyftade Anna-Lisa. Hon såg med en moderligt
bekymrad blick öfver de bägge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken
kamma eller tvätta er om jag int håll efter er."

Månke och Per-Erik sänkte ögonen, skuldmedvetna. Så morskt manfolk de
ville vara, så föreföll det dem farligt besvärligt det där, att måsta
vara kammade och tvättade. Det var inte alls någe behändigt heller,
att om lördagskvällarna få lof att kränga af sig varma skjortan, som
snodde sig så godt efter kroppen. Och så streta för att få armarna in
i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte
pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i
den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis
åt dem. Skjortan, så väl som andra plagg, kom alltid som en
öfverraskning för dem, -- stort var det ibland, så plaggen både hängde
och släpade, och smått och trångt en annan gång, så näsan kom i kläm
när ombyte skulle ske.

Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i ögonen och om hals och öron med
såpa och vatten och torka dem med gammelkläder, som voro tvättade, men
omanglade förstås, och hårda "så de refvo som vargklor", försäkrade
smådrängarna när de satte sig till motvärn.

Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli
stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i
fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som
skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast
uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten,
såpa och torktrasa.

"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till
frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här
mat förjämnan."

"Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka
på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall
stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt."

"Nog ha vi fått de nå'n gång å. Mins du i den stora gården, där dom
ändå hade så många barn, och vi fick en hel gryta ärtsoppa --, dom
kokte särskildt där för dom, som gå kring vägarna."

"Ja, så skulle jag kanske stå här å och koka för såna", fortfor
Anna-Lisa klagande. "Och tänka att ni var hungrig och int visste en
enda dag i förväg hur ni skulle få husrum till natten."

"Käre dej, int är de någe farligt, int", satte Maglena in med mjuk
tröst i stämman. "Vi ha väl aldrig legat ute heller nån natt, och rätt
som de är, så är det ljust hela natten och då få en ligga hos
blommerna ute på backen. "

"Och då så ligg jag inne i sängen", sade Anna-Lisa med samma klagande
röst.

Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lättnadens
ljusning öfver syskonen.

"De är farligt hvad de är svårt te vara nöjd", sade Ante
eftertänksamt. "Jag har gått om dagarna och tyckt att det skulle vara
så bra om vi allihop fick komma till snällt, rejelt folk -- så'na, som
mor skulle lika, -- och nu så" --.

Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att möjligen måste
lämna den omtänksamma, duktiga systern efter sig.

"Du mått gå med oss hvart vi gå, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista
smörgåsbiten i munnen. Hon torkade näsa och fingrar på det lappade,
urtvättade förklädet och strök med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.

"Si du, de är alltid behändigt te vara ute, -- om en också inte har de
så bra, så sir en ändå så mycke. Snön hitta på te sätta sej så roligt
på allting. Och roligt är de till se spårena i snön när han ligg jämn
på myrer och åkrar. Det blir så långa krus på'n -- just som spetsar.

Haren och räfven och hunn, och skatan och kråkan, som har kommi nyss,
allihop krusa dom snön med fötterna på olika vis, så den blir så fin
som till bröllop."

"Jag sir ingenting sån't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa,
sorgsen.

"Ja du ska komma och följa oss igen, hör du Anna- Lisa. Nu blir de vår
och storforsarna kom lös, och det sjung så grannt ur dom. Gullspira ha
vi me oss, så vi ha mjölk te dricka, -- myrbär ha vi på myrena, och
blåbär och jordbär så mycke vi kan äta."

"Ja ha en gått ute och sliti ondt på vintern, så nog kan en gå på
sommarn å", sade Månke afgörande.

"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik.
Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af
tvättning och kamning stod alltjämt för honom.

"Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt
inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske."

Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.

"Kom hit --, jag vill int vara ensammen", hörde hon en späd, svag röst
därinne.

"Är de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i
utdragssoffan.

"Sjung 'Hvar jag går', för mig, -- så ska jag somna."

Gossen vände sitt, nu efter en häftig kris till det bättre,
svettfuktiga ansikte åt väggen, slöt ögonen och väntade på sången.

Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga
ensam och på främmande ställe.

"Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst.

Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst."

Medan hon sjöng, strök och svalkade hon gossens panna med en
linnetrasa, som hon fuktade med vatten från en porslinsmugg, som stod
på stolen bredvid hans bädd.

Hustrun kom in, med mannen i följe. Det var honom hon sökt upp och nu
fått med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda
barn.

Mannen blef så tagen, när han såg barnet, som förr feberröd kastat sig
i plågor, nu ligga i lugn hälsosömn, att han ofrivilligt knäppte
händerna i tack och lof till en hjälpsam Gud.

Anna-Lisa afbröt sången och steg upp för att få komma ut.

Mannen tog tag i hennes arm.

"Du ska stanna hos oss stinta, för så glad som nu har jag aldrig varit
i alla mina da'r."

Anna-Lisa drog sig sakta ifrån honom. Sorgsen och förskräckt såg hon
åt dörren. Det var som om hon där bakom ägt all världens skatter att
förlora.

"Du är väl glad att slippa nöd och bekymmer och ha hem och skydd här
för alla dina dagar nu, då jag tänk att du ska få stanna här för
alltid", frågade den unge husbonden förundrad och nästan onöjd, då han
såg flickans ängsliga uppsyn.

"Jo", svarade flickan lågmäldt. "Men de blir mej bara så tungt, när
jag tänk på småpojkarna. De är jag, som ha tvätta dom och kamma dom,
och mjölkat Gullspira, så att dom har fått söt mjölk om dagarna. Den
minste är inte så gammal som den här, och skall fara och gå kring
vägarna, medan jag har det bra."

  _________________________________________________________________

                         FJORTONDE KAPITLET.
                       PER-ERIK OCH ANNA-LISA.

Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen.
Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte,

"Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller,
tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle."

"Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess."

Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet
ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck.

Husbonden måste dra på munnen.

"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?"

Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot
spiselden.

"Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till
att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna
vardt kvarhållen hos jägmästarns."

Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad
i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död.

"Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en
liten särskild, menande blick emot Ante.

Ante mötte blicken allvarsam.

"De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal."

"Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea. "Jag
tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset."

"En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så
länge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat.

"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat", sade
Brita-Dea.

Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve
det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande,
ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti.

Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle
träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot
och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog
fram från gård till gård.

"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så
de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mörka ögon
sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför
honom.

"När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare
eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma
hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess."

"Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna
bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te
göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om
te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen
lillen, därest du får ha hälsan."

Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande
handslag.

"Bädda åt pojken i norra öfversängen", sade mannen. "Han syns vara ren
och snygg, fast han kom från landsvägen."

Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara
måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd
af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne.

Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af
belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.

Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad
bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att
stilla korna och mjölka dem, var där tyst i gården, tyst som när döden
tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu -- glada, jollrande
barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en
liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En
pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt
mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen.

"Jämmerligen heller, så behändigt här är", sade Stina. Hon öppnade
dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i
slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat,
och hällde med skopa i den varma mjölken.

Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en
skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren.

Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet.
Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet
blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen.

"Du får gå med pojkarna här till drängstugan", sade matmodern omsider.
"Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll.
Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur
lugnt lill'Kalle sof, först?"

Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg
obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog
Anna-Lisa i handen.

"Välkommen till oss, stinta, -- och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli
govänner, det känne ja' på mej."

  _________________________________________________________________

                          FEMTONDE KAPITLET.
                         DET SPÖKAR PÅ ISEN.

"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade
Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea
bättre om sig.

"Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i
gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante.

"När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te
binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva
för."

"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jämt i håg småstinterna --
och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon
satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara
så bedröfvad."

"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och
var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt.

"Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för
småstinterna nu", tillade han.

"Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till
jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och
Carl Nil'ses att ta barna."

"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe
behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en
kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert.

Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte
sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad
blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och
försvarslös, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och
vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik,
som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det
inte skulle bli fullt så "huskigt" ändå. Lill'Kalle tog ju opp sig,
försäkrade Per-Erik, "och må tro så rik bondson han än var, så kunde
en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu
till, när de fått en så'n som Anna-Lisa till gårds."

Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var,
Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den
ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.

Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och
blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på
sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och
blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli
domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor
skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor
uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent
skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt
omkring sig.

Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett,
intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och
halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att
sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå.

Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som
gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma
norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt
borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.

Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma
gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram
i halkan.

"Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn
ju åt alla håll och blir rakt slut för oss."

"Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där."

"Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå",
försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och
satte en duktig rofva på isen.

Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut
på isen, och rädd vardt han.

Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först
tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att
resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i
hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen,
något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det
illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten,
liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande.

Månke han kom på fötter igen, och det med fart.

"Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de är skrymt
själf, som kom och tar oss."

Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt
gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren
omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande
vidundret.

"Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot
det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det
var, syntes ämna flyga på dem.

Maglena knep hårdt om Antes hand.

Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet. Han
gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.

"Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve", skrek Maglena.
"De är ju en katta, och han kan int gå" --. Maglena tog vidundret, som
verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru
den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.

"Han har så underliga fötter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du
Ante förstå hvad de är åt dom?"

Ante tittade noga på kisses fötter.

"De är -- de är --. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af
tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför
han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen."

Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss
pinoredskapen, som klämde om kattens fötter.

"Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si
hur hårdt dom bundi me hvassa snören."

Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört
nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig
fyra svinklöfvar, som galoscher.

"Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är
otäckare än allt styggt", sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och
hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som
gjort detta.

"De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var
rök", sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt
afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. "Jag höll
mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta", fnyste han
föraktfullt.

"Bara en katta", röt Maglena full af förtrytelse. "Jag vånne att den
som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och
frusen."

"Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i
berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbröt Månke för att
få straffet skärpt.

"Ja de å, -- å så skulle han, som har gjort de, fara fram med
östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna", återtog Maglena.

Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i
famnen satt sig ner på kälken.

"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert.

"Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle."

"Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för
alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt.

"Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som
ett knifblad."

Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det
ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, -- då den ej fått
slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den
hade ju varit i vatten --, och mager, med blödande fötter.

"Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na."

Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den
öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det
olyckliga pinade djuret.

Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig
varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina
ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af
framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den
kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med
ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och
räddaren.

Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och
nu kunde han väl sitta där förstås, "för att int katta skulle springa
ifrån dom".

Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom och
sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna
manfolksvärdighet.

  _________________________________________________________________

                          SEXTONDE KAPITLET.
                            I RÖFVARKULA.

Månke sof, där han satt på kälken och hvilade sina trötta, ansträngda
senor och ben. Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur
led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och
klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart
inemot stranden.

Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom
norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta.

Ante och Maglena, att inte nämna lill'Månke, skulle nog ha tyckt det
vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sådan kväll, om de inte känt
sig så opplifvade genom det att de fått rädda katten.

Som de nu gingo där och språkade och ledde Gullspira stadigt emellan
sig, så nådde de sista lill'granen på sjön. Den, liksom de andra
vägprickande granarna hade mistat fotfäste under tövädret, som varit,
och stod hankigt på sned.

De fingo säkrare fäste för fötterna oppe i land, på uppkörd väg.
Gullspira dök blixtsnabbt in i busksnåret för att skaffa sig kvällsmål
af tallris och videknopp.

Kisse ville ej stanna längre, den var med ens färdig att ta till
fötter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och
höll den fast med bägge händer, medan Ante ensam fick dra kälken med
den alltjämt lika lugnt sofvande Månke.

Han styrde stegen mot första stora bondgård han fick i sikte. Från ett
annat, ett rödmåladt tvåvåningshus en bit ifrån vägen, lyste ljus ur
alla fönster. En kunde förstå att där var begrafning eller bröllop. Så
det var inte för slikt vandringsfolk, att gå fram till så'nt ställe.

De närmade sig därför det förstnämnda, äfvenledes stora
tvåvåningshuset, som var grått och omåladt, inte riktigt färdigt
heller, så gammalt det än var, ty för somliga fönster sutto ännu
brädlappar spikade i stället för glas.

Gärdesgården, som omgaf inägorna, var trasig långa sträckor, och i ena
grindstolpen, som ledde in till gården, satt grinden och hängde på ett
gångjärn. De hade icke, som man brukar göra om hösten, lyft in grinden
undan tyngande snö. Skräp och bråte och buteljskärfvor lågo synliga
och blänkte i månskenet.

Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en
hast blifvit vild. Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena
än talade till den.

Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod
det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös
och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården.

En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en
gråhund.

"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst.

Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket
blänkande tänder.

Månke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante.

Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt
sätt förmådde lugna och tämja djur.

Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att
bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af
schalfransen.

"Sussu -- sussu --! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och
ensammen".

Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig
ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och
snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem.

"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma
gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är
små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon,
då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade.

"Huta åt hunn på rappe!" Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog
intryck af den. Han stod som skamsen.

Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den
midt i gruppen. Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull
och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut
genom grindöppningen.

Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade
lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med
getkräket, de hade med sig.

Jo, där var hon säker, geten!

Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt
bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som
vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som
annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det
som om de icke vågade vara åtskills en enda minut.

De höllo hårdt hvarandras händer, när de gingo stegen opp till
förstugan och öppnade dörren till det stora rum eller kök, där det
lyste ut ur fönstren.

Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som
storköket hos Carl Nilssons. Här fanns också öfversäng, rosig
dalkarlsklocka och blåmåladt skåp. Men allt var slarfvigt,
oordentligt. Inga gardinkappor funnos för fönstren eller förhängen för
sängarna. På bordet syntes ännu trävrilar och träskedar kvarlämnade
efter kvällsmåltiden. Brännvinsbuteljer och ölflaskor stodo där, och
en massa smutsiga kort voro utbredda på bordshörnet.

Tre rödbrusiga karlar, husbonden och hans drängar, spelade bondtolfva.
Svordomar och råa utrop ljödo ut i rummet.

En storväxt, vacker men slarfvigt klädd piga stod med ena foten opp på
spisbänken framåtböjd, och skrapade grötgrytan, som hon åt ur.

"Maka åt er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som
darrande och fumligt, satt och täljde spänt- stickor.

"Ni ha int oppe här att göra längre. Ni ha ju fått i er hvad ni ska
ha. Ge er i väg nu bara!" snäste en ännu ung bondhustru med fina, men
skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas
ålder.

Ante och hans syskon stego ljudlöst in genom dörren. De kände en
brinnande lust att vända om, och om så skulle vara, fly ut i
vildmarken igen. Men det var så sent. De voro trötta och frusna och
längtade så mycket efter något varmt, efter lite vattgröt eller
välling.

Två små pojkar af ungefär Per-Eriks och Månkes ålder, hvilka framme
vid bordet, skreko och slogos om sista skvätten i en ölflaska, fingo
syn på dem.

"Tvy!" Den ene, Måns, spottade skickligt, så att han nära nog vunnit
sitt mål, att nå de inträdande. "Tvy! Mor, sir ni hva för ett
tattarfölje, som står här", gastade han.

Bondhustrun vände sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa ögon och
hvassa näsa liksom höggo sig fast i dem. De kröpo samman och gjorde
sig små, så mycket de det förmådde.

"Hva ska ni hit för, här är ingen gästgifvargård. Vi ha int mer än vi
ät opp själf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven
hvarmed hon luskade dottern, i högsta hugg.

"Babba Kajsa -- hör du", ropade en ihålig röst ifrån ena nedre sängen.
"Gör int barna där någe för när. Du drar olycka öfver gården. Jag har
sett dom i drömmen i natt."

"Tig, gamm'tok!" röt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden
ändock gjort ett visst intryck på henne, ty hon vände sig från barnen
och återtog sitt för deras skull afbrutna arbete.

"Ge dom kallgröten, som vardt kvar när jag gaf hönsena i morse. De
står en tetmjölkskvätt kvar där på borde i vrilen, och brödskrapet,
som är där kan du ge dom."

"Ge dom själf ni" --, snäste pigan. "Jag ska rusta mej för te gå till
bröllopsgår'n med mjölken jag. Alla andra mjölkstintena är nog redan
där. Men här i gården är de aldrig nå'n ordning med nån'ting.

Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i
nedersängen ropade på henne:

"Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena för dej i jåns --, de
låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta
bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja -- akta dej, du."

Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram
de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrämsel
än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit
framkastade.

"Åh hut, du har tagi min mjölkvril", skränade mindre pojken, Jöns.

Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena.
Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:

"Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss."

"Mor!" han räckte ut tungan emot modren. "Jag --", han sade något
mycket rått, -- men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon
säger."

Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en
missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i
hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte,
snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.

De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och
brödrester -- tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa
pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som
bestodos dem från gårdens trenne barn.

Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud
för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att
få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa
sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af
barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt
golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben
släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.

Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den.
Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp
till honom.

"Hva-hva-hva-är den go-go-go-s-s-ssen ifrån", stam- made han med
misstro och förundran i stämman.

"Go-go-go-s-s-sen", -- härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut
med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben
för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde
stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben.

"Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn", sade
matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna
uppförde sig.

"Ante, hjälp farfarn, han går lika illa, som mor gick på sistone",
hviskade Maglena. "De är så farligt halt ute på bron."

Ante gick långsamt, som skamsen efter den gamle. Men när han kom ut,
där ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm
och hjälpte honom varsamt ner för trappan utför den hala, knöliga
stigen, som ledde till den lilla stuga där han bodde som
födorådstagare.

Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas "födorådstagare"
eller "gammelfolk", när de lämnat från sig gård och jordbruk till
sonen och hans hustru. De gamla få sig tillräknadt och utmätt hvad de
skola hafva af mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Äro ej barnen i den
gård de lämnat grannlaga och goda, så ha de det svårt de gamla.

Den lilla stugan där farfarsgubben nu stapplade in, var kall och
ovårdad, därför att farmorsgumman var sjuk och låg i västra
nedersängen oppe i gården. Hon låg där, icke för att få bättre
tillsyn, utan emedan man ej iddes gå ner och laga den mat gubben
skulle ha, då gumman ej orkade laga den, och slapp tänka på att se
till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i
kväll annat att tänka på.

Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under
fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att
kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen.

Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som
stod ute på hällen.

Gubben satt på sängkanten och såg på gossen, hvilken i hans tanke
liknade en Guds ängel, så grådaskiga och lappade kläder han än hade.

"Du-d-du får l-i-g-gg-a här i öfvers-s-sängen i-i-i natt", stammade
han.

"Maglena och Månke å?" frågade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron
hos den stackars gubben, som såg vänligt på honom, i hans kalla
ovårdade stuga, var vida att föredraga framför det stora ljusa kök där
man bara "trätte" med, och snäste hvarandra. Lättare i sinnet sprang
han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och
att farfar blifvit afklädd och kommit i säng.

  _________________________________________________________________

                         SJUTTONDE KAPITLET.
                              "KASKEN."

Grels stod ute på trappan då Ante kom ditåt. Han var påfallande spak
-- ja hördes rent af helt förtrolig, när han gaf sig i språk med Ante.

"Vi tänk gå på koxen i bröllopsgården här bredvid. Brita ska gå dit
med mjölken och då följ vi med och koxa på bruden."

"De bli nog behändigt för er, de", sade Ante och ville förbi Grels,
in. Men denne ställde sig i vägen.

"Ja de bli lika behändigt för dej och syskonen dina, som för oss."

"Int få väl dom gå på koxen här, int."

"Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här
bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes
karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till
brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och
skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å,
ska dit och vara med på hvad som blir."

"Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga
sej."

"De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa.
Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt",
tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.

"Ja, vill dom, så nog får dom för mej", sade han.

Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga
glimten i hans ögon.

Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro
borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan
själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen
själf kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet
fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif -- och --
och!

"Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu", försäkrade syskonen.
"Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss "kask".

"Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck." Antes ögon
spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på
Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.

"Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej
skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom
undergå.

"Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", -- hviskade Maglena
lugnande.

"Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin
än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't."

"Ja, int kunde ni småstackare komma från det", jämrade Ante. "Och så
ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå."

"Vi gret och ba' att få slippa", försäkrade Maglena "och jag sa att
jag skulle få spy af det."

"Men dom ville ha i er ändå förstås -- för att få ha roligt åt er när
ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes ögon brunno
mörka.

"Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan,
han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej
kasken", puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just
satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.

"Gosse --! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?"

Ante grep Månke häftigt om skuldran.

"Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att
tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon:

"Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven -- och de står
bara mörker om dej själf."

"Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som
snart kan dö. Men han släppte oss ändå -- förstår du."

Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen,
där den sjuka låg och stirrade ut med ihåliga ögon. Hon hade fått ett
styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif för att hålla henne
oppe och lindra anfallet.

Hon föll tillbaka flämtande.

"Tro int på folke här, och int på barna. De akta int gammalt folk --.
Akta int far och mor -- och då är de int nå godt te vänta af dom. Vi
ha vari sån'a här i gården allihop se'n långt bort i tiden. -- Här ha'
funnits så mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all
mörkrets makter."

Hon stirrade opp framför sig, som hon sett i syne.

"Ni ska ha så många tack, farmor", sade Ante med låg röst. "Mor sa'
alltid att en' lär sej supa då en' börja me kask."

Det flög som ett ljusskimmer öfver den gamles dödliknande anlete.

"Åh det känns godt te höra tack. Vore så väl att jag kunde lefva igen
och lefva bättre. Om barna såg att de gamla voro bättre, så blef dom
nog bättre dom, å. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de
förstår jag."

"Mor hon var storriktig. Hon lärde oss de rätt var -- och hon gjorde
de själf."

"Jag ser de --. Väl skall de gå er. -- Men akta er för folke å barna
här --. Dom ha' ondt i sinne till er."

"Hva' gormar ni om? - Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller
och hostar da'n igenom", skränade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom,
vi ska gå nu. Brita är rustad."

Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af. Grels
ryckte dem med sig när de ville stanna för att säga godnatt till
Gullspira.

  _________________________________________________________________

                         ADERTONDE KAPITLET.
                           BRÖLLOPSGÅRDEN.

De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af
värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren;
de koxade in, för att få se bruden.

Just som barnen nådde fram, kom hon ut på bron för att visa sig.
Brudpigorna, som hållit pellet öfver brudparet i kyrkan, följde henne.

Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var
högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade
när hon rörde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor.
De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och
ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i
girland, från axeln neråt lifvet. Rosor på den svarta sidenkjolen,
därtill hvit slöja och bredt, rödt guldblommigt skärp, som nådde ner
till kjolkanten.

God och mild såg hon ut. Hennes ögon sökte omkring efter de gamla och
till småbarnen, som ej orkade eller vågade tränga sig fram. Dem
kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.

"Nej, si tre barn, som jag int känner. Dom måtte komma hit, så jag får
tacka dom. Det bär lycka med, när vandringsbarn hälsa på en så'n dag."

Bruden gick ner för trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp.
Det hvilade något lidande, tärdt och dock ljust och frimodigt öfver
dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju också "utsocknes" här,
liksom hon skulle bli på den trakt dit hon skulle komma, när hon
flyttade "ner i landet" där hennes unge make var sågställare.

"Nu är ni på bröllop, så mycket ni vet det", log hon emot barnen.

"Är ni från Frostmofjälle, så har ni äti barkbröd nu ett par år. Men i
dag ska ni äta risgrynsgröt och vörtlimpa med smör, och kött, och
kaffe ska ni ha och doppa så mycket ni orkar."

Bruden ropade på kokmoran, som stod på trappan till bryggstugan.
Barnen måste ha ett duktigt matknyte med sig, när de skulle till att
gå, förmanade hon.

Grannens barn kommo också in och fingo sedvanlig traktering de med.
Men bruden tog ingen vidare notis om dem.

Fjällbarnen fingo sig nog ett mål, hvartill de aldrig tänkt sig maken.
Brita, som bland andra människor, var som en helt annan flicka, snygg,
gladlynt och rent af god, tog sig helt oväntadt an dem. De skulle upp
och se på dansen och lekarna, se henne dansa också, för det kunde hon.
Hon hann knappt till dörren med barnen, förr än en ståtlig, smidig
timmerflottare kom och tog henne vid handen.

Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta följde ringen, inuti den,
och höll sig till en gosse där.

Hon sjöng med klar, grann stämma:

  "Ja, stampa du som går i ringen,
  du vill gifta dej, men du får ingen.
  Dansa med mej, det får du, om du vill.
  men mitt unga hjärta hör mig ensam till."

Men i alla fall tog flickan, med den granna rösten, genast en annan
gosse, en som därvid såg mycket belåten ut.

De svängde om inne i ringen och nu sjöng hon:

  "Kom vännen, kom,
  kom sväng dej om med mej i dansen,
      hopp falla la, la.
  Glädjens i dag, det är vår lag.
  Måtte sorgen aldrig komma."

Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjöngo den samma glada
danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo
hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen.

En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans.

Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade.

På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra.

  "Här är vännen den bästa,
  som jag tänker mig att fästa,
  uti lifvet och uti döden den bästa.

  Du är min ros och min lilja,
  ingen skall oss kunna skilja,
  förrän döden han hafver vunnit sin vilja."

Dans på dans följde alltjämt.

Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och
slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande
kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa på honom
ordentligt.

Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp.
Spelmännen stampade takten så golfvet gungade.

Brudparet dansade --.

De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med
Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om
han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden,
när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren.

Maglena, lill'stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen.

Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne,
lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trots de lunsiga
kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var
stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att
de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru
säkert de små laddklädda fötterna förde sig.

Äfven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i
sällskap", också. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer än en
bulle och god kaka.

De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk
voro ju så snälla emot dem.

Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och
ville göra sig bekanta.

Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.

"Gosse, jag hör Gullspira!"

"Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är."
Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga
tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.

Han såg förskrämd bort emot spelmansvrån, blicken sökte
instinktmässigt Grels och de andra två pojkarna, hvilkas, han tänkte
på det nu, illmariga, elaka ansikten han sett där just när han dansade
rundt med bruden. Han böjde sig utan ett ord, ner efter Månke.

"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade
stor likhet med bruden. Hon räckte med ett godt leende sin hand ut
emot Ante.

"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon,
lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund.

Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så
stötte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mått gå. Maglena här hör
geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra."

Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med
syskonen.

"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante.

"Tack, nog vill vi göra de."

Därmed voro barnen borta.

  _________________________________________________________________

                          NITTONDE KAPITLET
                              PÅ FLYKT.

Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som
så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt.

Det var en skara drängar och pojkar, hvilka med af rödfärg fläckvis
färgade skjortor utanpå kläderna, kommo smygande upp emot
bröllopsgården. Skråpuksansikten af näfver, med runda stora hål för
ögonen hade de, och långa hakskägg af laf från någon gammal gran i
skogen. De slängde med brinnande tjärvedsknippen, som de buro i
händerna. Druckna vore de hvarenda en.

Barnen kände med stor förskräckelse igen rösten på den, som gick i
spetsen. Det var drängen från grann- gården, han, som velat tvinga
Maglena och Månke att dricka kask.

Han kände äfven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att
löpa efter dem.

"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, för han är full och jag är
nykter. Spring på rappe!"

Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Månke. De flögo fortare än
när de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.

Ante stannade tvärt, när drängen var alldeles inpå honom. Han satte
vigt ut krokben. Med en rasande svordom föll stora, grofva karlen i
backen.

"Ja vänta mej du, i morgon hitta jag igen dej, då ska jag bulta
morskheten ur dej", vrålade drängen, som fumligt reste sig opp, men
fick fart i sig när han såg det andra följet lämna honom och närma sig
bröllopsgården.

Ante hörde vilddjurstjutet de utstötte där invid fönstren och begrep
att där skulle bli vildt slagsmål.

Han hade hört och sett tillräckligt för att förstå det en del af
bypojkarna ville "klå upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra
rika bruden från deras by. De hade druckit brännvin för att morska upp
sig. I bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där
de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de dansat till de
vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse och allt som ledt var.

Ante sprang det mesta han förmådde -- flög --, han som småsyskonen,
när han hörde ett jämrande gallskrik ifrån dem.

Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in Gullspira. Geten
bräkte kväfdt. Något hade händt henne.

Joo, något hade händt henne --! Något, som så när hade gjort ända på
det kloka, präktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under
bröllopsfröjden där borta hade tyckt sig höra Gullspira bräka.

Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpärla, låg nere i spånorna
flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på buken. Barnen kunde
tydligt se det, ty det var långt lidet på natten och månen lyste full
in genom gluggen till lidret.

Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo på knä bredvid
Gullspira.

"Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på sårena och binda
fast med min ylleami."

"Gullspira är biten", fortfor han hårdt. "Han, som kunne låte farfar
krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe ihop de å! Och någon har
bussat en elak hunn te göra de."

"Ja, dom ha hålli fastna', för Gullspira har alltid värjt sej för
hundar -- och se här", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett hårstrå
efter en hunn finns på hennes horn. Hon har int fått värja sej. -- De
är pojkarna här allihop, som har varit här, å hålli fast na'; de
luktar af den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och tuggar
på", fnyste Maglena.

"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande.

"Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss kask i moron",
jämrade Maglena.

"Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å", sade Ante med en dyster,
begrundande uppsyn. "Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n
karl."

"De är int alls någe behändigt te vara här i går'n", gnällde Månke --
"en känner sej just som så otrygg."

"Vi gå härifrån, och de på rappe", hviskade Ante.

"Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å
höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n. Dom vardt väl rädd när
vi kom på dom så snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i
bröllopsgårn hela natten."

"Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt. Pojkarna skrek
'buss, buss'. Den där elaka gråhunn var det, som just rusa, i tage att
illbita Gullspira", meddelade Maglena flämtande.

"Men dom vardt rädd när jag kom", föll Månke med i talet.

"Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn", afbröt Ante med en medlidsam
blick på Månke. "Midt i värsta slagsmål, och där är drängen å, så dit
kan vi int gå, och int kan vi stanna här heller."

"Gullspira, käre dej -- grannpiga, stig opp nu så pass att du kan
komma ut till kälken", fortfor Ante.

Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade deras farhågor,
reste sig mödosamt.

Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Fårskinnsfällen breddes så
slätt som möjligt på kälken och Gullspira förstod väl meningen. Hon
klef upp dit och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande
kälken. "Hvad har jag gjort för ondt i denna gården att jag skall bli
utsatt för så styggt", tänkte Gullspira.

Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten.

"Vi gå opp åt bärge här", hviskade Ante.

"Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor nog om vi gå förbi
där och då är det slut med Gullspira och mest me oss å."

"De är farligt bra att int kälkspårena kan synas", återtog Maglena, de
är isgata oppigenom stigen till berget."

Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på, och Månke gick
bredvid och såg till att intet fattades geten.

"De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett
tackens ord till gammelfolke här", sade Ante och stannade när de
hunnit förbi uthusen.

"Men käre dej. Vi mått ju skynda oss", jämrade Maglena!

"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill
ösa i oss kannevis med kask", puttrade Månke.

"Stå här ändå en aldrig så liten stund", sade Ante med skälfvande
röst.

I en blink var han borta.

In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprätt i sängen
stirrande framför sig, liksom lyssnande. Han förstod nog af erfarenhet
hvad som tilldrog sig i bröllopsgården. Förr i tiden hade han kallat
sån't för 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara
med på sån't. Men nu såg han det annorlunda. Han grufvade sig också
för de främmande barnen, som voro så helt i hans barnbarns våld.
Skrämda, pinade, plågade skulle de bli. Han kände väl till huru barnen
här i gården buro sig åt emot alla, som de trodde sig kunna rå på,
såsom gammalt, orkeslöst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och
värnlösa djur.

Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt
kaffe. "Si här, de är kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag
vill lägga mer på elden. Och så får jag så mycket tacka farfar."

"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga här?"

"Jag törs int. Dom gör slut på geten här, och vill ha barna te dricka
kask. Och åt mej vill dom göra de ondt är å."

"S-s-så är det." -- Gubben nickade bekräftande.

"Jag är n-n-öjd åt a-att du k-om, för j-j-ag h-har tänkt p-på a-att ge
d-dej k-k-klockan här."

Farfar häktade ner silfverrofvan han hade hängande inne på sängväggen.

"D-det är s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hä-l-ler.
T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och
låt Gud föl-ja d-d-ej."

Ante stod med klockan i handen -- stel af häpnad och ängslan, som om
han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stället för att bekomma
så'n gåfva.

"F-ällen här i öfver-sängen s-s-ska du ta. D-d-de är kallt. V-i
g-g-gör int me'n. Kä-kä-käringen är snart slut h-hon å --. Skynd dej,
gosse!", sade han, plötsligt färdig i talet. "Det kan snart vara gjort
i bröllopsgården - Skynd dej --! Hör du! --"

"Jag mått tacka er först, farfar -- för ni ha vari så mycke go' mot
oss. Int vet jag om jag kan ta klockan åf er, -- å int fällen häller."

"Dus-s-ka -- ta hvaa ja ge dej -- go-go-s-s-se! De är int för
tid-ti-tidigt att jag få gö-gö-göra all-ri s-så li-lite de go-go-godt
är."

"De va-va-vardt så lätt ini mej nu nä- ja fi- fi- fick mej te å
gö-gö-göra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! -- nu på ra-ra-rappe. Do-do-dom
sk-sk-skjut i brö-brö-bröllopsgårn."

"Ja så vill jag tacka farfar --. Å, häls dit, te mor!"

Ante lade kudden till rätta under gubbens stela nacke, höljde fällen
väl om honom och lämpade vedträna i spisen så att de skulle brinna
länge.

Med klockan i fickan och fällen på armen stannade han innanför den af
honom redan öppnade dörren.

Han tog af den slitna hundsskinnsmössan och bugade sig.

"Så mångande tackar ska ni ha farfar!"

Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt
knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante
förstod att han bad, för han hörde samma ljud af "Gud Fader" -- af
Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i
hennes sista stund.

  _________________________________________________________________

                          TJUGONDE KAPITLET.
                                 ELD.

"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante
springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in
bredvid Gullspira.

"De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes
ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick
ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.

Det blef en glädje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de
voro, gammelfolket där, och huru styggt det var med barnen i gården,
som gjorde dem allt ondt de kunde hitta på.

De pratade flämtande. Det bar uppför, mot höjden, och vägen, som där
skogskörare farit fram med stöttingarna var knölig och ojämn.

"Vi få skynda oss de mästa vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara
efter oss."

"De har kommit en ridande karl från bröllopsgår'n", upplyste Maglena.
"Må tro, han far nog efter fjärdingsman. -- Flere stycken af dom, som
hade blodfärgsskjorta ha' gett sig därifrån också, å sprungit hvar
till sitt håll."

"Drängen kan vara hemma han å nu, när som helst", sade Ante.

Han spände de spikbeslagna becksömsskorna i isknottret och drog allt
hvad han orkade.

Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter föregående dags tö.

Skaren låg som ett isfält åt alla håll på ömse sidor om vägen. De
fingo kälken upp ifrån den tröttsamma ojämna skogskörarvägen. Och nu
bar det af, öfver blånande skarsnö. In öfver ängsflak och mark, där
snön ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar och
småmyrar.

Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade Orion åt
söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor och klar, rätt framför
sig. De följde alltid på ett ungefär älfvens vida krökningar. På ömse
sidor om den, långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig,
fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar.

Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen
gingo barnen.

Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att
undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande
skog förbi byn här, och in i annan socken.

Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek upp bakom
spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena trodde att världen
tog slut. Så blef den borta bakom en annan fjälltopp. Den tittade åter
fram och satte solkatt i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna
barn. Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt, rundbildadt
fjäll.

Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glänsande
matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga vidden. -- Den bredde guld
öfver fjälltoppar och gröna granar, samt öfver tallar, guld på
hvartenda barr och öfver stammar, hvilka nu lyste i guldrödt.

Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet, inte ens hunger.
De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och
steg.

Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog
Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta
från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i
sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med
Månke, i polskatakt.

  "Du är min ros och min lilja,
  ingen skall oss kunna skilja."

Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön. "Jämmerligen heller,
solen sätt krokben för mej", skrattade hon och kraflade sig upp.

"Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå
int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var
solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade
allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver
berget.

De hade kommit in på en svedja, där skarsnön ej längre täckte fäldt
timmer, stubbar och bråte, och skyndade nu in i djupa skogen där det
ännu "bar".

Gullspira hade kryat till sig, eller var det för att stötarna mot en
och annan trädstam icke tilltalade henne. Ty helt oförmodadt sparkade
hon sig lös ur fällen och hoppade iväg inåt skogen, i sjuklingshöljet
af förkläde och ami om mage och hals.

Med otrolig lätthet fann geten den stora tätgrenade gran, som skulle
passa till hus, en så'n som barnen hela morgonen förgäfves sökt efter.

Gullspira ställde sig midt under jättegranen, hvars grenar bredde ut
sig som ett ogenomträngligt tak. Snön var redan bortsmält därunder
eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig där.

"M-ä-ä", bräkte Gullspira. "M-ä-ä. Här bor en klok get, som fast hon
legat på kälke med förkläde om magen, har haft ögonen med sig. M-ä-ä.
Stig hit ni rara små folkkillingar så bjuder jag på varm söt mjölk,
mjuk mossa att hvila på och frusna söta lingon och enbär att kalasa
af. M-ä-ä var så goda!"

"Hon bjur oss till sej. Si ni så stor och fin hon hofverar sej
Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej
stiga fram och sitta."

Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef
stående, skälmaktigt tittande på geten.

Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in
till folk.

"M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner."

Hon trippade in emot den stora stammen där de höga rotknölarna voro
sittplatser och liggplatser bekväma nog både för folk och getter.

Ante kom "in", dragande kälken efter sig.

Han tog kunten ur den, samt tjärvedsstickorna och fällen. Sen stjälpte
han kälken oppner på alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de små
vrilarna fyllda med skummande varm mjölk samt bullar och bröd från
bröllopsgården.

"Bordet" stod invid rotknölsbänkarna. Barnen läste till bords, åto
säfligt och långsamt, och kände sig som storbondfolk, i egen stuga.

Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats på andra sidan
granstammen, och diskade se'n kärlen med "trasor" af snö. Så stjälpte
hon upp dem.

Hon bäddade i "nedersäng" af en stor rotknölsfördjupning invid
granstammen syskonbädd, med gammelfällen under och den nya öfver.

Ante och hon hviskade vid hvarandra så att inte Gullspira skulle höra
dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bäddade nedersängen.

"Hon får väl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brådskande, när
Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan
eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på
fållen.

"Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska
gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na! För hon ska
förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt
gammelfarmor."

"Tänk, hon är slugare än jag", sade Månke, som kom med två näfvar
frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som "inne i
rummet".

"För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang
hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid. Och nu går hon och
lägg sej, för hon tänk att vi, som ha gått bå dag och natt ska göra
som hon."

"Men de är ju midt på da'n", invände Ante, som tyckte att ett
förståndigt förslag borde komma från honom och inte från lill'drängen,
eller ens geten.

"Ja då får solskene bli månsken för mej", föll Maglena i talet. "Jag
är så trött så jag ids int klä af mej och torka skorna framför elden."
Hon låtsades värma händerna vid en spiseld.

"Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke", tillade hon, så du får
lägga dom brevid sängen." Maglena var helt allvarsam.

"Jag tro att jag släng ner mej som jag är" tyckte Månke, "för jag kom
just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag
hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just
bruten i rygg och armar."

"Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt", log Ante lite
skälmaktigt.

"Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni."
Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig
mödosamt upp och slet en gren åt sidan.

Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen,
där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande. "Gammelfolke" här
i gården visste att hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon
tog spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra
benen, som om hon ämnade bli ensam om bädden. Hade hon inte varit
gammelfolk så kunde en mest ha blifvit sint på na.

Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och barn. Men så
förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt
omlagdt på magen.

Och det fick hon.

Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet, med fällen
öfver ögonen för att hålla undan "månskenet", som pilade in mellan
täta, tjocka trädstammar, och värmde luften så att barnen drömde att
de sofvo i uppvärmd stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig.

Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig och dem. Hon låg
där, idisslande, och blinkade med långsmala ögonstenar mot
solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmärksam. I skogen fanns
vilddjur att vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar.
Hon hörde dem Gullspira!

Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot jorden hvilande
grangrenar kunde de vara trygga, här kunde ingen se dem. Geten
idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan,
som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter
timme. "Månskenet" tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd
aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen.

De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde opp på
himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af människor, af
skällande hundar hördes ej långt ifrån dem, sofvo när allt blef tyst
och dödt i skogen.

Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande, smygande, gled
mjukt in under fårskinnsfällen, som Gullspira därvid med ett skutt och
ett kort bräkande af ovilja lämnade.

"Kurr -- -- r -- r --."

Maglena och Ante satte sig opp på en gång --, så öfver all beskrifning
häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt
dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga "iskatten".

Så förundrade blefvo de öfver att den hittat efter dem en så hisklig
väg som de gått, att de glömde att tänka på huru otröjsamt det var att
vakna i mörka skogen, midt på natten och utan eld.

Men de kommo att tänka på det när de fröso så att de hackade tänder.

Om de bara hade ägt en tändsticka, en enda, så nog hade det gått att
få eld. Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut
spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala.

"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent
ihjäl."

"De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här
som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom", sade Ante
och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen.

Men katta ska ha mjölk, så länge som hon gått utan, så jag mått stiga
opp ändå", huttrade Maglena.

Hon slängde öfver sig fars gammeltröja, som de fått kvar efter
Per-Erik.

Medan hon satt och mjölkade med tröjan öfver axlarna, föll en
grankotte med ett smällande ljud ner på hennes hufvud och hoppade sen
ner i en af tröjans tomma gapande fickor.

"De här är bestämt en riktigt vacker vårko. -- Månke ska fån när han
vaknar", tänkte Maglena helt förnöjd när hon, vid det att hon trädde
handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kådklibbig vårgrankotte.

Det gick Maglena som alla andra när de hitta något. Hon fick lust att
undersöka om det inte fanns mer af samma slag, så hon gräfde på nytt
med handen ner i fickan där hon funnit "kon".

Jo, där fanns verkligen något mer!

Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga
mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat Maglena, där hon satt ensam
i mörkret under granen och mjölkade.

Det var ju som ett under, -- som om mor fick vara när barna sina igen
och hjälpa dem tillrätta.

Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två --
tändstickor!

Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som
värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på
att det fanns något i fickorna.

Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider
tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte
lill'pipa.

Maglena höll stickorna i handen. -- Hon luktade på dem. -- Riktigt --!
Den rejela fosforlukten ägde de.

Hon var så fäjen (storglad), att hon kunde ha skrikit högt. Hennes
blixtlika tanke var att ropa ut fröjden åt Ante.

Men --. Ja bäst att tiga. -- Ty tänk om inte stickorna "tog" --. Då
skulle hon bara narra Ante att bli glad åt det, som då bara skulle bli
sorgeligt och tungsamt.

Maglena trefvade sig med brådskande hast stupande och snubblande, bort
till spishållet. Därinvid på en kvist hade hon hängt upp kunten.

Hon famlade och letade efter den i stupmörkret.

Joo. -- Där var den ändå! Och midt nerunder den låg bunten af
tjärvedsstickor, som hon "städadt" dit i "låtsspisen".

Ja, om -- om, -- om det nu bara funnes lif i de små
fosforsticksuslingarna!

Hon repade med darrande hand ett, två, tre, fyra tag med stickan emot
en af hennes varma, fasta små laddar, som hon förstås behållit på
fötterna.

Men hon var för ifrig, för häftig. Stickan glimmade och lyste till ett
ögonblick, -- just när Maglena nypit till så morskt att den --
knäcktes, -- så sjönk den ner i den våta mossan och -- slocknade.

Hon var färdig att skrika högt af förskräckelse och sorg. -- Ja
gallskrika, som ett lill'barn.

Skulle hon gå miste om hoppet att få eld nu när det varit så nära att
hon lyckats!

Eld! Det var värme för frusna lemmar. -- Eld! -- det var ljus och
trefnad för ensamma små, ute i villande ödemark. Eld! Det blef hem och
härd där elden fanns.

Och bara en sticka --! En liten så vek, späd stackare!

Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan mellan fingrarna
utan att våga sig på att förnya försöket med att få eld.

Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon tyckte att stickan
böjdes emellan fingrarna som om den när som helst skulle brytas af.

Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken -- bredde ut
förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan ofvanpå det --.

Så sträckte hon fram foten med ladden på. -- Strök till ett tag, --
två tag, -- tre tag --!

Tårar kommo henne i ögonen, -- läpparna skälfde --. Men -- ännu ett
tag -- stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, lätt på handen --.

"Ratsch --"!

En liten lysande, gulblå låga sprang fram från stickans topp --!

Kvick i vändningarna "som en eldgnista", förde Maglena den lysande
lilla lågan till en fet tjärvedspinne.

Den tog genast eld! Den brann med djuprödt sken, röken ringlade svart,
rart tjärdoftande upp i luften.

"Ante", -- ropade Maglena dämpadt --, som rädd att med sin blotta röst
släcka elden.

Ante, som legat med slutna ögon och inbillat sig att han var en Carl
XII:s tåliga krigsbuss, såg upp.

Som en pil flög han upp och kastade fällen ifrån sig.

"Stinta! -- Ja -- men Maglena. -- Hur ska jag förstå de här?"

Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsäfventyret.

  _________________________________________________________________

                        TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
                          I EGEN GRÖN STUGA.

Ante fick snart en brasa till stånd och det så godt som midt på
stuggolfvet.

Den släcktes ej fast den smälta snön sipprade ner från granbarrstam
och snövåta grenar.

Matsäcken förslog ännu. Men se'n man ätit var det ju kväll och åter
liggdags.

"Int kan vi lägga oss nu igen, så bra som vi ha de", tyckte Maglena.
"Förresten så vet vi int om de är midt i natta eller lid emot moron."

Hon gick beskäftigt och ordnade om i kunten.

"Vet vi int?! Jag har väl klocka, som säg hva tid de' är!"

"De är nog morgon snart, det känne jag på mej, för jag har just som en
sån' håg att sätta mej till att arbeta med nån'ting. Underligt de
månen int hunni längre. Han satt bara några alnar ifrån storfjället,
såg jag, när jag nyss var ute. Om han int håll på te gå ner kanske,
iställe."

"Har du nån'sin sett månen gå ner i österled! Men -- men. -- Vet hvad
är de åt klockan! Hon går, men är då alldeles bort i tok."

Ante lyssnade på klockan, skakade på den, som han sett stort folk
göra.

"Hur långt bort i tok är hon?"

"Hon står på åtta. Åtta på moran kan de int vara när de är mörkt och
månen är oppe."

"Ja, då måtte de vara åtta på kvällen." Ante började skratta.

"Jag tror skogsrå har trolla bort syn för oss."

"Och förstånde me", skrattade Maglena, "för annars skulle väl alla
märken ha tydt ut för oss me en gång att de är kväll. Snön bär int, så
solen måtte mest nyss gått åf en, och bältgubben (Orion) stå ju högt
på himmeln."

"Men jag lägg mig int ändå. De är långt till natten än." Ante hade
varit ute och kom in med fånget fullt af bråte, som han lade på elden.

"Jag hör någe gläffs långt borta, mest likt hunnulande", sade han.

"Räfhonan är ute och låt, förstår du. Int kommer någe vilddjur hit så
länge vi ha elden i farten, och int någe skrymt (spöken) heller",
tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblänkande
grenar. "Vi sätt kälken framför elden och så tar jag i med te sy
roser. Jag har två vantar te sy på."

"Då sätt jag mej och tälj och skrapa ur träskedar." Ante tog ämnen
från kälken.

"Men äta först sa' bonn när bastua (badstugan) brann. Jag mjölka väl
int bara åt katta heller, utan vi få väl äta på samma gång nu, när du
är husbond och jag är matmor.

Maglena satte sig bredvid Ante på kälken, med trävrilen i knäet.
Katten kom och strök sig spinnande emot henne.

Gullspira trädde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I "sängen"
snarkade Månke högljudt.

"Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De är som om jag int skulle
lite tänke att komma ut till bygden nå' mer".

"Du var stornöjd på bröllope tyckte jag."

"Ja, för de låtarna och dansen och brudfolket, som var så behändig
emot oss. Så här gick dom i ring och sjöng: 'Hej, ho du trotsig
flicka'."

Maglena var färdig med kvällsvarden. Hon sprang upp och började härma
sånglåtar och dans.

"Int håll matmororna i stugerna på så där, int", anmärkte Ante, men
han såg stornöjd ut där han satt och täljde skedar, med den skarpa
knifven blänkande i eldskenet.

"Nej trösta mej. Jag måtte stoppa strumperna våra. De får vara med
roserna så länge."

Hon flängde laddarna af fötterna, hvilka hon, när hon fått af
strumporna, spände ut emot värmen medan hon började stoppa de i dag
rätt stora hålen. Det var ju inte så ofta hon slapp till att arbeta.

"Klä-hvitt, hu'itt", skrek en uggla, som for tätt förbi "stugdörren".

"Stygg låt", muttrade Ante.

"Han är snäll tycke jag. Han säg 'titt hit, titt hit, akt er', så att
råttor och fåglar, som han vill ha, kan gömma sej. Tänk om han
ingentig sa utan bara kom och tog dom."

Jag tyck int om när dom säg de fåglarna hålls me att tala, som nu
trasten. Int tror jag de han säg 'kniftjyf, kniftjyf', när han sitt
opp i tallen och sjung hela vårnatten."

"Nej, de tror int jag häller. Och int att den andra trasten, som han
prata me, säg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte,
hvi rier du inte'."

"Heller de den andra svara: 'märra orkar inte, märra orkar inte'. Hva
skulle småfåglarna ha för roligt om dom bara satt och hitta på sånt",
fnyste Maglena.

"De är folk, som har hitta på tale förstås", sade Ante och synade emot
eldskenet om kupformen på skeden var riktig. "En tycker de en hör
utomsej de som tala inom en."

"Han hade stuli en knif tänk du, han som hörde trasten säga
'knif-tjyf'."

"Jag menar de."

"Men 'fattig krigsman'. Hvad är de för reda i de tale?"

"Jag tänk", sade Ante och lät arbetet hvila medan han drömmande
blickade in i elden. "Jag tänk att de där ordena är kvar från
ofredstiderna här, du vet, när Ryssen for här och brände gårdar och
var så farlig."

"Int tyckte våra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han
behöfde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck väl om Ryssen."

"De var väl int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante
saktmodigt. "De kunde vara krigsmänner härifrån å, som trasten prata
med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och därför har ingen fått ta
ifrån oss lande vårt."

"För farfar var krigsman", retades Maglena.

"För alla karlar här var krigsmänner, ser du."

Ante rätade opp sig och hans ögon blefvo stolta och allvarsamma.

"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes på de
häller. Dom hade de väl så uselt då, som nu, och åt nog barkbröd i
farliga hårdår, de sa farfar. Men sir du, krigsmänner var dom ändå,
hvarenda en."

"Och gick i skogen och var trött", tillfogade Maglena med öm,
medlidsam röst. "De va förstås för sånt folk som trasten sjöng 'fattig
krigsman'."

"Ja, och fast krigsman var fattig och trött, var han rädd om märra sin
ändå. Sir du sånt tycker jag är riktigt folk. En sån krigsman ville
jag bli om jag å skulle få bli de jag högst åf allt på jorden kan
tänka mej till."

Ante återtog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med
ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista
orden så tyst att Maglena icke gaf akt på dem.

"Ta af dej strumperna så få jag stoppa dom", sade Maglena utan någon
som helst tvekan om att detta inte var af nöden. Det var också utan
den minsta invändning som Ante slet upp de styfva läderremmarna från
sina grofva skor och krängde af sig strumporna.

"De är farligt behändigt te sitta så här", sade Maglena. "Men int vill
du bli krigsman?"

"Jo, de vill jag, om de blir ofredstider förstår du. Jag tänk väl int
låta fiendefolk ta lande från oss heller."

"Men du sa en gång", fortfor Maglena envist, "de du ville bli snickare
och hitta på alla omöjliga saker te snickra. Det var just då vi kom
från nämndemansgårn ute i Nolens socken. "

"Ja, för i så'n drängstuga har jag väl inte varit."

"Du har nog lega i bra nog många ändå i vinter."

"Kan väl vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och drängarna
och pojkarna i gården hålli på med snickeri. Dom ha lagat stöttingar.
Drängarna ha gjort skackler, och fimmerstänger och pojkarna småskoflar
och räffser och sånt grej.

"Hvad gjorde dom i nämndemansdrängstugan, som var olikt de då?"

"Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att nämndeman själf, han snickra på
den finaste släde med kuskbock och fint svängdt framstycke."

"Så den vardt lik släden, som stod på bröllopsgården?"

"Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, å
sönerna hans, dom höll på att sätta ihop ett oljevärk att spela på.
Dom lär ha sånt i nerlandssocknarna, och spelet ska låta som när folk
sjung i kyrkan med fyra slag tå röster."

"Gosse, om jag skall gå till världens slut så ska jag se och höra sånt
spel."

Maglena slog sig på knäet med handen instoppad i Antes grofva grå
getraggssocka.

"Dom hade gjort de här efter ett oljevärk hos storprostens i Solå. Och
fast dom va så fin att dom kunde göra hvad som var så konstigt så steg
dom opp klockan fem på moron ändå och for till skogs med yxan med sej,
och satt på stöttingen och körde. Aldrig någe högfärdig var dom. Si
sånt är riktigt folk, å då jag såg dom så, tänkte jag bli storbonde
och storsnickare jag å, förstås."

"Nog såg jag matmora i nämndemansköket vara lika god hon, men int
tänkte jag på till bli nämndemansmor för de", funderade Maglena. Hon
såg med belåtenhet huru jättehålet i Antes strumpa krympte samman
under hennes flinka fingrar.

"Snickra hon, nämndemansmor?" frågade Ante med en lustig glimt i ögat.

"Ja, de gjorde hon! Hon snickra på sitt vis och som kvinnfolk gör de,
när dom är riktig. Hade husbonn hennes ihop slädar och skoflar och
oljeverk, så hade hon ihop lingarn och lärftsväf och ullgarn te
strumper och vadmalskläder, och till klädningar åt kvinnfolke."

"Sånt kvinnfolk ville jag du skulle bli!"

"Småstintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de på
rockhufve, och gå ut i lagårn med pigerna och mjölka, och ändå så var
dom så rolig och behändig med oss, Månke och mej. Och storkvinnfolke
dom sjöng låtar och småsånger när dom spann. Och så fin spånad har jag
int sett."

"Vet du", tillade Maglena skyggt och tvekande. "Vet du att Maja-Greta,
stintan deras, hon sa att det fanns vittrer där i gården, goda,
behändiga vittrer."

"Han sa så till mej å gammdrängen, som var kvar i drängstugan då de
andra gått på måran."

"Sa -- han! Hvad sa han?"

Maglena slängde den färdigstoppade strumpan till Ante och satte sig
att stirra på honom med lysande, skrämda ögon.

"Han sa, att småvittrer funnits i alla tider där i gårn. Dom bor nära
stallgolfve under jorden."

"Men dom kom opp ibland så en kan si dom? Och dom är godsint af sej
mot gårdsfolke."

"Bara gårdsfolke gör som dom vill ja", afbröt honom Maglena.

"Hu, heller hva ugglerna ta till å gny här."

Hon kastade en förskrämd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit
och tröj mej (gör mig trygg)."

Hon tog katten, som låg på fars gammeltröja, opp i fånget strök och
smekte den.

"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gång svor en lill'dräng åt
hästen i stalle och då fick han en örfil så han gick uppsvullen i
flera dar."

"De var han väl värd. Sir du så fin sked! Nu ska' jag göra småskedar.
De är ledt för barn te äta med såna här småtråg."

"Ja, nog var han värd de, drängen", återtog Maglena som, huru kusligt
hon fann samtalsämnet, inte förmådde att gå ifrån det.

"En piga där, som skyllde på de hon hade sån värk att hon int orka
spinna, men gick ändå och olofvandes på dans, hon hade garne så
tillsnurradt på rullen, när hon skulle sta och spinna igen, så hon
blef en hel härfva efter de andra, och utskämd blef hon."

"Det var hon väl värd. Annars är vittrerna int elaka annat än tre
dagar före jul. Vi ska komma ihåg te hålla oss inne då", sade Ante
lite tveksamt förlägen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.

"För då är Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden",
hviskade Maglena med lysande, förskrämda ögon.

"Ja, han tala om de å, gammdrängen", försäkrade Ante.

"Och en gång, så sa Maja-Greta till mej, så hade hennes egen mormor
talt om för na hva hon såg, när hon låg på logen och var ung och hade
en böld i halsen."

Maglena talade som om det tillhörde ungdomen att ha böld i halsen.

"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint åt sig
på logen, bå sopat och satt in löf och häggblommer."

"Och småkonvaller å, tänk jag", föreslog Ante, som var lifligt med i
hvad Maglena förtäljde.

"De vet jag int. Men som hon ligg där, vaken så sir hon hur smått,
smått folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk,
just som hos oss, men bara en half aln lång va dom."

"Klädd som vi?"

"Ja, i kjolar och tröjer, och karlarna i bussaron (kolt) med bälte om
lifve, och grå byxer och skägg."

"De där var ju bara ackurat tomtar, såna fanns hos oss å", afgjorde
Ante.

"Nej vittrer var de. Dom är finare klädd, och int så gammal som
tomten, mer lik folk. Och så må du tro kom det opp ungdom och små
barnungar, som va bara ett kvarter hög. Och dom tog i ring och dansa.
Maja-Gretas mormor kunde höra låtarna, som dom sjöng. Maja-Greta sjöng
dom hon å nu, men jag kan int komma på dom. Bror hennes kan spela
låtarna på fiol och en ska bli så sorgmodig af dom", sa Maja-Greta.
"Ja, somliga bli rent svagmodig."

"Då vill jag int höra såna låtar."

"Men de hade int låti sorgmodigt ändå, när de där små dansa till
låtarna. De såg så innande behändigt och roligt ut, att mormor skratta
till, och med de så gick bölden sönder i halsen på na."

Småfolke vardt törsti af dansen och ville dricka, och int en
vattenskvätt fanns på logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de
där små-små, som svettas, och fläkta sej med förkläderna, så hon steg
opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat."

"De var nog riktigt gjordt de."

"Jaa dä va dä, och då hon kom in me vattne så dansa och lekte dom än.
Hon somna åf, och när hon vakna så var hon frisk. Och du kan veta
gosse, att det låg en silfversked i stenfate, och den skeden har jag
sett."

"Dom bo nog i skogen å, vittrerna", sade Ante betänksamt.

"De är 'skogsrå' de. De ä' ett kvinnfolk, lång och grann i syna
(ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som gå i
skogen så dom glöm Gud och hvad rätt är. Och då skratta kvinnfolke,
och när man få si na på ryggen så är hon som ett tråg, så
uthålkad. Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är i
skogen. Herre gulla Ante -- de är någe som rör sig här ute!"

Maglena kröp intill brodern.

"Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu
igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som
två ögon midt i svartgrenarna."

"Där? -- Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!"

"Gullspira, som låg där på sängen, alldeles nyss när jag var i kunten
efter garn??"

Maglena lät häpen och misstrogen, som om geten alls icke, obemärkt
skulle kunnat förpassa sig ut ur så väl timradt hus.

Månke satte sig gäspande opp i bädden, icke det ringaste förundrad
öfver den ju ändå rätt ovanliga stugan. Men han såg ju elden och
syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon
hade mjölk och bröd för honom borta vid elden.

När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig softimme. Man var
in på midnatten. Månke fick pallra sig till sängs igen.

Ante tittade "ut" innan han kröp till kojs. Månen lyste stilla och
klar. Stjärnorna vinkade och logo som mors ögon. Det kändes tryggt och
godt.

Men Maglena fann det tröjsammast "inne i stugan", hon förmådde sig
inte att sticka näsan utom granens grenar.

  _________________________________________________________________

                         TJUGUANDRA KAPITLET
                         HUSBOND OCH MATMOR.

Tidigt på morgonen, långt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var
duktigt kallt på morgonkvisten, så de kröpo ner i fällen igen.

Obegripligt behändigt var det att ligga så och höra fåglarna vakna,
den ena efter den andra.

Kråkorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga
i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo
snart bullrande ut ur skogen.

Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade
nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade.

De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit
skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem. De skrattade
åt vårfåglar, som vågat sig opp i snömarken så tidigt. Tydligen bade
de glömt att det nu för tiden brukade bli hårdår med vinter tills
solen gick högt på himmeln om dagarna.

"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla från grenen hvarenda en, ihjälhungrade,
ihjälfrusna". Och de skrattade åt människobarn, som tagit bo i skogen.
För öfrigt kände de väl igen Frostmofjälls-barnen. De hade mer än en
gång skrattat åt dem när de gått i skogen och plockat ris och släpat
bördor till litet grått människobo. På de vida myrorna invid stugan
hade de sett dem plocka bär. Och nu lågo de tokiga ungarna här, midt i
skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen näbb att hacka
med, om uf eller räf skulle komma på dem. "Ke-ke-ke-ke --" skatorna
skrattade i korus.

Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste röst, knappt börbart,
hviskade hon till maken: "är du vaken."

Han svarade med ett sömnigt, mjukt: "visst är jag vaken."

På en gång, invid hvarandra stucko de sina små hufvuden ut ur boet.

Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när de sågo huru vår
och sommar närmade sig.

"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rätt. I år blir
inget nödår. Vi kunna skynda på med boet."

"Och börja att tänka på ungar", kvittrade hanen.

Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som just anländt
för att "se sig för":

"Ingenstädes på jorden är det som här", ljöd det. "Se solen stiger
öfver fjället. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen är så vid.
Vi kunna redan stanna här, nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi.
Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och
vår. Intet nödår. Sol och vår!" På olika dialekt och i olika melodier
klingade från små fågelstrupar, "sol och vår", bo och ungar"! Långt,
långt inne i skogen hördes det.

Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren spelade, och
visste väl huru lustig han såg ut, när han till spelet dansade rundt,
rundt.

Och just nu, just när solen stod upp började tjädern sitt spel, sitt
hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga ugläte med det slutliga
skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan
att sjunga för.

En stark doft af kåda och fuktig barr, af här och hvar redan bar
skogsjord trängde med en nyväckt mild sunnanvind in, under granen.

Barnen satte näsorna upp öfver fällen. De söpo in luften och fingo
samma håg som fåglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.

Bäcken hörde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, äfven den som
i kvittrande jubel.

De satte sig upp i bädden: På en gång tog dem lusten att sjunga.

Maglena började:

  "Morgon mellan fjällen,
  klara bäck och flod
  porlande mot hällen
  sjunger Gud är god. -- Gud är god.

  Dagen ser jag bräckas.
  Fram går ljusets flod.
  Dalarna som väckas
  susa Gud är god. -- Gud är god.

  Skogens fåglar sjunga
  med ett glädtigt mod,
  där på kvist de gunga,
  kvittra Gud är god. -- Gud är god.

  Själ vak upp och svara
  med ett glädtigt mod.
  Höj din lofsång klara.
  Sjung att Gud är god. -- Gud är god."

"Oj hvad de' är behändigt och grant och roligt te ha gård och körka i
skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, när de slutat sången.

"Nu ska' vi göra oss fin, och göra fint i stugan", sjöng hon på sin
egen melodi. "Jag ska tvätta mej och jag ska tvätta dej, och jag ska
kamma mej och jag ska kamma dej."

Maglena hoppade i schottissteg fram till Månke, som satt i bädden och
kliade sig i hufvudet med bägge händerna. Han var ganska svartbrokig i
ansiktet genom att ha' stått öfver röken, och att i sömnen ha' gnidit
ögonen med inte vidare rena händer.

"Int ä de där nån behändig låt int", muttrade Månke, som genast kom i
stark misstämning. "Tvätta dej själf du. Du är så svart på näsan som
gamm'hönan hos Sven-Påls."

"Men du är så brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils.
Hva' tror du att Anna-Lisa skulle säga. Jag tänk' Per-Erik han ser
annorlunds ut han, än du."

"Ja, just som de vore någe behändigt te' ta' efter hur han si ut nu.
Gå hän, jag ska ner till bäcken efter vatten."

"Men, sir du Månke, först ska du vara ren i syna och om händerna, å de
om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den
sprattlande pojkens arm.

"Du tänk' väl spänna på mej lill'skjortan där, vi fick förra veckan,
heller låta mej gå omkring här som Kain på taflan hos Carl-Nils,
presis naken. Låt bli mej, hör du."

Månke fräste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det
yttersta försvara sitt skinn.

"Ante, håll i pojken åt mej", flämtade Maglena. "Han är int tvättad på
tre dar. Det kom för mej i natt de jag mått ta' i me allvar för te
få'n tvättad och kammad, nu, när han int' ha Anna-Lisa."

Hon lösgjorde sin ena hand och kliade sig själf, varsamt och omärkligt
i hufvudet.

Ante lade ned fånget med kvistar han burit in och kom Maglena till
undsättning.

"Du ska' väl skämmas te si ut sämre än en gris."

"Men en skrapa int grisar ren med skarsnö, int, och de tänk Maglena
göra med mej, hon har int nå' vett", grinade Månke.

Stora tårar gjorde förberedande strimmor i hans numera ganska röda
kinder, framvisande prof på huru de skulle taga sig ut som helt
vattensköljda.

"Gå ner till bäcken efter vatten i vrilen här, så få vi tvätta dej
ren, så vidt du int tvättar dej själf", sade Ante medlande.

Månke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt räckte han ut
tungan åt henne och försvann ner åt bäcken, kvickt som en ormsnälla
(ödla).

Maglena såg onekligen mera besviken än belåten ut, när han efter en
stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som dröp af vatten.

"Ge mej en trasa", frustade han högtidligt, "så jag får gno mej i
syna. Jag har tvättat mej i bäcken."

Maglena, som under hans frånvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod
och styrka, för en förestående brodersstorrengörning, slet häftigt lös
den ena ärmen ur fars gammeltröja och gaf honom den.

"Hva i syndstraffe ska' du klösa mej för?" skrek Månke ilsket, när
Maglena inte kunde motstå att sno trasan i några renande, torkande tag
om pojkens nacke och öron.

"Du ha väl int ögon bak, så du kan si att du är svart på halsen."

"Hjälpandes stinta, då mått jag väl hjälpa dej å, när du ska' sta, för
int' annat än jag kan si så har int' du heller ögon bak.

Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var
ganska nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så
helt ge sig.

Men humöret hos henne tog upp sig igen.

Hon lät fällen, som hon höll på att lägga ihop, falla ner igen i
mossan, gick så med snabba steg till kunten som hon häktade ner från
kvistknaggen. Där fick hon då ändtligen rätt på mässingskammen. Med
triumferande uppsyn rök hon emot Månke med kammen i högsta hugg.

Men han var i denna stund oåtkomlig, stark, öfverlägsen, för första
gången ordentligt själftvättad. Ren om händerna, trastorkad!

"Stinta, gå ner till bäcken och gno af dej svartfläckarna på näsan. Nu
sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils."

Men nu måste Ante skratta, och när Ante skrattade så där innande
roligt, så måste de andra begge skratta med.

"Ta hit kammen", sade Månke, som först återkom till allvarstankar.
Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den
varit spjutet hvarmed han blifvit dömd att taga sig af daga.

"Är jag god för att tvätta mej, så ska' jag väl ta mej igenom te kamma
mej å, om de så skulle vara bå' en och två gånger i veckan."

Maglena, som lämnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom
snart opp från bäcken lika skinande ren hon som Månke.

Denne satt strängt andäktig framför elden, med vattendrypande
hårstripor som små ljusvekar stretande ner åt halsen.

Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrödt igenom där
håret var benadt. Månke frös och huttrade, men hans blå läppar ville
dock icke ut med huru föga behändig harm fann tillvaron i detta
själfsnyggelsetillstånd.

"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta på Månke
genom det lockiga håret, som hon benade och drogs och slet med för att
få det rent och om möjligt slätt.

"Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' är is ner åt
ryggen på tröjan."

Månke satt mol stilla som om han själf frusit till en istod, och
därmed förlorat förmågan att röra sig.

Maglena kände sig liksom lite ångerfull. Hon vred hastigt ihop sitt
hår omkring en kam af järntråd med mässingsrand på, som hon fäste högt
i nacken. Så knöt hon ylleduken på igen och tog snabbt i tu med
morgonbestyren. Först "ladugårdssysslor" förstås, för mjölk åt pojkar
och hela hushållet. Hon måste sen se om kräken, skrapa och borsta dem.
"Gammelfolke" blef i en hast till en hel ståtlig ladugårdsbesättning.

Matmor dukade sedan fram frukost åt "karlarna". Hon hade så när puffat
"drängen" Månke rätt in i elden under striden att få honom att sitta
nära den och värmen, när han, som visste med sig att han var dräng,
ville ge' husbonden den platsen vid "öfre" ändan af bordet.

Medan de åto stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade
vantar. Först efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' för sig af
mjölk och de brödbitar och limpkanter hon hade sparat i
matsäcksknytet. Ante lade på elden och skickade drängen till skogs med
kälken. Han skulle i dag efter ved för hushållet och kände betydelsen
af att vara både häst och dräng.

Maglena hade bäddat opp sängen, "sopat" golfvet med en knippa
björkris, diskat och skakat "kläderna". Som matmor satt hon nu på en
hopvikt fäll vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond själf
satt hopkrupen i andra fållen och tåligt väntade på det för en
husbonde rätt oundgängliga plagget.

Hon stälde under tiden frågor på honom i katekesen, hvilken de förstås
förde med på vandringen:

"Hvad nytta medför arbetsamhet?"

"Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen
till synd."

"Käre dej gör de int så noga. Bara lappen bak blir riktig, förstås",
fortsatte Ante i samma andetag.

"Du kan väl int gå med frans kring byxbena häller nu, när du är
storbonde", invände Maglena förebrående.

"Hvad förstås därmed att Gud hörer våra böner", frågade hon i samma
förmanande ton.

"Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begära
eller det som för oss bättre och nyttigare är."

"Det blir nästan kallt att sitte så här", sade Ante och försökte att
få den slitna fållen att räcka om den bara kroppen.

"Ja, så får du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag
bara slamssytt så jag får göra det bättre i kväll när du lagt dej."

"Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den här behändiga "'stugan'",
fortfor hon.

"De syns dra ihop sig till nederbörd", anmärkte Ante, "det såg ut så
kring månen i natt, och då blir det farligt ledt för oss te komma
härifrån i slasket. De bli allri nå'n skare."

"Om vi bara hade någe te' äta så ha vi de bra här i vår egen stuga."

"Men vi ha nog ingenting te äta."

"Om de hade vari sommar ändå", fortfor Maglena.

"Men de är ingen sommar än", svarade Ante med tungsint uppsyn.

"De blir nog ingen annan råd ändå,än att vi ge oss ut igen", slöt han
med en suck.

"Nog kan vi väl hitta på nå'n råd, då vi ha' de så behändigt här."

Maglena slet hurtigt andra ärmen ur fars gammeltröja. Hon ämnade sy
igen ärmhålen och göra den till utanpåkrage.

Bästa råd blir, att du tar pengarna våra, alla tolfskillingarna och
går ut nu, på skaren. Här bredvid fins en svedja som dom nyss ha bränt
och då fins det nog någe folk som rår om na', där du kan fråga efter
handelsboden som lill'Anna i bröllopsgårn tala om."

Antes min klarnade.

"Ja, och jag har träskedar, och tvaror te byta ut och så då alla tre
tolfskillingarna te köpa mat för. Finn' jag bara handelsboden så kan
jag få i mat så vi kan vara kvar här tills du få laga opp oss."

"Och du hinn få bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore
så att löfvet börja spricka fram på björkarna så kunde vi göra vispar
å, och lassa på kälken."

"När de är vispristider är de nog slut på kälkföre", anmärkte Ante
småskrattande.

Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan
att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat
katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu
någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring
bygden efter mat och husrum.

"Då ger jag mig af då", sade han. Maglena gned hans gamla pälshufva i
snön, och skrapade tröjan med skarsnöklimpar. Hon tyckte alt han såg
riktigt fln och storbondaktig ut när han vände sig emot henne och bjöd
farväl innan han lyfte på dörrgrenarna och gick ut.

"Jag få godt möte, häst och karl", log han emot Månke, som kom med
lasset fullt af tjärfyllda tallrotsknölar.

"Ptro, still Blacken", sade Månke åt sig själf. "De är grant lass. Är
det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen
får torka uten."

Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet.

"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag
far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n
sättpotatis."

"Käre dej. Vi ä' utan pärer snart i hushålle å", ropade Maglena
inifrån stugan.

"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under
dörrkvisten.

"Jag tänkte steka pärerna i askan till middag, och strömmingen på
glöden, för du tar väl hem strömming å". Matmor kom ut ur huset. Hon
stod med händerna under förklädet och pratade med husbond och drängen.

"Finn du någe bra ämnen till tvarer och skedar så ta' med på nästa
lass", sade husbond. "Så farväl med er då", tillade han och gaf sig af
småspringande mellan träden i skuggan där skaren ännu bar, fast det
började bli så varmt att matmor måste göra solbåge med armen öfver
hufvudet för solen, som steg och lyste och värmde. Hon gick in igen,
men ropade ut till drängen: "Kom ska' du få si på grant."

Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in.

"Hva ä' de?"

"Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och
i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en
gång."

"Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här
vid elden."

Han stod belåten och värmde sig.

Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke. Hon hade lagt sig på
fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen.

På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och
stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände
sig emot henne.

"Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."

"Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt. Han försökte
klämma åt sig en bit af fällen, som Gullspira bredde ut sig på där hon
låg och idisslade.

"Maka dej Gullspira, du har bättre på dig du än jag", puttrade han och
lyckades till sist få en dräglig plats på ett hörn invid geten och
systern.

"Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom första hufvudstycke i
lill'katekesen, för i morgon ska' vi ha' husförhörskalas", sade
Maglena med ganska inställsam röst.

Hon började att få för sig att det var bäst till att ta' Månke med
lämpor. Det oroade både henne och Ante att den lille brodern fick gå
så olärd hela vintern.

"Första hufvudstycket vet jag visst att jag kan", försäkrade Månke
drygt.

"Aldrig värdt att du säger de", utropade Maglena förtrytsamt. "Svara
då på rappet på andra budet?"

"Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke
låta honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar."

Svaret gick flytande, Maglena var påtagligen häpen. Men hon tänkte
snärja honom med åttonde budet, som alltid tett sig trassligt för
henne.

"Hvad förbjudes i åttonde budet?"

"All osannfärdighet och i synnerhet falskt vittnesbörd emot nästan."

Månkes ögon lyste triumferande.

"Tänk att nu måtte då tuppen värpa åt dej när Ante kom tillbaka",
berömde Maglena.

Månke pöste af belåtenhet.

"Ja si katekesen är då int någe farlig för mej int", sade han utan
vidare anspråkslöshet. "Jag tror du ha' int så lätt för de du, som
jag", tillade han öfverlägset.

Maglena kände sig en smula illa berörd. Men det kom icke i fråga att
hon tänkte erkänna underlägsenhet i något hänseende.

"Huru ha' vi med psalmerna?" återtog hon med värdigt allvar, medan hon
med synbar möda trädde om stickorna i tumhålet på vanten och började
sticka tummen. "Den där: Hela världen fröjdas Herran."

"De går jag int ut me", muttrade Månke. "När ordena stjälper så där på
hvartannat och följs åt så dom ralma lös, om ett enda ord gå unnan, så
kan jag int minnas dom."

"Men vi ska' sjunga den versen i moron på husförhöre och Ante han
skall vara präst, och då vi få int skämmas för en."

"Läs versen tjugu gånger högt så får du de snart i dej."

Månke tänkte verkligen följa Maglenas föreskrift. Det var också så
tröjsamt att sitta här inne vid elden och se uppåt de solgranna
dropparna i väggar och tak, och ha för sig husförhörskalas med
askstekta pärer och glödstekt strömming.

Han lade några feta rotknölar på elden, som flammade så grant och
värmde. Sen satte han sig ned på fällen med armbågarna på knäna,
händerna under kinden och boken på marken framför honom.

"Hela världen fröjdas Herren", läste han versen ut, om och om igen.

Katten spann och kurrade.

Gullspira idisslade.

Maglena redde i det granna garnet. Hon tänkte vederkvicka sig med att
sy rosor på snart färdiga vantar.

Solen glittrade i små knippen öfver mossgolfvet. Rundt kring "gården",
öfverallt i granen hördes småfåglar kvittra och prassla.

Maglena satt och tänkte på huru grant allting var. Ingenting kunde väl
vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen.

Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske
skulle dröja till sena kvällen innan han kom.

I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag
från en, som kom rusande emot granen, som förföljd.

Midt igenom väggen, utan att ta' till rätta ingången kom Ante, så
slut, att han, innan han kunde få fram ett ord kastade sig ner rak
lång på marken. Blek var han, med håret klibbigt af svett.

Det dröjde om innan han förmådde röra sig eller säga ett ord.

  _________________________________________________________________

                        TJUGUTREDJE KAPITLET.
                             UNDANJAGADE.

Ante reste sig brådskande åter opp.

"Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore
efter er", flämtade han ännu kippande efter andan.

"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och
läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad
hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen.

"Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad
omkring.

"Ja, och de på eviga rappe", sade Ante med hes, dämpad röst. Han
snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med
sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut
genom rätta dörren.

Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i
den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett
hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig
efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.

"Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne
å så väl som åt oss."

Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt
att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så
Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så
godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter
sig häller.

"De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss", sade han
omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga,
grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.

Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den
gården de nu rymde.

Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i
lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo
henne ligga där som död.

Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte,
vågade flyktingarna hvila.

De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan.

Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt.
Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret,
men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så
stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon
var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja
om en matbit.

"Vi få dricka mjölk så länge", sade Maglena. "Ett par tre brödkanter
har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så ..."

"Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den
där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet", grubblade Ante.

"De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe
te komma öfver på 'rena isen'", ifrade Maglena.

"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du få fara illa
du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid
nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål."
Gullspira klagade icke.

Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en
slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante
styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns
lite isföre kvar.

Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna
hvirflade som trumpinnar.

Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver
kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en
behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.

Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här
kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.

De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och
varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till
"stugan" med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig
efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.

Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det
var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt
något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem.

Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem
bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så
mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade.

Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som
vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt
och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån
han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda
finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner.

"Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen. "De är int
svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par
ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där
skarsnön bar på måron."

"I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get,
som väl ska ha bra ondt för att gå nu", hade den andre karlen svarat
med ett illjarsgladt skratt äfven han.

"Geten där fick nog så mycket hon tålte", grinade finnen. "De är slag
(piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också."

"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse,
då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa
hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en
skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte."

Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit
rädda och flugit bort.

"Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket
i eran gård", flinade finndrängen. "Han är nog god till att spåra opp
ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".

"Allt de där låg du och hörde på?" hviskade Maglena med ögon vidgade
af förskräckelse.

Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira.

"Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och
glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes
int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag
kröp ner där."

"Gosse, att du int dödde åf rädsla!"

"Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med
uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes
utläggning af de faror de undgått.

"Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och
rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt
(spöke), så dö nog ingen annan häller."

Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt
slöhetstillstånd.

"Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det
skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som
stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."

"'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot
rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss
att det liksom rörde sej bakom rishögen där'."

"Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på
mej."

"Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?" Maglenas röst
var tjock af förskräckelse.

"Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men
finndrängen klef fram än en par steg."

"Gosse, jag står int ut te höra dej."

"Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande
utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög
framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och
hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från
mej."

"Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än,
me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de
är då min tro. Men nu sprang du väl?"

"Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra
drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos
farfar."

"Du stuli -- tagi olofvandes!"

Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm.

"Ja-a han sa de."

Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i
mej, må du tro."

"Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan
Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i
stan."

Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande.

"Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!"

"Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött
om hon hört de."

"Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag
för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården."

"Hvad då?"

"Jo, du vet de Maglena, att finndrängen sa, de Brita hade kommit in te
farfar på måron och skulle lägga på elden där, och då hade han fått
slag."

"Så han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fällen."

"Han hade fått slag stackarn, och kunde int röra sig ur sängen",
vidhöll Ante saktmodigt. "Far och mor i gården och småpojkarna hade
kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och fällen va
borta. Farfar hade förmått säga att jag fått begge delan af 'en.
Karlarna härma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen
h-h-h-a f-å-tt k-k-k-klockan och f-ä-ä-llen, G-g-g-rels s-s-sska int
få de. "

"Han var behändig farfar, och godaktig. Men dom vardt väl sint pån?"

"Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle
ta fram klockan, och Grels hade vari så sint att han hade gråti och
sagt allt hva ledt var te farfar."

"Å där låg han ensammen, ingen te ty sej till", sade Maglena med
ömmaste medlidande i rösten.

"Jo, han fick den han kunde ty sej till, för si du han dödde igår
kvälls, farfar."

"Då ha han de lika bra som mor", sade Maglena lättad.

"Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha fällen."

"Och finndrängen vill piska opp dej, och ha i Månke och mej brännvin",
fortsatte Maglena, som rysande såg uppåt nipsluttningen. "Men vi måtte
skynda oss härifrån."

"Dom skulle int ta till å jaga efter oss förrän på eftermiddan, när
dom vari hemma me ve'n. Men då skulle Grels och de andra barna vara
me. Och Knifven skulle dom ha te spåra opp oss me."

"Gosse, vi mått ge oss öfver ån på rappe. Hunn deras tappa spåre när
vi gå öfver uppstoppe (vattenbältet) och dra åt oss brädlapparna, som
ligg öfver där."

De ordnade brådskande på kälken. Maglena stannade plötsligt i arbetet
med att snöra igen kunten.

Hon grep Ante om armen.

"Gosse! Hör du! Nu är dom efter oss ändå, bå finndrängen och barna och
Knifven. -- Hör du, dom är snart här! Utför nipan här kom dom -- nu är
dom bakom klippsten här bredvid --."

Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket
hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom
nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes
eggande rop af karl- och pojkröster.

Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och
Månke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa
öfver kälken.

Ante höll Gullspira vid ena hornet bakom sig.

Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.

Barnen -- Gullspira -- Åter for det igenom honom att han själf fört
dem till det elände, de farligheter, som de nu hade öfver sig.

  _________________________________________________________________

                         TJUGUFJÄRDE KAPITLET
                      ETT OFÖRMODADT ÅTERSEENDE.

Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för
Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och
i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom
och fortsatte vägen utåt älfkanten.

En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga
notis om barnen där vid kälken. Sådana små stackare var ej renen, än
mindre hunden rädd för.

Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg
fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke.

Ante trodde inte sina ögon.

"Mattes Klip!"

Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade
kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken.

Lappen gaf till ett utrop.

"Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. -- Och Gud tröste oss,
de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för
fjällbarn i vår."

"Mattes! Å att de är Mattes!"

Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.

Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.

Den här gången trodde han mest att skrämseln hade tagit död på honom,
för han mäktade icke röra sig ur fläcken. Dessutom satt den tanken
ännu kvar i hufvudet på honom, att hojtandet han hört invid sig kom
från kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från Knifven.

Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller ner och opp på alla
förfärliga föreställningar. Han måste ha tid på sig att räta till dem
inom sig.

Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten och stod så
godt som på hufvudet i fårskinnsfällen.

Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel, som han alltför
oförsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfäste på
marken.

"Lill'dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars oppe i
lappfjällen", sade Mattes.

"Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en", puttrade
Månke.

"Den här gången va de mest gjort me mej. De är int nå behändigt te tro
de en ska bli ihjälbiten af hunn och sen brännas opp inni magen af
brännvin, som de ryker åf."

"God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck. Fattig lapp dricka
elddryck, och det blir slut på lappen."

Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt
glada, jämna lapphumör.

"Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på morgon, vara
sint och ränna efter den i snövatten hela dagen. Nöjd nu åt flyende
ren. Nerlja nog också nöjd att stanna. Ge föda nu till er alla."

Lappen tog ur "lappskåpet" (den, ofvan skärpet vida kolten) en bit
renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen hans, så väl som de andra,
hungrigt togo åt sig.

"Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan där. I natt få
svenskbarn bli smålappar i kåta hos gammal lapp."

"Gulla er Mattes, låt oss gå", ifrade Maglena och drog Mattes i
koltärmen. "Jag hör en gråhund ofvanom ni- pan, han gnäll och leta
spår. Jag hör pojkar hojta å."

Maglena fick Mattes med ner åt isen.

Lili'Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han tänkte att
svenskfolk hade det besvärligt när de skulle vandra. Ingen akja där
man kunde snöra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra öfver
milsvidderna.

Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för fötterna.

Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och blöta, stoppade med
hö. Deras långbyxor med lappar och ref och deras långärmade tröjor
utan midjebälte voro leda, obekväma plagg. Aldrig skulle en lapp velat
eller kunnat komma fram i slik dräkt.

Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmård i sin
korta renskinnskolt med de bensnäfva byxorna fastsnurrade vid
smalbenet medelst granna band med tofsar, och på fötterna de
fjäderlätta skinnpjäxorna.

Den blå toppmössan med gröna randen satt lätt som ett intet på
hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i
repet för att hjälpa Ante att draga.

Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa
dem öfver uppstopet.

Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med
på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren.

Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på
henne, mätt och förnöjd.

Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig
tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och
hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se
byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar,
nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mörka täta skogen,
där deras gröna stuga fanns.

Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. -- Där, just där nipvägen
öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och
småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två
grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade
de, lystna efter byte.

Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) på Mattes. Månke höll nog
lika stadigt grepp i den han med.

  _________________________________________________________________

                         TJUGUFEMTE KAPITLET
                       LAPPKÅTA OCH RENSKJUTS.

Längst framme, där vägen drog upp genom den redan på norrsidan snöfria
nipan syntes som en skog af grå, torra grenar. En skog, som sakta
rörde sig framåt.

Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt,
genomträngande skrän liksom från strupen och gommen i förening. Den,
som inte hade hört sådant ljud förr skulle ha kunnat tro Mattes i en
hast fått för mycket till bästa och jollrade fram låtar och ord utan
mening.

Men Frostmofjällsbarnen kände väl så pass mycket till lapparnas seder,
det de förstodo att Mattes nu, i en sång, som han hittade på för
tillfället hälsade på gumma, barn och renvaktare, och att han
berättade händelsen med barnen, så att de i kåtan visste om deras öde
långt innan dessa hunno fram till renhjorden.

"Renoxe lupit undan hela dagen", jojkade Mattes. "Finna små svenskbarn
invid fruset vatten, rädda för lapp, tycka om då de känna Mattes från
Björnfjället. Lappföda skola de dela, ligga i lappens kåta. Öfvergifna
äro de, ingen far, ingen mor."

Lill'Nerlja slängde sig i skidorna så fort han fick skogen af renhorn
i sikte. Han rände pilsnabbt som en jagad sjöfågel bort öfver isen.

De som kommo efter hörde snart vallhundarnas gläfs, där de flögo rundt
den till mer än tusen renar uppgående hjorden för att få den samlad
till natten.

Lapparna skulle slå upp tält på nipan hitom den stora by barnen
varsnat från andra stranden. Det var ett styft arbete för hundar och
lappar att få de ibland rätt bångstyriga djuren opp genom det trånga
passet från älfven och öfver till mon.

Mattes skidade iväg för att hjälpa till.

Månke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i sömn och släpade
fötterna efter sig.

De kvicknade knappast till vid att ett års lille Mattes mötte dem ute
i vägen, tultande i snömådden, så helt naken som han blef född.

Sigri, hans lilla syster, hade all möda att fånga in honom och få
honom med till tältet.

Lappmor, Cecilia, var mera säker i vändningarna. Hon tog den
sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lång vagga af skinn,
som kan bäras på ryggen) i den fina renhårsbädden där, och snörde fast
det mjuka skinnhöljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla
kropp.

Modern hängde klubben vid remmar, öfver en troa (smal trädstam)
fastgjord i tälttaket. Sigri vippade på klubben och sjöng lapparnas
vilda döfvande vaggsång för Mattes, som tystnade och lyssnade och
somnade.

Stackars trötta små vandringsbarn kastade sig ner på renhudarna hvilka
lågo som en matta rundt elden i kåtans midt. De väcktes opp för att få
i sig det starka kaffet, som bjöds dem.

Intet kaffe, ingenting i världen kunde få opp ögonen på Månke.

Men det var märkvärdigt så vakna Ante och Maglena blefvo af den
kaffetåren. De kände med ens hungern, och huru obegripligt godt
renköttet smakade, som de fingo på kornbrödkaka. Till och med den
svarta, starka soppan af renblod tycktes dem välsmakande. Renmjölk,
som bjöds dem ur fint snidad skålla (skuren ur helt trästycke) kunde
de dock med tack afstå ifrån. Stark och besk var den också för den som
ej var vand vid den. Getmjölken smakade i deras tycke bra mycket
bättre.

Gullspira, hvilkens rika mjölkförråd bjudits lapphushållet, klef nätt
öfver hudarna och lade sig bekvämt till rätta vid yttersta tälthuden.
Månke sof alltjämt som en pojke af sten. Det var ändå ett det värsta
oväsen utanför tältet. Lapparna skreko och hojtade när de kastade
lasso öfver hornen på renkor, som skulle mjölkas.

Korna spjärnade emot med alla fyra klöfvarna i snösörja och bara
tufvor. Men drogos fram och höllos stilla af lappar medan stintorna
mjölkade i de små skollorna.

Renkor och kalfvar stirrade undrande på främlingarna, Ante och
Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den väldiga
hjorden.

Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och bökade emot
hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som
flögo om öronen på dem.

Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde plötsligt få se någon ren, som
obemärkt ville ge sig ut till bättre bete. De pilade iväg efter, rätt
genom hjorden så man fick se till att stå på benen om man kom i vägen
för dem.

Det underliga, mjuka, men ändå vilda språket, ljöd öfverallt. Lapparna
pratade, de pekade med häftiga rörelser ut åt hjorden, skreko för att
göra sig hörda. Renoxar skulle fångas in och tämjas till dragoxar. Små
kalfvar på rangliga ben, måste ses till, djur gallras ut till slakt.

Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjölkade.
De satte sig ner på huk med någon ung liten silkesmjuk kalf i knäet.
De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och såg på med
ömhet i de stora fuktsvarta ögonen.

Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af
den lustiga låten, af den liksom muntra brådskan.

Röken steg svart och fet opp ur tältöppningen. Småpojkarna, som
sprungit, hojtat och kullrat i snön och bartufvorna, puffad af ren och
hund och folk, började dra' sig in till föda och hvila.

Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i
den stående hjorden.

Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten.

Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som
lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter
minsta varsel af vargen.

Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe
hade Cecilia i beredskap åt dem. Kvinnfolken, af släkt och renpigor,
följde snart efter, hungriga och trötta. Men inte värre än att de
höllo vid makt ett lustigt glam inne i tältet.

Karlarna rökte ur korta kritpipor. De äldre kvinnorna likaså. De
drucko svart, starkt kaffe och talade om äfventyrshistorier. Om
gammelvargen, som ingen kunde fälla, som var förtrollad och som därför
hvarken spjut eller krut ännu bitit på.

Och de talade hviskande om hvad Mattes "sett", när han stod på
offerstenshöjden på midsommarnatten. Allt hvad som skulle öfvergå
landet under året hade han sett, och han kunde varsla om fred, örlig
eller pestilentia, godt år eller oår. Dödsmannens framfart hade han
följt i syne. Mattes kunde säga, om han "ville" det, huruvida
dödsmannen under året skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk.

Allt sådant prat på lappska öfversatte Sigri för Ante och Maglena. Hon
satte nog till lite af eget påfund också och lagade att allt blef lite
huskigare att höra på.

Här, bland lapparna hördes intet tal om vittror och elfvor. Men om
troll och "förgjordt" svenskfolk, som måste lyda och följa lappen då
de förr varit sturska emot honom --, och om trolltrummor och "offer"
och farligheter oppe i ödsliga fjällvidderna, med "dödsmän", som
skreko och jämrade ute på myrorna långa nätter igenom.

Underligt att en människa kan bli sömnig under sådant hemskt tal.

Men de som blefvo det ändå det var Ante och Maglena. Blöta skodon och
yttre hölje hade de svängt af sig, och nu kullrade de ihop sig på
renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.

Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudlös stillhet. Öfver
det hela strålade vårnattens mildt leende stjärnhimmel, strålade öfver
fattiga lappens tält, såsom den natten förut lyst öfver vandningsbarns
gröna stuga i skogen.

  _________________________________________________________________

                         TJUGUFEMTE KAPITLET.
                          ÅTER PÅ EGEN HAND.

Båda dagar och veckor hade gått sedan den förmiddag tidigt på våren då
Frostmofjällsbarnen skildes från deras gamla vänner Mattis
Klipp-lapparna.

Både Ante, Maglena och Månke hade innan dess fått vara med om att
kasta lasso, mjölka, packa ner tält samt husgeråd och mat, i rader af
akkjor, som stodo och väntade.

Ante han hade fått sig en renskjuts, som var rolig men höll på att bli
farlig. Han fick nämligen tillåtelse att sätta sig opp i en akkja. En,
ändå för from ansedd renoxe spändes i linan. Mattis själf lämnade
tömmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru
han skulle sköta körrenen och använda tömmen, med kast till höger
eller vänster om renens horn allteftersom man ville fram i nämnda
riktningar där bästa snön fanns. Han blef äfven lärd huru han skulle
gå tillväga om renen, mot förmodan, skulle bli bångstyrig.

Så Ante han hade flugit iväg på skarsnön in mellan höga furustammar,
hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just trängde in genom
skogen.

"Hoj hej." -- Lustigt! Grannare fart höll väl inte örnen, som for så
högt upp öfver skogarna.

Ante blef så lätt i hågen. Han tyckte att han flög som örnen, att han
gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som
tämmingen (unghäst) for milsträckor fram. Renen visste att bana sig
väg mellan stammarna där aldrig väg funnits.

Men så ville den, ute på en svedja, göra vändning tillbaka, hvilket
tilltag Ante på det bestämdaste motsatte sig med ryck i tömmen och
manande rop.

"Ho ho du, iväg bara."

Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster om hornet, drog och
slet. En så rolig skjuts hade han aldrig varit med om.

"Vill du ge dig i väg, klöfnisse", hojtade Ante och använde
öfvermodigt okvädingsord till fjällens renoxe, han, som blott var en
skogarnas, nipornas svenskpojke!

Så renoxen vardt sint.

Blixtsnabbt, oförmodadt vände den sig om mot akkjan, med horn och
framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom "klöfnisse".

Och nu var det väl att Ante lagt på minnet lärdomen han fått när det
rörde bångstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit
beslutsam och snabb i vändningarna.

Ante grep till det räddningsmedel, som Mattis lärt honom. Han gled ner
ur akkjan och svängde den raskt öfver sig som ett skyddstak.

Därunder låg han sedan, en farligt lång tid tycktes det honom, och
hörde huru renoxen trummade på akkjan med sina hårda hvassa
"nisseklöfvar."

Mer än missnöjd var renen öfver att icke, trots sina verkligt
trötsamma bemödanden, kunna nå pojken, som ryckt så ovårdigt i remmen,
skrikit "ho, ho, du" och kallat honom klöfnisse, och, som nu låg där
under träbotten utom taghåll för renoxen. Denne måste ju spara på
framben och klöfvar, som skulle få arbeta nog ändå under dagen med att
skrapa sönder skarsnön för att därunder få den begärliga föda af
renmossa, som renen lefver af.

Ante tittade ut från öppningen under akkjan, som han höjde med ryggen.

Hoppsan, stod det så till, att renen helt fräckt vändt i dragställning
färdig att ge sig tillbaka till lägret!

Åter gällde det att vara snabb i vändningarna. Klöfnisse ämnade
tydligen ge sig iväg med akkjan utan hänsyn till om svenskpojken fans
i den eller ej.

Ante hann knappt sno akkjan rätt, och hufvudstupa kullra sig ner i den
förrän det mycket riktigt bar iväg tillbaka mot tältet och hjorden.

Han hade, stolt och med ögon lysande af fröjd, nu när han glömt
nederlaget under akkjan, kommit åter till lägret och där skördat
bifall och beundran af lapparna.

En beundran som han emottagit med förvånande anspråkslöshet. Ingen mer
än han själf visste om huru pass harig han känt sig den där stunden
under akkjan med de hvassa, trummande renklöfvarna öfver sig.

När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna
lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes
bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen.

Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen.
Kusen till stort!

Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar. Han hade lekt med
lille Matti, som på morgonen fått krypa ur klubben och med de mjuka
renhåren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett
ludet trollbarn.

Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att det skulle vara
behändigare till att fara hem igen med dem än att gno kring vägarna
och ränna sig fördärfvad på isen för att komma undan elakgårdsfolk och
hundar.

Han tillstod öppet, att de int' va' någe annat som hindra honom att
vända åter, än att bå far och mor var borta ur stugan. "För sir du,
Ante", hade Månke försäkrat och slagit den ena handen i den andra,
"för sir du, vore dom bara där, så vände jag för min del och åkte hem
igen i akkja efter renoxe hela vägen till Frostmofjället, så mycke du
vet de."

Månke hade gått ifrån Ante, öfverlägsen med händerna i byxsömmarna,
stolt i hågen att kunna afstå från så ståtlig hemskjuts för ett så
obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'grå stuga.

Det hade varit så bedröfligt ledt när vandringsbarnen och Lapparna,
hvilka så nyss träffats, drogo åt hvar sitt håll. Barnen åt söder och
österled, till välbärgadt folk i bördiga trakter.

De förenämde, lapparna i bråd färd mot norr, mot det stora ljuset, mot
höga fjällstup, mot vida klipphällar, hvilka stodo hvita af
renbetesmossa.

Långt borta, när de åter ensamma närmade sig den stora byn hörde de
Lapp-Mattis afskedsjojkande:

"Bort draga vandringsbarn, bort att mycket få se och lära ur bokens
svarta ord.

Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga
till fjälls, lära förstå ord af stor Far, lära hvar örten gror, som
botar sjuk man, lära finna väg till gråbens läger, lära tyda stjärnas
gång, tyda järtecken.

Fattig Lapp har god Fader opp öfver fjället, gå dit på snabb fot,
sjunga kväde om vandringsbarn, som fröjdat lapp i kåta. Vandringsbarn
gått i mörkvägen, men ljus står öfver dem. Vandringsbarn också ha god
stor Far."

Barnen hade stått lyssnande stilla tills inte ett ljud längre hördes
från den jokande lappen.

  _________________________________________________________________

                        TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
                              "BRUDEN."

Barnen drogo sålunda åter iväg utåt storbygden. De kommo in i gårdar
där ordning och trefnad rådde, arbetet gick med lif och lust och
nyväfda lärftstycken blektes i solen, där de lågo utpinnade på
backsluttningarna invid gårdarna.

De hunno äfven ibland till ställen och gårdar, storståtliga nog till
det yttre, men där superi och lättja gjort sinnena hårda och ögon och
tungor hvassa som knifvar.

Det var just efter en i fruktan och förödmjukelse tillbringad natt på
ett sådant ställe som de kommo in i en ny främmande socken. De hvita
forsar, hvilkas dån som af ett evigt åskmuller, alltid ljudit dem i
öronen där de följt landsvägen fram utefter ådalarna, hördes ej mer.

De hade kommit ner till bygden, där sjöfarten tog vid och där
storälfven flöt segelbar bred och stilla. Rastlöst lif rådde här
öfverallt och förde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de
stora sågverken. Älfven låg öppen och isfri. Skepp från eget och
främmande land lågo ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pråmar,
fyllda af nysågade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och
dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sågarna och i skeppen gick med
sjungande fart.

Vandringsbarnen gingo genom brädgårdar, högre än hus, där det luktade
friskt af rått trä. De stannade invid en rad af hvitstammiga björkar,
hvilka på ömse sidor kantade vägen opp till en fin hvit storherrgård.

En liten ångbåt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom
brädgården. Ett sällskap fint folk kom skrattande och pratande opp
emot den björkkantade vägen, som ledde till den fina herrgården.

Maglena drog sig förskräckt undan med Gullspira. Bröderna följde. Det
var godt om gömställen bakom brädstaplarna.

Maglena insåg att de själfva inte nu genast fullt synliga, kunde gå
densamma vägen fram, som så fint folk gått, så hon vände in till en
liten gård, som såg behändig ut. Den hade små fönster, som skrattade
med ögonen under ett rödt tegeltak, alldeles som hos jägmästarens,
fast den bär gården var mindre, ljus och gul i färgen.

Ett grönt staket gick rundt om gården, som var stor, med
kryddgårdsland och vildängs-gräsplaner, där hvita väfvar lågo på
bleke.

Buskar och småträd, fast med riktiga stammar funnos också där inne.
Barnen visste så mycket nu som, att det var träd, som det skulle växa
fram äpplen på; och fastän de aldrig hvarken sett eller smakat äpplen
så tyckte de att det var högtidligt att se såna träd, som funnits i
själfva paradiset.

Blommor och rosor af många slag funnos där dessutom. Så Ante fann för
godt att sätta tråljen (ring af björkvidje) om nosen på Gullspira
innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.

Från kryddgårdslandet på södra sidan af huset reste sig en ung kvinna
opp. Hon höll på med att rensa bort ogräs.

Med den höjda armen gjorde hon solbåga i det hon tog den rätt ovanliga
gruppen af inträdande i betraktande.

Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes
stämma ljöd sorgset bekymrad.

"Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från
storfjälle -- där de haft de värst."

"Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med.
Käre kom in."

Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.

"De ä bruden -- Ante, Månke, -- pojkar. -- De ä bruden," hviskade
Maglena, utom sig af ifver och glädje.

"Tok", puttrade Månke, som var hungrig. "Har du nån'sin sett nå'n brud
ligge och ränse i kryddgålsland. Nog är allting åtabak (bakvåndt) här
nere i lande -- men så bort ur allt vett är de då inte."

"De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden",
hviskade Maglena. Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust
smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt
och just ville gömma undan henne.

De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man
kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård -- om där inte funnits
vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med
bomullsväf uti.

"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmålad skänk och
plockade ifrigt fram mat.

Månke gaf sig till att storglo på henne oppe i hufvudet.

Int kunde de väl vara en brudkrona de där, som stod så högt opp under
hufvudklädet af rödprickig linong.

De var mer troligt bara hårflätor, som sutto snodda om hufvudet och
vore fästade med kam.

Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något
annat, mera påtagligt brudmärke.

"Putta (pytt)! Bomullströja och hemväfd blårutig kjol."

Just nu vände hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mötte Månkes
grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten
klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande
fästa på henne.

"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?"
frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren.

"Maglena säg", började Månke.

"Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart.
Det var den signal till försiktighet i tal, och vett i åtbörder och
sån't som var passande här i landet, som Månke var alltför väl bekant
med för att inte förstå att rätta sig efter.

"Hvad är det hon säg nu då, Maglena?" frågade ungmor i det hon drog
Månke med sig fram till bordet.

"Den där lill'stintan ser mig annars inte ut för att vilja säga annat
än hvad rätt och godt är", tillade hon vänligt.

Maglena stod röd som en ros med ögonen nedslagna. Hon ville gråta, så
ängslig och skamsen kände hon sig.

Månke vågade förstås inte mer öppna munnen -- en sådan farlig respekt
som han hade för Antes nyp.

"Ja men barn, nu måtte ni tala om hva Maglena säg". Ante steg fram röd
om öronen äfven han.

"Maglena säg jämt så mycke som är tokigt å som hon hitta på fast det
int är nå ondt me de. Nu så säg hon att nugmor är -- en brud."

"Nää du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint öfver broderns sätt
att misstyda hennes ord, och så föll den svåra blygheten ifrån henne.

"Jag sa' jag, att matmor va' bruden."

"Ja hör på -- nu säg du ju de igen." Ante såg strängt förmanande och
varnande på systern.

"Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!"

Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora --
med vädjande uttryck.

Ungmor i stugan gaf till ett utrop.

"Men barn -- sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till
bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er."

"Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg", fnyste Maglena
förtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling."

"Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från
fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn.
Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden."

Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan hon dukade fram mat
åt dem och letade efter några klädesplagg att få ordna till åt dem.

Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde hitta på något
så innande behändigt som att ta en get med i följe när de gåfvo sig ut
på vandring.

Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan som en hund,
måtte hon se och prata med.

Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere
vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru
mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem
rätt.

"Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå,
nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig
hon är", log Kristina.

Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna
och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa
med "bruden."

"Här är vännen den bästa", sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma
in med.

De stannade midt i dansen.

Husbonden, den unge sågställaren kom in.

Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på
dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och
tiggardräkt.

"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?"

"Inte, gosse!" skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. "Men
ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag
med hvarandra."

"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor
hon.

Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet
till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod
under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små
kryddgårdslanden.

Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd. Hustrun gjorde honom
sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och
halfhögt språkade om barnen.

"Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt", sade mannen.
Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda,
skänkta kläder.

"De går int att tala om de", ifrade hustrun, "utan bå' far och mor,
och såna eländesår, som de fått vara med om. Så här få dom hålla på
nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut
dom."

"Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den
där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men
duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå
med tiden."

Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru Månke, som låg på
fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte opp molle och sarf från
roflandet och kastade ut ogräset i en hög på gången.

"Få jag ta de här till Gullspira", frågade Månke. Han stod svettig,
med lerstrukna "aftorkade" kinder ute på gräsgången framför högen med
ännu friskt, grönt ogräs.

"Har du hört på slik liten en, du, Kristina?"

"Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna
små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe
och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert."

"Ge ogräset till geten du, gosse", sade husbonden till Månke. "Men
tror du hon ät sån't där skräp", återtog han när Månke kom tillbaka
med Gullspira, som fick "löfte" om gräshögen, och befriad från tråljen
började nafsa i sig ur den.

"Gullspira tar tillgoa me hva' hon får", försäkrade Månke. "En så'n
get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talförhet, som
utmärkte honom när det gällde Gullspira och han, som nu, var utom
"taghåll" för Ante.

"Jaså hon är så märkvärdig?"

"Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Hon ät, antingen
hon tycke om de eller int -- de värsta rat (skräp) om hon int får någe
villre (bättre) bara för hon ska få mycke mjölk i jufvre, åt oss."

Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter.
Han fortfor: "Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till
oss och säg, mää --, säg hon -- "ta tå inäj", mena hon, och när vi
hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande
gånger på dan."

"Och alltid hade hon mjölk att ge?"

"Förjämnan, de var en sak de --. Och så gno hon oss sa här me nosen.
Hehehe, säg hon då. Hon ska just som skratta då, så vi ska bli fänje
(glad) och int gå å ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Månke
till midt i sin hänförda beskrifning. "Gå int på lande för då kom jag
med tråljen."

"Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet
gäckande.

"En kan nog så tycka", muttrade Månke. Han spottade, och stirrade
framför sig. "Men hon tar sej int illa åf de Gullspira. Hon vill int
ha de nå' bättre hon, än vi."

"Har ni trålj om nosen då?"

"Nää men. Ja hur va' de nu igen, Ante?"

Rådlös och förvirrad vände sig Månke till brodern, som i yttersta flit
efter kaffedrickandet satt nedböjd i landet och rensade, nu så långt
kommen intill gungbrädan, att han hörde på hvad de två, husbonden och
Månke pratade om.

Han såg upp till husbonden, som gick fram till landet.

"De kom bara för mig när jag fann på te sätta trålj på Gullspira, för
att hon int skulle gnaga och förstöra småträn och gräse vid gårdarna,
att hon int skulle lida mer åf de hon än vi."

"Det hörs på dig också som om du ginge med trålj om nosen?"

Sågställaren tittade just undersam på gossen, som rest sig upp ur
landet och med allvarsam uppsyn stod fram- för honom.

"Int ha vi precis trålj, som syns utanpå", invände Ante förlägen och
rodnande. "Men jag tänkte att de är int värre för Gullspira te gå
mellan åkrar och rofland med trålj om nosen och ingenting få i sig än
för -- för så'na, som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske
ingenting få."

Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stället för
den lite gäckande min hvarmed han först åhört gossens ord.

Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han sagt, och att
det kunde höras som om han själf ville klaga, så han fortfor med så
hurtig stämma han fömådde åstadkomma.

"Si int är de någe farligt te gå me så'n trålj för den, som är lite
vuxen och har förstånd och kan tåla sig tills en får, för alltid får
en någe ändå till sist."

"Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen", anmärkte
husbonden strängt.

"De' är bara för dom som är små", fortfor Ante, "för så'na som
lill'Månke här, som de kan vara ledt. Och de tror jag förvisst, att
de' är värre för han te si och få låta bli maten om han ock ingen
trålj har än för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt sej
någe från dikesrenar och småbuskar."

"Så'n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde sätta
trålj på oss när vi ska förbi krogen och när tobaken slår oss så
skarpt i näsan så vi tycker att vi int kan lefva utan den."

"Ja men så'n trålj har du haft till hands ända från ungdomen, du",
sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon
lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.

"Och därför fick jag dig -- hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och
grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var
utsocknes."

Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till sig på knäet.

"De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde
hela världen."

"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en
duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här
lill'karlen för arf och ägo, för jag

lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj
om nosen."

"Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar."
Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm
kyss.

"Tänk", fortfor han, "att det kom för mig, som jag fick si den gossen
att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n
ge sig ut på vandringsstråten igen."

"Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å."

"Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af."

"Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och
halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser
mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."

Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut,
viljestark, smidig och kraftfull -- så nog syntes det att tråljen
varit god för honom att ha.

"Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an' sådana
där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att patron
oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller."

  _________________________________________________________________

                        TJUGUSJUNDE KAPITLET.
                      ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.

Månke pratade med Gullspira och nåppade gräs till henne, när han helt
oväntadt blef framkallad till det unga paret, som satt där på
gungbrädan.

När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och
det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte
hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget
heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes.

Så han sköt upp axlarna, satte händerna i "fickorna" stirrade ut
framför sig och stod där och teg.

Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta "tråljen" af honom
och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att
vara fri den.

Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut.

"Men gosse, vill du int bli stannande", frågade Kristina förundrad och
rent af missnöjd.

Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter
rensade ogräs. Och med ens visste han huru han ville ha det.

Tjenligt (rätt) åt Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom
skulle få nypa och mässingkamma och såptvätta lagom härefter!

Så Månke han vände sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt
leende och sade att han för sin del tyckte att de skulle bli storbra
att få bli stannande i den här gården.

Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada
ungträd och kryddgårdsland.

Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett
undrande, förskrämdt uttryck i ögonen.

"De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började
skälfva på rösten.

"Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå."

"Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen.
Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna
trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och
fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli
sydda åt dig."

Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad
sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda.

Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att
svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på
isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador,
eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga
småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder
dem och på så sätt lättare få dem på.

Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli
tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena.

Månke stod åter stirrande och betänkte sig.

Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet
slutna ögon.

Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen.
Hon ville bli kliad mellan hornen!

Men Månke tog det för att hon sade "tokbruse (gumse) tänk du att vi
ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är
bättre för oss bägge de än te skiljs åt."

"Gullspira här hörs int kunna undvara mej", sade Månke bekymrad. Han
glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med
näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd.

"Geten", upprepade sågställaren förbluffad. "Inte må du tro hon frågar
efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan
dig, som när du är med."

"Om da'n kanske", medgaf Månke. "Men om natta när de är mörkt, på
vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag
ligg me hufve på na, när vi ligg ute på loft och i lider och så. Hon
skulle nog sörje mej ordentligt."

"Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården
här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal
och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif."

"En täljknif", upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större
och han lossade det smekande greppet om getens nacke.

"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då
ungmor ska till att koka god mat åt oss."

"En lill'yxa!"

Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet.

"Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du
ska få räfsa och hålla fint här på gården med den."

Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig
pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så
stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu
bjödos honom.

"En grönmålad lill'räffsa å", snyftade Månke, ty striden inom honom
var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda
trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att
tala.

"Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit
i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har
mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i
slidan som fullgod karl."

Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan
sparkade till henne.

"Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och
stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf)
dej undan, hör du."

Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han,
och tårarna runno fortfarande.

Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad
som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så
de kunde int gå fram då ingen kallade på dem.

Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så
tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga
med hvad en så'n liten en gormade om.

"Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas", sade
Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.

"Godt och trofast slag är de i den där lille", fortfor hon, "och nu
skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n."

Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.

"Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter
här neråt", började han, långsamt och ovisst.

"Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och
främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria
sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till
garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till
fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom
de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt
riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så
man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som
en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder
åt till en get."

"Nu måtro att du fick språklådan igång", skrattade mannen.

"Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där
ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de
att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu
igen."

Månke hade rådlös, sint, ängslig och "ånger" gett sig efter Gullspira,
som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade
på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt
bräkande.

Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod
han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade,
att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått
som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan
att veta hvarför.

Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke
han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde
sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade:

"Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu
då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska följa dej
förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna
då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner."

  _________________________________________________________________

                        TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
                         MÅNKE OCH GULLSPIRA.

Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto på
gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.

Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga
paret som deras eget barn.

Se'n blef det fråga om geten.

Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade
lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att
han lika gärna fick ha en get i stället. Han skulle gärda opp en
inhägnad med litet hus åt henne så hon inte behöfde göra någon
opåräknad skada.

Ante betänkte sig! Maglena iakttog det där hon satt både haj (häpen)
och sint. Var Ante en så'n mes att han inte med en gång kunde säga
ifrån att dom inte kunde undvara Gullspira!

Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gång nöp
Maglena honom allt värre och värre. Han satt ju där som en hare utan
att, i en så'n här gård, ha så mycket makt i sig som att säga ifrån
med ens. Si så där ja. Midtför näsan på Maglena så tar han an det pris
af tolf kronor, som bjudes för "geten".

"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att sälja bort, som
hvad getaskrälle som helst.

Och till på köpet sitter Ante där helt lugn och säger, att han redan
länge varit betänkt på att skaffa Gullspira något godt och bra ställe
att stanna på.

"Kantänka de!" Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom
bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han
syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med
naglarna.

"Men är du tokig gosse", skrek hon till sist, när Ante steg opp och
gaf handslag på köpet. "Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren
tills Ante kräfde ut dem."

"Är du rent från vettet, stinta", hväste han hotande tillbaka.

"Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å", tjöt Maglena kväfdt och så
pass dämpadt som hon förmådde.

"Maglena tig, och ta var på sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och
förebrående. "Du ska tänka på hva du säg."

"Som om jag int gör de", jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter
Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med
skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där.

"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat'
na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na
af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef."

Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan
och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft
till nya invändningar, grep äfven han sig an.

"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med
trålj om nosen."

"Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri
inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna."

"Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram
genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå
i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen
förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara
i går?"

"Joo", stönade Maglena stukad.

"Du sa att hon höll på te magra af", tillfogade Ante obevekligt.

"Jaa", kved Maglena knappast hörbart.

"Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med
smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af
tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och
så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle du tycka
att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt
allvarligt, när Maglena teg.

"Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.

"Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm
på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan
hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt
som här vaxer."

"Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag,
och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade
Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira
var af ett bättre slag än hennes egen.

"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste
röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god
emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla
systern.

"Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar
sig an' Månke."

"Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas."

"Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli
sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han", tillfogade
Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra får han hos så riktigt
folk."

"De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante."

"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. "Är du sint
på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?"

"Inte!" sade Ante öfverlägset.

Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville
han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg
och nu måste gå ifrån Gullspira.

Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända
sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa
misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet
skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets
grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante
han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe.

Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med
supande och slagsmål, kände Kristina väl till.

Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de,
grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring.
Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och
häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.

Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela
socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han
en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några
nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af
gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan
för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och
Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken
och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda
barnen voro med också, och andra drängen.

Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta,
hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de
stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med
de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan
for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån,
och där låg han med afbrutna ben!

Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i
nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och
skulle ske.

De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans
någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt.

Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de
varit farligheter så nära som där.

De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade
sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de
"förföljda nödårsvandrarna."

  _________________________________________________________________

                        TJUGUNIONDE KAPITLET.
                        NÄR MÅNKE VARDT ENSAM.

Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att
Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till
skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå
till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.

Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och
fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa
eller ta sig an en.

Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat,
eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när
man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande
arbetsplats.

Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde
knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon
sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit
glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa,
kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira --
tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den
svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena
glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så
högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira
ändå.

Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.

Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp
dem.

Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing
framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti
händerna.

Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju
för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk
eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i
själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra
kreatur.

Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med
Gullspira följde en bit utåt landsvägen.

Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor
sagt att de skulle minnas.

Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på
"ske din vilje" i Fader Vår.

Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick
den flytande, åtminstone för denna gången.

"För sir du Månke", försäkrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den
bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te
kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit
hvar dag, förstår du gosse. -- Å så sa mor, att en gång ska alla i
hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han
som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit
opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant
hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när
hon dödde."

"Du behöf inte ängslas", sade Månke buttert. "Jag staka mig int en
enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa
jag, som du. Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill
hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och
Gullspira där.

Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke
för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra
lilla gården.

Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och Maglena se
tårarna, som till hans stora harm och förundran kommo störtande ur
hans ögon.

Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att komma ifrån
syskonens husbondvälde, så tyckte han att inga tårar behöfde komma
heller.

Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta
syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord.

Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både
Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne.

Det fick inte ske. -- Inte nu på rappe!

En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste
Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och
hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten
från Antes axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända ner till
botten i den.

"Mässingskammen"! Månke måste få själfva mässingskammen af henne, att
hålla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle
hålla sig fin med invärtes.

"Månke", ropade Maglena, "Gosse, du mått vänta."

Månke saktade stegen utan att vända sig om.

Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit efter honom,
tvärstannade och sträckte kammen förbi örat på honom och förbi näsan,
som den nästan skrapade.

Den hatade mässingskammen glimmade till i solen midt för hans ögon.

Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena rent hoppade
tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte, med formligen
eldgnistrande ögon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dängde
den i backen.

"Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där kammrate (skräp). Jag
ha gett mej ut till främmande folk för te slippe den där klöskatta och
så kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen själf
du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt en gång ligg slätt
som på folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi."

Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att
komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas med af
Maglena.

Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som
förstelnad.

Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och
mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände
sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår
med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.

Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon
sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna
efter syskonen så länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent
gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira och hört
hans varma försäkran till geten:

"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å
Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om kvällen, när jag int tycks orka
läsa Fader Vår -- å Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag
vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör jag nu, jag
vet int hvarför de heller, då jag är sint på Maglena, å tåranna rinn
på mej antingen jag vill eller int. Si där går dom nu nedför backen.
Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på
Ante. Nu finns dom int till mer."

"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och
si efter de som int finns till."

Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter
bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig
sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten
korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.

  _________________________________________________________________

                         TRETTIONDE KAPITLET.
                            UTE I BÄRSKOG.

Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af
blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea.

Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på
skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla
af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i
skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret.

Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför
stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för
dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och
arbetsglädje.

Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid
fäbodarna.

Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg
både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan
fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. --
Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under
en eller annan natt.

De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo
sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland,
lyste nästan hela natten.

Ante hade lärt sig att göra långlur af granspjälkar och björknäfver
och han hann knappast vakna och sätta sig opp i mossan, som glittrade
af dagg, förrän han var i färd med att blåsa, stornöjd när han kunde
få fram några toner i följd.

Outtröttligt fortsatte han med sitt blåsande, när han inte hjälpte
Maglena att repa fina rötter och sega refvor, af hvilka de skulle
sätta ihop korgar att sälja när de åter måste ut på bygden.

En afton, det var just innemot slåttandstiden, voro Ante och Maglena
midt inne i villande skogen. Det var lördagskväll och de hade kommit
till en så fin plats, just råkat på en skogsglänta ljufligt skuggad af
hängbjörk och andra löfträd.

En liten å, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och
kastade sig opp i silfverblänk, flöt sakta porlande fram i närheten.
Midt i gläntan fanns en väldig sten. Stenen var platt ofvanpå, och
ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade
Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en
passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan
på lördagsafton.

Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål:

"Bing, bång, bing, bång", och samtidigt dunkat emot stenen med en
annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig.

Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och
händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon,
äfven med knäppta händer.

Prästen Ante läste med ett högtidligt tonfall en psalm ur en gammal
sångbok, som mor haft:

  "Det ringer till hvila och veckan går ut,
  sabbaten sig nalkar och mödan tar slut.
  Tack evige Fader för hälsa och frid,
  och nådenes gåfva i nödenes tid.

  Du varit mitt stöd i mitt arbetes svett.
  Min börda du lättat, mitt bord du beredt.
  Och om i min blindhet jag knotat ibland,
  du tog dock ej från mig din skyddande hand."

Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt ned
mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta,
kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och
mörkskiftande håret.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
                       I STRID MOT BJÖRNTASSE.

Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och
tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som
bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af
ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig.

I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som
kom trädens stammar att skälfva.

Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande
sig ut ur skogen, emot gläntan.

En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små
ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen.

I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep
blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt
hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt
förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama.

Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för
alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i
hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro
förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat
än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud.

Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben.

Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot
honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen.

Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade
med labben opp efter honom, var allt annat än treflig, så var
Maglenas, hvilken uppehöll sig ensam där nedanför, ej mycket bättre.

Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne
emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så
att besten inte hörde att hon fanns.

"Tiga!" Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam
var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken
man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig
förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder,
hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.

Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att
skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister
den.

"Klara dej opp på östsidan", tjöt Ante ilsket, för att med samma röst
skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några
flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade
de följts af piskrapp.

Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och "fingerkrok" i
stenskrefvorna -- bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af
förskräckelse och ansträngning -- i hvar minut färdig att förlora
taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde
hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka,
böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten.

Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med
huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig
här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla
återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i
strupen.

Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och
ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för
blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver
stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick
baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig,
nästan skrämd glans i ögonen.

Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han
så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i
öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent
missmodig och tungsinnad ut.

"Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för
vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns
oförfärade röst.

"Gamling, Björntasse", sade Maglena med ögonen stadigt fästade på
björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda.
"Nasskusgubbe"! -- Hennes röst ljöd innerligt smekande. "Du få int
vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te
värje oss me mot dej."

Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda.
Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda,
viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle
fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken
som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om
han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred.

Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med
alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens
åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet.

Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han
vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som
frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet.

"Ante då, hvad du förstör för oss", jämrade sig Maglena, gråtfärdig.
"Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och
han vet sig int till. Kan du int tiga!"

"Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett
enda tag och göra slut med oss på en gång."

Ante grep åter till luren.

"Jag säg ändå, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt
glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern.

Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen
gnldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och
medlidande, och ångest.

"Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå
härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på, alla bär kan du äta på
sommarn. På vintern har du ide och behöf int gå lande rundt efter
maten."

Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med
höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda
känslor eller hämta krafter till nytt anfall.

Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom
lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han
bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord,
som gjorde besten spak.

Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga
vilddjuret.

"Sjung för'n, Maglena", hviskade han. Ante insåg att om Maglenas
blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha
ändå kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "så vi slipp härifrån
innan natten."

Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens
onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att
taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än
uttalade dem, ej förslogo.

  "Du är min ros och min lilja",

sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon
när han hörde henne.

  "Ingen skall oss kunna skilja",

sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga
ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig
ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.

  "Förrän döden han hafver vunnit sin vilja",

slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.

Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från
hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.

"Björntasse, Myrtus, Storfar" ruskade på sig. Han kände sig besviken,
nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han
hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den
bortflydda kvigans spår.

"Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är
folk", sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick
efter björnen, som när han kom utom hennes ögons välde lufsade iväg så
det brakade i skogen där han for fram.

Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat för oss än
te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt
hungrig."

"Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag
är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och
hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck
sjönk ned på stenens mossbädd.

"Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du
värd å mer till."

Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och
tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning
inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass.

Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar.

"Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då
vi int orka kåka igen."

"Ta långlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit
opp, all trötthet var som om den aldrig funnits.

"Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka
ändå, så grant som det låt."

Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, "tru, pirituut,
pruth-tu-hut."

"Dom kåka och ropa efter kvigan."

"Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle."

"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa."

"Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner
sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när
gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på
rappe hör du."

Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga
trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om
hufvudet med bägge händer.

Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare.

  _________________________________________________________________

                        TRETTIOANDRA KAPITLET.
                          OPPE I FÄBODARNA.

Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och
försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna
ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner.

Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt
blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante. Inne i småskogen skymtade hon
ett rödrutigt hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en
god, deltagande stämma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?"

"Och huru i all världen ska ni kunna komma ner", tillade en annan
stämma. Det var en barnröst.

Maglena reste sig på stenen.

"Å, kom ner hör du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen,
med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig
hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som
väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om
kullen.

Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå
rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till
så riktigt herrskap.

Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne ändtligen med ned.

Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från
ett skeppsvrak kommit på torra landet.

Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.

Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog
fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.

Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att
Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till
skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem
kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit
henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en
kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af
att smaka blod.

"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar
medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej
hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."

"Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na", sade
Ante tvärsäkert. "Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon.
Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så
hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit."

En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet.

"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om
kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och
drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen.

Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen
hade möda att följa henne.

En ko hördes råma vildt och skälfvande.

När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande
våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud.

Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom
för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan,
stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara
tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne
att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya
vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på
jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade
Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de
voro gifta nu.

Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med
smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid),
men inte behöfde han väl komma redan på lördag för det. Nej det var
bara för Saras skull.

Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de
kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver
rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och
balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när
de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den
gungande myrens många lömska undervattendrag.

Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe,
ändtligen hunno opp till fäbodvallen.

Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar
sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast
slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller
längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför
fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin
töckenslöja.

Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan
oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk.

Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af
Sara.

Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo
där uppe vid störes.

Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo
på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de
voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde
med armarna i långsam takt och sjöngo:

  "Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt."

Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att
skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade
hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara
allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo.

De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och
nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet.

"Fö-öljas åt", slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och
som var vacker och lättsjungen.

Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort
till ledet.

Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida
Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn.

"Nu äro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterföljet, "och nu
ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi
bort till Egypten", halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som
lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman.

"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade
en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med
lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen.

"Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i
hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora
ögon.

"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod
vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och
färgade hennes fötter och ben gråa.

"Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen
svan", fortsatte hon.

"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg
ut som den grannaste docka.

"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora
sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här."

"Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen
och goda ögonen.

  "Kullen tova",

sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.

  "Tolf män i skoga.
  Tolf män äro de.
  Tolf svärd bära de.
  Mig vilja de bortlocka.
  Kullen to o-va."

"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också
vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen.

De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade
fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de
sammanslutna armarna och händerna:

  "Ptro, vall. Ptro, vall.
  På skallebofall.
  Där är getter, där är fä.
  Där är små flickor och gossar, att leka me."

Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna "små flickor och
gossar", som man kunde "leka" med.

De stodo blossande röda med nedslagna ögon och kände sannerligen mera
lust att gråta än att ge sig i dans.

Elsa kom springande och räddade dem.

"Mat och kaffe fanns i ordning i störes!"

Hon drog Ante med sig. Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och
sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes.

Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp
mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En
stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var
varma, ljusa sommarnatten.

Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna.

Sara, hon var så nöjd att slippa sätta sig och mjölka korna nu midt i
natten.

Hon hade blifvit rent förundrad att finna alla korna mjölkade, utom
Rosenpånosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjölken" när bara
barnungar kommo dinglande med mjölkstäfva och pall och satte sådant
ifråga.

Ingegärd förklarade att de inte hade kunnat tåla att höra huru korna
läto om sig, med mjölken som spände i jufren på dem. Därför hade de
mjölkat.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOTREDJE KAPITLET.
                          GRAL OCH ALLT VÄL.

Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det
riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i
"öfver" och "nedersängar" långt fram på söndagseftermiddagen och finna
störes tomt på folk.

Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att
mjölka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" på hvar och en att
mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens
väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså.

Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten,
långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter
Gullstjärna han med.

Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De
skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom
hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade
mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när
han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå
i särskild inhägnad om da- garna.

Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten
fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att
blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade
hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var,
genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om
man så var femton man stark.

Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en
rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa
där. Och han hade lofvat att föra dem till ett ställe i berget där han
en gång sett en huldra. Hon hade varit grönklädd, med långt hår, gult
som kornhalm, och hon hade sett på honom och lockat så att han så när
hade följt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fått
för sig att hon säkert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet för
henne. Då hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktråg.

Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita
marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda
ställe.

Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe
i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande
solskensafton.

"Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore
så glad och förnäm", fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon
flätade.

"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha'
den", puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på
underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser.

"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klädd och
färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett
fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden.

Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon "brände upp
sig" fastän där nyss icke funnits "en gnista eld."

Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe
till skorpor, som man haft med hemifrån.

"Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej", sade Angela med
formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt
mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då
hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så
retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon
spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man
känner om ett strykjärn fräser hett.

"Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent
satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i
huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade.

Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och
hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle
jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma."

Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas
storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor,
kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och
sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti.

Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och
pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och
omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren
klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken
hon nyss vaknat "på galen ända", var fylld af prasslande halm, täckt
med ett groft lärftslakan. I stället för "sidentäcke" hade hon en
fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen
att hon velat kasta den all världens väg.

"Ja, hvem bad dig komma med", bjäbbade Viva. "Du kunde ha' stannat
därhemma utan oss, --finnos--grinsibba där! Du har i alla fall fått
halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största
bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi
fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är
förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man
vill ha själf --."

"Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva", gnällde
Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen
och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon
höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände.

"Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag,
som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af
bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara
hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där
hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte
få så mycket som slicka lakritströskelen en gång."

"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på
fingret åt Sylvia.

Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där
hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna".

De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy
fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans
rörelser och uttryck.

Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng,
släpande med halfslutna ögon:

  "På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
  om sommarens fägring en gång,
  och rosornas kalkar och blommornas blad
  sig bugade djupt vid hans sång."

"Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne
i mjölkboden."

"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och
vindade så mycket hon förmådde emot systern.

"Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi.
Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det
är kväll."

  "Han såg endast henne",

fortsatte Viva.

  "Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn",

gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen
och ytterst illa till mods.

Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och
Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida
så att det lyste som sol om dem.

Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och
skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex
stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen.

De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.

"Är ni oppe?" frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga
framför sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni
stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma.

"För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse."

"Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss", sade Gertmd med nästan
gråt i rösten.

"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han bå' ropa och skrek in
genom dörren här, och tuta i långlur precis tätt bredvid sängväggen.
Sara kåka och Kalle blåste i bockhorn. Korna lät nog om sig bra, då
dom flöjde (rusade) i väg å, så vi trodde att ni vardt vaken åf de".
Ante dukade fram myrbären på det lilla bordet framme vid fönstret
medan han afgaf sin förklaring.

"Äsch, inte kan man vakna af bara så pass, de visste han mycke väl",
fnyste Ingegärd. "Sånt' där somnar man just af."

"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" frågade Elsa
nästan förebrående.

"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse,
vi ha' mjölka alla getterna", upplyste Ante tveksamt.

"Ja, de var väl roligt de", afgjorde Gertrud.

"Och så ha' vi måkat" (skoflat undan gödsel).

"Det är roligt också, för det blir så fint efter", påstod Ingegärd
bestämdt.

"Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut", sade Maglena belåten.

"Precis det bruka vi få göra också", föll Gertrud in. "Och de äro så
glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit.
Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde
sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden."

"Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt", suckade Ingegärd.

"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela,
som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen.

"Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd
och tveksam.

"I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil
härifrån!"

"Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.

Maglena satte händerna under förklädet och kröp ner på tröskeln i den
öppna dörren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.

"I hvilken kyrka? Säg, hör du!" frågade Elsa och gick med en påbredd
smörgås ut i dörren, till Maglena.

"De var ingenting. Jag bara sa' så."

"Hör du Maglena, var ni i en låtskyrka?" sade Ingegärd, som med sin
smörgås slog sig ned bredvid Maglena.

"Jag vet int' hvad sånt är för slags körka", afvärjde Maglena.

"Lilla söta, fina Maglena, säg till mig, bara till mig hvad ni varit i
för kyrka", hviskade Sylvia.

I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade
sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, söta
Lena, säg för mig, bara för mig!"

Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme
vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva
och "Rofvorna", som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i
förening.

"Säg de om du vill", medgaf Ante, som såg systerns vånda.

"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.

"Hur såg kyrkan ut?"

"Grön inni, me blått tak."

"Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?" hviskade Sylvia,
plötsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka
lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte
vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan
också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?"

"Nää, de va bara Ante."

Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen.

"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och
allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har
predikat förut i dag för Maglena."

Ante rodnade upp öfver öronen.

"Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss", sade
Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och
grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan
ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi
varit vakna."

"Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall
du predika, Ante", sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med
strålande goda ögon.

"Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting.
Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen", ifrade Gertrud.

Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de
kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd
att ge sig af.

"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Gå nu
före så komma vi."

Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan vidare
reste sig opp och tog vägen ut.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
                         ÅTER PÅ PREDIKSTOL.

Ante stod åter på en predikstol i skogen. Denna gång på en ganska
måttligt hög sten, som var helt och hållet öfverväxt med
grönhvitskimrande mossa.

"Kyrkfolket" hade kommit från alla håll, somliga hade haft lång väg
att gå. De hade sökt ut krokvägar mellan trädstammar och rundt
småmyrar. Nu sutto de bänkade i rad på en gammal murken, mossöfverväxt
hvillåga (hviloplats af fällda stockar), som funnits vid fäbodvägen
långt innan fäbodarna byggdes.

"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i
skogen ha redan börjat, de."

"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark,
ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså,
alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina
herrskapsbarnen. De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop,
en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de
sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde.

  "Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod,
  där på kvist de gunga,
  kvittra Gud är god, Gud är god."

Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut
på dagen och predikat för Maglena. Då hade det fallit sig så lätt för
honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken,
deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så
underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat väldeliga,
så att Maglena både gråtit och snutit sig som stort folk brukade göra
i kyrkan, fastän hon denna gång inte tänkt på att härma dem utan på
allvar varit tagen af Antes ord.

Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut.

Maglena riktigt skämdes för honom. "Kyrkfolket" började hviska och
tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med
sockergryn, fast dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst
innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå emellan dem i
bänken.

"Skynd dej Ante", hväste Maglena. "Dom sitt här nu allihop å vänta. Du
kan väl hitta på, nu som förr i dag, vet jag."

Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna för att stänga
ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt
kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante
kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i
lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där.

"Ante då! Hva' du är fjaskig!"

Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel), som satt midt i
det skimrande nät den spunnit mellan fina björkgrenar föll honom i
ögonen. Ante blef vid att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt
uttryck. Han började predika.

"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fått
ögena på kangeron, som sitt midt i näte' å är så stinn, å de kom för
mej att han är liksom de, som ondt är. För de ha' förjämnan näte
utspänt åt oss för te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann' så ha'
han oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne, så har han
oss fast."

En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik utöfver myran bortom
skogsgläntan, där förra "kyrkan" var.

Ante förnam detta klagande ljud.

"Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom oss då vi ha vari
sint och elak och onöjd åt hvad vi fått, å då vi int lid te ha trålj
på oss utan tyck de tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är
Gud, som mått sätt 'en på oss, då han si att vi int ha' nå vett själf
om hva' vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen för att komma fram te
Gud å be'n tycke om oss å ta sej an oss igen." Ante tänkte nu på att
afsluta sin predikan, men fick sången i tankarna. "Gud han vill att vi
skall tycke om en, å si att han är god, å sjunga om de, som morgon
mellan fjällen sjung om de, som "klara bäck och flod" sjung å sorla,
och som skogens fåglar kvittra om de "med ett glädtigt mod". Gud är
god emot folke antingen dom ä' stor eller små, och emot kräkena. Emot
Gullspira, som fick slippa trålj om nosen, mot Gullstjärna, som slapp
undan björn.

Käre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glömde sig själf och talade
direkt ur sitt hjärta. "Käre, käre dej Gud, var go mot småstinterna så
dom alltid håll sej snäll och behändig mot ungfolke, som tagit sig an
dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle,
där dom är. Laga så att Per-Erik blir en rejel dräng, som aldrig sup
eller svär eller slåss.

Och var go mot lill'Månke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje",
och att han är just som så vingelsint af sej: så han vill glömma hva'
mor sa'. Gå till'en du Gud, käre, käre dej och låt' en komma ihåg allt
hvad som är riktigt. Gå till Gullspira å, så hon int bry' sig om te
sörje efter oss. Gå till björntasse i skogen, så han int gör de ondt
är. Gå till Glasögonskarn och ta brännvine åf en. Gå till allting, så
blir de riktigt och bra i hela världen. I Guds Faders och Sons och den
Helige Andes namn. Amen."

Ante som stått med hufvudet höjdt upp emot solskimret emellan tallarna
tyckte, när han nu såg upp att folket där på hvillågan just som ökats.
Men solen hade bländat honom så han kunde inte se riktigt. "Vi kan
kanske sjunga Hela världen nu efteråt", framkastade han från
predikstolen. Och det blef sång af! Sång som om man varit i himmeln
tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng
i julottan i Frostmofjället.

  "Hela världen fröjdes Herren
  Tidigt och af hjärtats grund.
  Kommer ifrån orter fjärran,
  I som stån' i hans förbund.
  Träden fram med lust och fröjd,
  sjungen Gud i himlens höjd."

  _________________________________________________________________

                        TRETTIOFEMTE KAPITLET.
                         ANNAT ATT TÄNKA PÅ.

Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den
sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg
bragte honom på fötter.

Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället,
som stod där och hörde på honom.

Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs.

Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa
utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty
två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante
predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut
som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade
de på fötterna.

Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena
kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i
lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod
stödd mot en tallstam och hörde på Ante. "Vördande" och hög såg han
ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon
kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes
knä och ville vara lillbarn.

Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så
Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått
och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.

När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram
den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe
i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort
från henne.

Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det
lif och rumor bland alla barnen.

Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef
ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och
de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru
festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de
på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa
knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro
henne.

Hon tänkte med fasa på, att det i högsta grad ostädade rummet skulle
skådas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän
söndagen på kvällen.

För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud
och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som
morgon.

Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och
Gertrud, med sig. Och som de, med förenade krafter jäktade, bäddade,
sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade på elden och satte på
kaffekokaren, så hade de allt fint och i ordning när mamma och hemmets
folk kommo in.

Glädjen att få hälsa föräldrarna var dock något blandad. Ty nu skulle
det bli slut på den härliga, veckolånga fäbodvistelsen. Korna och
getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna
stängas till för flera veckor.

När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen
redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få
göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe.

Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och
instängdt lif. Man hade minsann annat att göra.

Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han
varit ute och getat kreaturen.

Elsa rensade fisken raskt och händigt, och stekte den sedan i pannan
öfver glödelden.

Ingegärd sköljde potatis, diskade trävrilar och skurade knifvar.

Angela dukade bordet, som fälldes opp, så det blef stort. Hon prydde
det med skogsblommor och grönt, som Sylvia, Maglena och Viva hämtade
hem ifrån skogen, medan Pelle gjorde fint på gården och krattade, samt
bar undan löfaffall och riskvistar.

Gertrud fäktade inne i mjölkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost
och knäckte möra kornbrödskakor i passande bitar till måltiden.
Smörbyttan med gult, nästan blomsterdoftande smör ställde hon midt på
bordet. Med tillhjälp af Ingegärd grälade hon sig till att få behålla
hedersplatsen där för den, huru mycket Angela än näbbade emot ett
sådant tarfligt sätt att duka.

Gulbrunt messmör och färsk koost, som var så torr att man storknade af
den, fast den gammal och mognad blef mjuk och läcker, dukades äfven
fram.

Långt ute i skogen hördes omsider drillande grann kåkning och jublande
långlurlåtar.

Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl följts
åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra underligt och att
det hade varit mycket rättare och bättre om åtminstone Sara stannat
vid fäbodarna tills hon fått dem alla ordentligt vakna, om det också
behöfts hela dagen därtill.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
                     ÅTER ETT SÄNDEBUD FRÅN MOR.

Ute i skogen gick prästen helt allena. Han ville som vanligt söka upp
den kristallklara "kallkälla", som han visste fanns i närheten.

När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han
sig höra ljud som af snyftande gråt.

Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de
sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade
förundrad och villrådig.

Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga uppträdande som
predikant ute i skogen väckt hans undrande häpnad, han låg nu
framstupa på marken, tätt invid källan, skakande af gråt.

"Hvad dug de till att jag står och just som spektaklas för dem, som vi
int hör till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog
småstinterna och oss allihop bort ifrån fjälle och små gråstugorna
där. Hade vi stannat, om ock så vari i själfva fattighuset så hade vi
aldrig vetat att det fanns någe bättre till för oss, och tyckt att vi
bara skulle så ha de. Men nu tro jag int de längre, för nu vill jag
bara ha de bättre. Jag vill promt veta nån'ting om allt som fins på
jola, å vara lik fin barna här. Och nu så är det bara tungt och
sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer gå kring vägarna och skämmas när
jag skall in i gårdarna å int har någe att byta mej till för maten.
Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig
om, hva han än säg. Jag vill int stå på sten i skogen och predika. Jag
vill stå i en körka och tala om för folke hva mor lärde oss. Men jag
får bara gå och gå, och värre och värre bräns de inom mej, som om jag
aldrig gjorde de rätt är fast jag vill göra de.  Käre, käre dej Gud,
ta dej an mej så jag tycker om att göra som du vill, och att jag int
gör som lill-Månke, å bara vill glömma bort de."

Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel, varsna
skuggan af en människa.

Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom.

Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp kom Ante på
fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren, som Anna-Dea slängt till
honom när hon såg honom ge sig i väg inåt skogen åt kallkällan till.

Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med motvilja sitt
rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti.

"Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren", sade prästens
lugna, milda stämma.

Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och tilllitsfull de djupa,
mörka ögon, hvilka så goda, förstående riktades emot honom.

Han visste inte huru det gått till men fann sig snart helt frimodig
vandrande fram den slingrande stigen ner till tjärnen i sällskap med
den man, hvilken nyss, när han såg honom från "predikstolen" ingifvit
honom en så pinsamt förödmjukande blygselkänsla.

De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den
äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat,
och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så
öppenhjärtiga, frimodiga sinnet.

Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som
tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han ständigt
känt för småsyskonen innan han funnit sådana hem för dem, som mor
skulle ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade han och
om huru han lofvat henne att taga vara på barnen och geten.

Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om
hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första
gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla
kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju
rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!

Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt
han så, utan att som nyss förut, med varsamma, enkla frågor eller små
deltagande uttryck uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta.

Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett
fattadt, heligt beslut.

"Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg
gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den
väg som din moders böner banat ut åt dig."

Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.

"Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden.
Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss.
Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja
dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne
dig min gosse!"

Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud.

Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den
slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.

Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle
komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit
förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika
ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver
barnen.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
                              INDIANER.

Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de
bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen.

Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från
skogen, hade liksom flutit förbi dem.

Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar,
lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och
lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans
undgått dessa två.

Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från
åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast
lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen.

Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att
efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara
som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade
af förskräckliga, blodtörstiga indianer!

"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som
en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka,
svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trästickan,
lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den "bara" fläcken,
innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.

Far log, mild och tankspridd. "Nå, nå, små flickor!"

Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre
lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga
skrik och vildsinta åtbörder.

En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra."

Ante skulle "stekas och ätas upp till kvällsvard."

Hade icke gossen ännu gått som i en undrande dröm, utom sig öfver den
lycka som vederfarits honom och som han visste skulle få fortfara, så
skulle han väl rent af blifvit vettskrämd vid anblicken af sex
ohyggligt, i tegelstensrödt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om
man undantar Maglena, tjöto och gastade som odjur och håfvade efter
honom med otäckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring
om honom på lika styggt tilltygade bara fötter och ben.

Hårmanarna på dem alla voro upplösta och hopbundna midt oppå hufvudet
med klipprisrefvor, så att de föllo ner i ansiktet eller åt ryggen,
som hästsvansar. Tänderna lyste gulfärgade ur grinande gap.

De tjöto och skrattade af hänförelse, när Ante vettskrämd och rådvill,
som ett riktigt blekansikte, försökte att undkomma dem.

Plötsligt, och alldeles oförberedt böjde sig Ante med hufvudet före,
lik en ungtjur, som skrider till anfall.

Med häpnadsväckande kraft puffade han omkull indianerna.

De stupade som flugor till höger och vänster, upphäfvande höga,
hämdlystna krigstjut.

Med språng som en jagad vildren satte Ante af opp emot störes däråt
han sett den nye mäktige vännen och beskyddaren begifva sig.

Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på
väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i
prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till
fäbodarna anlända gästerna.

Anna Dea hade aldrig något vett om att barnen kunde vara annat än
ungar, som skulle äta och sofva och läsa läxor och finkammas och inte
hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt
huserade i skogen och lågo på lur där efter blekansikten.

Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet,
till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals
gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.

"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får
tag i er! Svara på rappe Elsa."

Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle
skrämma fram barnen.

"Barnen!" Några sådana funnos ju icke till.

Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på
magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon
lyste af skadeglädje och vild triumf.

"Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet
lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något
oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du
anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade
rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där
hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på
rödskinnen. Gasta på lite bättre!"

Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta,
förrädiska uppmaning.

"Gu' nåda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad
öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock
så här dags icke kunde vara långt borta. "Jag ska leta opp en lurka
(spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n,
så det skall låta disk om dask om er."

Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda
bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den
mosstäckta marken. "Oldeboken" med franskpråke, som ni är så rädd för,
har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka
sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska
inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå
till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i
Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?"

I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande,
att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att
ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna
i öronen.

Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram en hord af
tjutande odjur.

De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte haft en underligt
mångdubbel hufvudsvål, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem,
utom Maglena, som icke förstod sig på den arten af krigsföring.

Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med rottågor och
refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo indianerna när fången brottades
med dem så hårdhändt att de fingo mer än en duktig bula i ansiktet af
det. Det hela blef ju så riktigt indianlikt.

När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne fram till en ung
smärt björk vid hvilken de ämnade binda fast henne innan de på allvar
inläto sig på krigsdans och förberedelser till en ordentligt genomförd
indiansk offerkvällsvard.

Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka att få den
våldsamt sprattlande fångens armar dragna bakåt, i och för att få dem
fästade vid trädstammen.

De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträng- ning, morska,
modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot henne, som midt i
härligaste fäbodtiden vågat komma och hota dem med något så omänskligt
onaturligt som fransk grammatik.

Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en sådan förbrytelse.
De hade glömt all vaksamhet för egen del, anade ej den hemska fara,
som lurade på dem själfva.

Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur rusande fram från
skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrålade så
att träd och blad skälfde.

Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och som på gifvet
kommando grepo de till flykten. De satte iväg hals öfver hufvud, under
skrämselns skrän, opp emot fäbodvallen.

Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög hon före de andra.
Fasan, som hon kände då hon så alldeles nyss var ensam med björnen
nedanför storstenen i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg
inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande,
skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det
bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea
och Pelle och allihop.

Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast om
sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att
skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades
honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
                               MAGLENA.

Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af
skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad
vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent
stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning.

Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de
grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita
koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne.

Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just
när Maglena kom in.

"Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med." Med dessa ord lade
prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud,
innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.

"Ja, här ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som
barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var
hon också alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hår, som hon, och hvit
och blek men mild och blid i ansiktet.

Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig
fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt
slutna om det främmande, stelt blickande barnet.

"Håller du af lilla Sylvia något", frågade hon med vek stämma.

Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då
hon inte hade en aning om hvad detta "håller af" skulle betyda.

"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka
och det har jag redan sett att du gör", sade den andra frun, som var
Rofvornas och de andra barnens mamma.

Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot
henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun.

"Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog", mumlade Maglena.

"Har du något emot att bli hennes lilla vän och syster?" återtog
Sylvias mamma. Hon talade ömt, nästan bedjande.

"I ställe för hon som har så roligt oppe hos Gud?" frågade Maglena och
såg med stora allvarsamma ögon, upp mot den fina frun, som hade så
sorgmodiga ögon, och som nu, till Maglenas häpnad och sorg syntes ha
lust att böja gråta.

"Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra", sade
Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna.

"Tror du det, du lilla älskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp
i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste
lockigt och glänsande.

Maglena satt åter stel som en pinne. Hon såg dum och besvärad ut och
hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning.

Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande
blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun
och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en
så stor stinta kvar i knäet.

"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gråtande sörjande
modern. Hon släppte varligt Maglena ner ur knäet.

Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade så glada blå ögon,
räckte handen ut mot Maglena. Hon höll armen om lifvet på henne medan
hon talade om att Sylvias mamma nu, i samråd med dem hennes man och
henne själf beslutat att låta lilla Maglena få följa dem till
Stockholm som deras eget barn!

"Ska Ante komma å?" hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon.

"Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på
det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde
hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och
sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka.

Prästfrun log tillfredsställd. Två fattiga pojkar hade hennes man
tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade
visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon
redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son.

"Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem.
Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre."

"Du får Evas dockskåp", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon
höll Maglena i sina armar lärt att älska henne och tänkte med hopp och
glädje på att det friska enkla lilla fjällbarnet skulle kunna hafva
ett godt, stärkande inflytande på hennes egen älskade, enda lilla
flicka.

"Ett dockskåp må du tro", upprepade den andra, "med små rum och små,
små bord och stolar och pannor och fat. Åh du kan inte tänka dig!"

"Och lagård och kor och getter å?"

Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp.

"Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka
ut med oss i vagn."

"Har ni en get å, som är som Gullspira", frågade Maglena med ganska
ängslig och jämmerlig stämma.

"En get, nej det ha vi inte. Ingen människa i staden har getter",
fortfor den fina frun förvirrad och rådlös.

"Ante han sa' en gång att kungen hade tusende getter och jag tänkte
att han bodde i stan, å att dom getterna hade gullhorn och att jag
skulle få geta dom åt kungen."

"Getter har kungen inte. Men när du åker i vagn får du se honom själf
och hälsa fint och vackert på honom."

"När jag tänker rätt på saken, du Oktavia", fortfor hon vänd till
prästfrun, "så vet jag inte hvarför ej Sylvia och lilla Maglena här
skulle kunna få en get. Den kan få sin plats nere i stallet. Kusken
får sköta den. Gamle Bergström gör allt som kan glädja Sylvia."

"Får vi en get så vill jag följa. Men nog kan vi sköta' na själf,
Sylvia å jag."

Fru Gerda log belåten öfver den lillas tillförsikt och redan
förtroliga "Sylvia och jag".

"Du har så rätt i den tanken och så blir det nog nyttigt för Sylvias
bröst. Getmjölk är ett förträffligt botemedel mot tuberkler", sade
prästfrun, som med rätta var orolig för vännernas enda barn.
"Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landställe med holme,
där geten kan få uppehålla sig hela sommaren. Åhja det där skola vi
nog ordna om till det bästa. Men nu skall du få höra på något annat,
som du säkert tycker är storbra."

Prästfrun, som såg huru svårt Maglena hade att behålla fattningen,
mest, det förstod hon, vid tanken på skilsmässan från Ante, ansåg det
bäst att ge barnet annat att tänka på.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIONIONDE KAPITLET.
                    ALLA SJU FRÅN LILL'GRÅSTUGAN.

Lilla Maglena fick höra samma historia, som Ante redan nyss fått del
utaf dels genom prästen och dels genom hans hustru. Historien om honom
själf och hans syskon.

Deras vandring från fjället med geten i följe, var känd nere i
bygderna, rörande och förunderlig som den var.

Jägmästaren på Björnmon hade kommit att berätta den när han var nere i
landet i tjänsteförrättning för att märka ut trädfällning på
prästbordsskogen.

Hos sina gamla vänner i prästgården hade han talat om "sina små
flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och belåtenhet han och
hans hustru kände öfver att äga barnen.

"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut,
därför att han inga barn ägt."

"Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef
barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?"
fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet.

"Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste,
raraste småstintor. Deras lilla mamma har blifvit så frisk och glad
och duktig sedan de kommo till huset. Hon har väft tyg till kläder åt
dem, röd och hvita, och blå och hvita bomullsklänningar, som hon själf
sytt för hälgdag eller hvardag."

Maglena stod med armarna lagda öfver bordet seende ut, opp genom
fönstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hört en saga
berättas.

"Ja, och så har den lilla mamman sytt dem vida förkläden af gröfre,
hemväfdt slag. Dem ha de på sig när de äro i stök eller arbete. Kan du
gissa hvad så'na små ungar kunna uträtta i arbetsväg?"

"Åh allting och hvad som helst", försäkrade Maglena med sådan
öfvertygelse, att om det kommit därpå an hade hon kunnat ge
småstintorna betyg på att de voro fullfärdiga i "alla inom hus
förefallande göromål."

"I allting?" upprepade prästfrun med ett lustigt leende, som nästan
förnärmade Maglena.

"Jaa, dom kan sopa, och lägga på elden, och tulla, (vagga), och bära
småvedträn och diska vrilar och träskedar, och -- och --

Maglena tappade rakt andan när hon skulle nämna upp småstintornas alla
färdigheter.

"Äro de icke duktiga i ladugården också, du?"

Maglena såg häpen och en smula betänksam ut.

"Dom ha just int behöft hålla på i lagår'n, småstintema. Märta-Greta
har int varit go' för att komma öfver de där höga trösklarna häller
utan hjälp, så liten som hon är, och jag har aldrig velat ha' nån
hjälp heller, för den delen", tillfogade hon öfverlägset.

"Ja då skall du få höra att nu bli småstintorna duktiga äfven i
ladugården när de växt upp lite, för du kan tro, de ha' fått hvar sin
get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus."

"En ska' väl aldrig ha hört så behändigt! Hva kan dom heta, tro,
getterna där?" undrade Maglena. Hennes ögon tindrade.

"Det skall du få veta", jägmästaren talade riktigt nog om det. "En
hette Gull -- Gull -- hur var det nu igen!"

"Gullspira förstås", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som
våran."

Maglena kunde icke stå stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep
ihop händerna, vred sig och tittade på Ante, på fina frun, som log så
godt och föstående emot henne och som nu hjälpte henne med att fråga
efter hvad den andra geten hette.

"Den andra kallas för Hvitkläppa."

"Då har hon två hvita kläppar under snyta (nosen) i ställe för skägg.
De ä gomärken för mjölkgetter de", anmärkte Maglena med en erfaren
ladugårdsdejas säkra min.

"Och så, vet du, så ha småstintorna två dockor, de äro så fina att de
ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflätor, fastän de äro lindebarn
och ligga i en liten vagga."

"Ja jag vet, å småstinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana".

Det var nära att Maglena brustit i gråt vid de sista orden.

Prästfrun skyndade sig att tillägga:

"Anna-Lisa och Maglena heta de, de där fina lindebarnen."

"Ante, har du hört hvad dom är märkvärdig, småstinterna?"

"Ock hvad mer är. De ha själfva lagat till åt sig tre pojkar af
vedträn, som de klädt på, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Månke.
Ni ha väl aldrig hört de namnen förr?"

Maglena vände sig tyst emot brodern med ett anlete, som glödde af
hänförelse.

Han såg lika tyst och meningsfullt på henne tillbaka. Glädje och
belåtenhet lyste äfven ut ur hans ögon.

"Du skall väl få höra ännu mer, som du tycker om."

"Kan småstintorna sy rosor på tumvantar kanske?"

"Det tror jag nu inte, och nu är historien slut om småstintorna. Men
jag skall tala om för dig att jägmästaren också har varit inne i en
storbondgård."

"Kanske i den, där vi släppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbröt
Maglena full af förväntan.

"Rätt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon är som dotter där i
gården. Hon hade fått en liten grönmålad spinnrock och riktiga små
ullkardor. När jägmästaren kom in i storköket där på kvällen, så satt
Anna-Lisa och spann lin på sin lilla rock, medan mor i gården spann
ull, som skulle bli till vinterkläder åt hennes gubbe, och åt alla tre
barnen. Elden brann på spisen. Två små pojkar --"

"Å de va, å jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbröt Maglena
och gjorde ett hoppande af ifver.

"Jag tror mest att de hette så. De kommo in med torrved i fånget och
lade på elden så där var så ljust och grant i stugan. De hade sjungit
så roligt och gladt tillsammans, mor i gården och Anna-Lisa, och så en
piga, som också spann."

"De va' Brita de."

"Jag minns rakt inte hvad det var de sjöngo. Det var om en liten
getpiga."

"Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och
drottningenamn". Ante, den visan sjöng dom, han är sexton verser lång
och de är en rolig och gladelig visa. "

"Ja just den var det!"

"Nå jägmästaren blef glad han, när han kände igen Anna-Lisa och
Per-Erik. I gården hade de varit så belåtna med stintan så hon hade
fått en liten blåmålad kärna, som hon fick kärna smör uti om
lördagarna. Och nere i ladugården hade hon haft en hel rad af getter
att se om. De stodo i små bås och åto torrt löf, som hon lade till dem
i krubborna innan hon mjölkade dem. Den största och grannaste geten
där hette också Gullspira. Var det inte märkvärdigt! Killingen bredvid
henne hette Morlik. Kan du förstå hvarför?"

"För han var lik mor sin förstås", svarade Maglena åter frimodig och
vaken i tankarna.

"Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill'pojken också,
jägmästaren. De hade byggt kvarn och såg nere vid en bäck, som rann
strid på våren. Både såg och kvarn hade snurrat och gått så det var
lust åt det."

"Ja, Per-Erik han var alltid så för sånt bygge i vattne", log Maglena
stolt och belåten. "Å han höll alltid efter far för att höran' spela
när han hade hälsan innan han dödde."

"En liten fiol hade ungbonden gjort åt pojkarna också", fortfor
prästfrun, "ock en liten kärra hade de fått att draga in ved uti och
små räffsor, så att de, som riktiga karlar kunde vara med när folket
ränsade slåttern, och hålla gården fin och snygg."

"Så farligt behändigt han ha' fått de' Per-Erik", sade Maglena icke
utan en viss saknad i stämman.

"Du må tro de hade två fölungar på stall där. Per-Erik, som stod högt
i gunst hos ungbonden därför att han är en rar pojke, som fått lif i
hans egen pojke, lät honom få sin vilja fram, så att han fick kalla
den ena fölungen Ante och den andra Månke."

"Har du Ante, i all världsens tid hört på maken? Men han var väl
farligt tvättad å kammad ändå Per-Erik?" tillfogade Maglena
försiktigt, med något snarlikt medlidande i rösten.

"Ja det kan du vara säker på. Jägmästaren han sade, att han rent af
aldrig hade sett så riktigt blanktvättade och kammade barn, som de där
tre i bondgården."

Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.

"Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik."

"Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig minnas; så mycket
som du vandrat omkring och på så många ställen som du varit inne så
kanske du alldeles glömt af en, som gjorde laddar?"

"Oj, Ante! Glasögonkarln!" Maglena skrattade högt af fröjd. "I en
lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hört så mycke
märkvärdigt!"

"Du lilla rara, varmhjärtade barn". Fina frun log emot Maglena. Hon
följde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det främmande
barnets känsloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje
ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse inför henne.

"Ja just i en lill'gråstuga lär han bo, den där laddkarlen. En gång
under en hisklig vinterstorm i år, då vargen smög ute i vildmarken",
fortfor frun.

"De va' int nå'n ursnöstorm, de vardt", afbröt Ante allvarligt.

"Vargen kom int heller för mor bedde Gud följe oss jämt, ja, de vet du
väl Ante", föll Maglena in.

"Jag ha' int sagt nå' annat heller", anmärkte Ante saktmodigt. "Men de
va vi som kom dit."

"Bor'n kvar än i lill'stugan upp under berge, Gla--, Gla--, Ante, hur
va' de han hette, för riktigt folk?"

Maglena vände sig åter med brinnande ifver emot henne, som hade så
mycke märkvärdigt att tala om.

Ante tittade upp ett ögonblick från sitt arbete. Han späntade nu
stickor.

"Ladd-Pelle hette han."

"Nå till den där Ladd-Pelle kommer en kväll sju stycken små barn, bra
hungriga."

"Farligt", suckade Maglena.

"Men vi hade fått mat förr på dan, kom ihåg de stinta", ljöd Antes
allvarliga stämma.

"De voro bra trötta också de där barnen, tänker jag", fortfor
prästfrun, som alldeles icke hade något emot att barnen glömde deras
försagdhet och sade ut hvad de tänkte så hon bättre lärde känna dem.

"Int så farligt", sade Maglena påverkad af broderns ord. "De va' mest
bena, som va' trött, och föttren, som de gått hål på. Men själf va' vi
int trött när vi kom in i stugan. Nää, för vi va' rädd."

Maglena såg ut framför sig. Hon log när hon tänkte på att de varit
rädda hos den karlen, i den lill'stugan. Så lite vett de haft om
sån't, som var att riktigt rädas för.

"En get hade de haft med."

"Gullspira förståss", nickade Maglena lifligt upptagen af berättelser.

"Barnen hade måst stanna öfver för snöyra, och de hade gjort den lilla
stugan så fin, tvättat fönster, skurat, lagt på trasmattor, hvitlimmat
spisen."

"De va' Anna-Lisa, som först kom på de", upplyste Ante.

"Ja för hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i
stugan, så där var rent farligt i förstone."

"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick bå vi å
Gullspira, kom ihåg de stinta?"

"Ha' jag sagt att ja glömt tocke då", ifrade Maglena förtrytsamt. "Där
de int fins nå kvinnfolk kan en väl int ha' de fint heller, så int
undras jag på de int."

"Nä nä", medgaf Ante, fullt öfvertygad om att systern hade rätt fast
denna åsikt ju inte var smickrande för honom, som inte var kvinnfolk.

"Tala om för dem om blomman och fönstret, Oktavia!"

"Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle där hade haft en kaktus i fin kruka i
fönstret."

"Åh, lill'kaktusen min, som jag bar i kunten och höll så kär så han
fick följe med oss första da'n."

"Just den kaktusen var det förstås. Fönstret hos Ladd-Pelle lär nu för
tiden jämt vara skinande klart för att kaktusen skall ha det bra,
förstår du. När fönstret blef klart så kom Pelle själf att se huru
ruskig stugan såg ut inne, och i alla vråar. Så nu håller han hela
stugan fin med rent golf och hvit spis fastän han är utan kvinnfolk."

"Hör du Maglena!" sporde Ante med nästan högtidligt tonfall i rösten.

Maglena "hörde" där hon stod med en på en gång stolt och stukad min.

"Men nu ska' ni få höra hvad som är märkvärdigare ändå. Ja Ante, han
har hört det här förut, han."

Maglena trampade och vred sig, röd och ifrig.

Märkvärdigare ändå, än hvad hon redan hört!

"Jo du, karlen i lill'stugan har slagit sönder brännvinsflaskorna
sina. Han tål inte se dem för sina ögon, och --."

"Nu ska du få höra på stormärkeligt, stinta!"

"Du kan tänka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann
högmjölkande get, som jägmästaren köpt åt honom nerifrån Småland, där
de ännu ha präktiga getter."

"Å hon få heta Gullspira, så sant som jag här står", skrek Maglena
alldeles utom sig af förtjusning. "Han ville ju köpa våran Gullspira,
och han sa' ju de, att om en jämt hade mjölk te koka åf och te ha i
kaffe så kunde en inte just behöfva supa för jämnan."

"Si du nu Ante, att de va' bra ändå att du hadde oss i väg. Du ha låti
om dej ibland för de, och vari ånger bå för du tog oss och Gullspira
med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int må nå'n tro att
Pelle tänkt ut te ha en get, å hålla fint i stugan och te sluta supa,
om han int sett våran Gullspira."

"Ja, om också inte Gullspira precis varit med om att lära honom hålla
fint så har hon haft sin uppgift ändå", log prästfrun. "Bra kortsynt
vore du, Ante", tillade hon allvarligt, "om du icke insåge att det
varit godt på många sätt det, att ni gåfvo er af när stugan var tom,
godt inte endast för er själfva. Barn, som lärt hvad rätt och sant är
af mor och far, bära fram välsignelse med sig, hvart i världen de än
ta vägen."

"De kom bara på mej nå'n gång, när småbarna led ondt, att jag gjort de
tokigt var", ursäktade sig Ante, skamsen och illa till mods, så
lycklig och tacksam som han än kände sig. "De var som om jag burit mig
så fjaskigt (ynkligt, tanklöst dumt) åt, och att jag just som narrat
dom in i de jag int kunde hjälpa dem ur. Men nu så är de bara bra. Int
behöf jag ampas för lill'Maglena här heller."

Maglena återfick sin ängsliga, förfärade uppsyn vid Antes ord.

"Sylvia och du skola få följa med hitopp om somrarna", sade fina frun,
"eller får Ante komma ner till oss."

Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet ifrån hennes
förut leende, lyckostrålande, anlete.

"Lilla kära barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt
intill sig. "Ante får många syskon här, och fosterbröder också. Lilla
Sylvia min är ensam hon, utan liten syster."

"Kanske mor skickat fram mej till' na liksom när vi skulle in till
Ladd-Pelle", mumlade Maglena för sig själf. Hon hade fått en djupt
begrundande uppsyn och såg forskande upp, in i ögonen på den fina
frun, som inte syntes henne bara "fin" längre, utan ljus, blid.
Maglena fick med ens för sig att mor skickat fram henne att vara
syster åt den, som ingen syster ägde. Så hon stretade inte emot och
var stel som en pinne längre, utan smög sig mjuk i leder och sinne in
i den famn, som öppnade sig emot henne.

Far och mor, och hem och syster funnos således också för Maglena, den
sista, som nu stått ensam kvar af de sju små stackare, hvilka i
nödårstider öfvergifna, utan far och mor, lämnat en lill'gråstuga en
bister kall vintermorgon när elden slocknat på härden där inne.

  _________________________________________________________________

End of file.









End of Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***

***** This file should be named 9828-8.txt or 9828-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/9/8/2/9828/

Produced by an anonymous Project Gutenberg volunteer.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.